Vi ska inte tacka Stalin – vi ska tacka de vanliga sovjetmedborgarna

Peter Wolodarski kallar det en omvärdering av andra världskriget när människor hävdar att Sovjetunionen var det land som i allt väsentligt besegrade Nazi-Tyskland och dess diktator Hitler. Han tycks inte medveten om att stora delar av det svenska folket alltid haft den uppfattningen och fortfarande har den uppfattningen. Wolodarski är uppenbarligen så isolerad i sina borgerliga kretsar att han inte vet hur verkligheten ser ut. Bristande integration kanske? Definitivt ett belägg för den segregation som finns i det svenska samhället.

Att konstatera att Sovjet var avgörande för att besegra Tyskland i det andra världskriget är förstå lite problematiskt. Sovjet var inte direkt ett demokratiskt land och Stalin var inte direkt en mysfarbror. Han var en brutala diktator, det ryska kommunistpartiet styrde en stat där oliktänkande mördades och spärrades in. Inte ett sådant land som jag vill leva i. Men faktum kvarstår. Sovjet var det land som besegrade Tyskland. Det land som gjorde mest, det land där befolkningen gjorde de största uppoffringarna för att besegra Tyskland. Det blir inte mindre sant bara för att Sovjet var en diktatur. Det blir inte mindre sant för att det i början av kriget fanns en pakt mellan Sovjet och Tyskland. Sovjet köpte sig helt enkelt tid med denna pakt. Det fick allvarliga konsekvenser för vissa länder, framförallt Polen. Om det var rätt eller inte kan vi inte veta, men för Polen var det helt klart en katastrof och för Finland var det ingen dans på rosor heller. Historien visar dock att Sovjet till slut ändå var det land som betydde mest för segern över Tyskland i andra världskriget. Men det är inte Stalin vi ska tacka för det, utan folken i Sovjetunionen. De vanliga människorna.

Kriget startade dock inte med angreppet mot Polen, kriget startade inte genom pakten mellan Sovjet och Tyskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). Kriget startade i praktiken långt tidigare genom att borgerliga (inklusive de liberalerna) partier satte fascister vid makten i Spanien, Italien och Tyskland:

Det dogmatiska totalitarism-tänket förklarar också märkliga luckor i debatten om andra världskrigets och nazismens historia. Hur många, för att ta ett illustrativt exempel, känner i dag till omständigheterna kring den tyska så kallade fullmaktslagen i mars 1933?

Det rör sig knappast om en oväsentlig episod eftersom det handlar om hur Hitler blev Tysklands diktator.

Lagen, som gav oinskränkt makt åt regeringen, lades fram för den tyska riksdagen 23 mars 1933. Alla borgerliga partier, inklusive liberalerna, röstade för. De enda som röstade emot var socialdemokraterna. Kommunisterna kunde inte rösta alls, eftersom de redan satt i koncentrationsläger eller hade tvingats under jorden.

Ergo: det var de borgerliga som formellt gjorde Hitler till diktator och gav naziregimen ett sken av legalitet. Arbetarrörelsen röstade emot eller förhindrades att rösta. Nazismens klassinnehåll blir därmed synligt. Inte för inte skrev nazisttidningen Völkischer Beobachter direkt efter fullmaktslagens antagande, att nu ”kommer Hitler att kunna göra allt han betraktar som nödvändigt: utrota marxismens alla fördärvliga krafter, upprätta en ny folkgemenskap.”

Ett annat exempel är Italien, där liberalerna släppte fram Mussolini, eftersom arbetarrörelsen i deras ögon var etter värre.

Dessa belysande episoder rimmar påfallande illa med dogmen att nazism och kommunism är samma sak.Den jävar också varje påstående om att liberalerna i allmänhet djärvt bekämpade nazismen.

Samtidigt ska vi inte glömma att Sovjet fick bistånd och vapenhjälp från väst och att Storbritanniens inställning också betydde mycket för segern över Tyskland. Vi ska inte heller glömma den sovjetiska arméns, röda arméns, övergrepp i de länder de intog och vi ska inte glömma vad som hände med Polen i början av kriget. Inte heller ska vi glömma Stalins övergrepp mot sitt eget folk.

Sovjet spelade helt klart en avgörande roll för att besegra Tyskland och nazisterna under andra världskriget. Men det är inte Stalin vi ska tacka för det, utan det är folken i Sovjetunionen. Det är dem vi ska tacka för Europas frihet.

Dagens Putin-regim, dagens ryska diktatur som Wolodarski också tar upp har inget med Sovjet att göra, utan faktiskt mer med nazisternas Tyskland att göra. Den debatten lämnar jag därhän tills vidare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Vi ska inte tacka Stalin – vi ska tacka de vanliga sovjetmedborgarna”

  1. ”Det blir inte mindre sant för att det i början av kriget fanns en pakt mellan Sovjet och Tyskland. Sovjet köpte sig helt enkelt tid med denna pakt.”

    En intressant aspekt på denna pakt är vad som hänt om den inte ingåtts. Hade då Hitler vågat riskera ett tvåfrontskrig? I den faktiska situationen går det inte att komma ifrån att pakten, som sådan, mycket väl kan ha varit den komponent, i Hitlers aggressiva strategi, som gjorde att han genom anfallet på Polen, vågade ett krig mot Frankrike och Storbritannien.

    Denna pakt har också dubbla bottnar. Den var ett medel för den beräknande realpolitikern Stalin att förbättra den geopolitiska situationen för Sovjet. Pakten tvingade inte Stalin att anfalla vare sig Finland, Polen eller de norra delarna av Baltikum – ändå gjorde han det. Stalin drog nytta av situation på oberoende staters bekostnad.

    Säkert insåg Stalin att det så småningom skulle komma till en kraftmätning med Tyskland. Bolsjevismen var ju likt judar och sionism en uttalad huvudfiende till nazismen. Däremot var Operation Barbarossa, i juni 1941, en fullständig överraskning för Stalin, som in i det sista, trots mycket tydliga signaler, vägrade se vad som skedde. Hur väl Stalin utnyttjade den respittid, som pakten de facto gav, kan därför starkt ifrågasättas.

    Otvivelaktigt hade det sovjetiska folket – både militär och civilbefolkning – en stor del i kampen mot Nazityskland (även om jag som diskuterats i en tidigare kommentar [http://blog.zaramis.se/2015/04/09/guillou-har-ratt-och-helmerson-fel/] inte ser det som relevant att peka ut ett enskilt land som segraren då det var den komplexa helheten som avgjorde). Dessvärre bidrog dock Stalin på flera sätt till att öka sitt folks lidande, inte minst genom att vara oförberedd 1941.

Kommentarer är stängda.