Invandrare, förorter och brottslighet

När en läser om de kriminella gängen som gör upp i olika Göteborgsförorter så är majoriteten av namn på förövare och offer inte traditionellt svenska namn även om det förekommer. Till exempel förekommer det i utredningarna kring Bergsjömålet. Men framförallt förekommer det när personer från olika mc-gäng och deras supportergrupper som Hells Angels, Red & White Crew, Bandidos MC och X-team dyker upp i brottsliga sammanhang.

När det gäller gatugäng som falangerna i Bergsjön, Vårvädersligan, Friskvädersligan, Backagänget, nätverket i Gårdsten, och så vidare, så domineras dock rapporterna av namn som inte är traditionellt svenska. Något som kan få en att tro att invandrare är brottsligare. Det är fel ur två synpunkter. De flesta i dessa nätverk och gäng är inte invandrare utan födda och uppvuxna i Sverige. Många är också svenska medborgare.

Dessutom är det så att fattigdom, ålder och kön är de enda faktorer som egentligen har en korrelation till brottslighet. Det vill säga det är främst fattiga unga män som begår brott. Invandrarfamiljer och deras svenska barn är genomsnittligt fattigare och yngre. Därför är de överrepresenterade i brottsstatistik och brottsrapportering. Men kompenseras det för sådana faktorer försvinner överrepresentationen. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är personer med en utländsk bakgrund överrepresenterade vid viss typ av brottslighet. Majoriteten av personer födda utrikes begår dock aldrig brott, precis som majoriteten inrikes födda. Det är människor med mindre resurser i mer utsatta situationer som begår flest brott. Tar man hänsyn till faktorer som utbildning och inkomst, samt bostadssegregation under barndomen så försvinner brottsgapet helt för kvinnor och till mycket stor del för män.

Invandrare är inte brottsligare. Barn till invandrare är inte heller brottsligare. Det betyder att det inte skulle gå att få ner brottsligheten genom att exempelvis utvisa alla barn till invandrare som begått brott eller alla invandrare. Förutom att detta skulle vara omöjligt på många andra sätt (svenska medborgare kan inte utvisas, samhället skulle sakna arbetskraft) så skulle det inte heller påverka brottsligheten nämnvärt.

I debatten förekommer det en rad missuppfattningar, myter och rena vanföreställningar om brott och (o)?trygghet som bidrar till att det som kan göras för att förebygga brott och öka tryggheten inte blir gjort. För att uppnå en förändring krävs en kriminalpolitik som bygger på forskning och beprövade erfarenheter och inte, som idag, i stor utsträckning på ideologier där retoriken om hårdare tag (högern) eller restriktiv invandring (SD) påverkar vilka åtgärder som vidtas eller inte vidtas.

Anders Svensson, publicerad som krönika i Internationalen.

Myter om brott och otrygghet

Något som ofta lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten är att “den bästa brottsförebyggande åtgärden är att sätta de som begår brott i fängelse”. Den underliggande tanken är att den kriminelle under tiden för straffets avtjänande inte kan begå några brott utanför fängelset. Det kan tyckas rimligt, eftersom vi vet att det är en liten grupp individer som begår en oproportionerligt stor andel av alla brott i samhället. Det finns därför en tilltalande enkelhet i resonemanget att frihetsberöva de mest brottsaktiva för att påverka brottsnivån i samhället. Problemet är dock att det saknas starka empiriska belägg som styrker detta i praktiken.

En annan vanlig föreställning är att människor blir allt mer otrygga i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har dock andelen av den vuxna befolkningen i Sverige som upp­ger att de känner sig otrygga när de går ut sent på kvällen i området där de bor minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2013. Trots minskningen visar resultaten att det fortfarande är många kvinnor som, på grund av otrygghet, inte går ut ensamma sent på kvällen i sitt närområde.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!