Döden i Sahara före Medelhavet

Alla talar om flyktingdöden på Medelhavet när desperata människor riskerar livet i jakten på frihet, trygghet och välstånd i ”Fästning Europa”. Men nu visar nya uppgifter att minst lika många dör under den farliga färden genom Saharas ökenvidder.

Vi vet sedan tidigare att flyktingvägarna från länder som Afghanistan, Iran och Syrien även de är farliga. Skrupellösa människosmugglare, korrumperade myndigheter, rån, mord och trafficking. Vägen till Europa blir ett slags skräckinjagande gatlopp där djungelns lag gäller. Bara de starkaste överlever.

Detta är inte människovärdigt. Genom en brutal tävling, genom ett cyniskt lotteri, ser EU till att begränsa flyktingmottagandet. Metoden? Kravet att flyktingarna måste ta sig på livsfarliga resor över potentiellt dödliga vatten och marker för att kunna få söka asyl i Europa.

Allt detta talar för det humanitära förslaget att flyktingarna måste kunna söka asyl på plats i de egna hemländerna, i de egna hemregionerna. Detta är inte bara bra ur säkerhetssynpunkt, det är också rättvist. Alla har inte de pengar, den kunskap, de kontakter, den initiativförmåga, den styrka, den ”smarthet”, den våghalsighet som krävs för att ta och genomföra beslutet att lämna hemlandet.

Vidare. Alla har inte samma möjligheter att ta sig till en ambassad eller annat centrum för asylansökan i hemlandet. Kvinnor, ungdomar och barn är inte sällan beroende av patriarkala män som begränsar deras frihet. De kan inte alltid själva fatta ett självständigt beslut att söka asyl. De kan dessutom råka ut för övergrepp på vägen till ambassaden.

Liknande svårigheter kan anställda i beroendeställning till sina arbetsgivare ha – i delar av Afrika och Mellanöstern finns till och med slavliknande arbetsrelationer. Även att passera genom en annan etnisk grupp eller religions områden kan vara farligt. Det kan kännas oöverkomligt att lämna sin hemby, förutom att man kanske inte ens har pengar för resan.

Ett verkligen rättvist system för asylansökan på plats bör därför vara upplysande – se till att alla människor nås av informationen om möjligheten att söka asyl. Det bör även vara uppsökande. Det bör ge alla människor samma möjligheter att i praktiken söka asyl och presentera sina skäl för det. Endast så blir möjligheten till asyl lika för alla – verkligt jämlik.

Väl på plats i de asylsökandes hemtrakter kommer förstås andra frågor att naturligen uppstå. Finns det inte lika behjärtansvärda, angelägna och humanitära hjälpinsatser även för de som inte söker asyl. Som ändå saknar frihet, trygghet, säkerhet och välstånd. Men som av olika anledningar inte vill, kan eller orkar fly, utan väljer att stanna kvar i hemlandet?

Är det att gå för långt? Ja, om man tycker att vårt ansvar för våra medmänniskor slutar vid vår gräns, bara gäller på vårt territorium, endast är tillämpbart inom vår nationalstat Sverige.

Alltså. Antingen är alla människor på jorden lika värda. Eller så väljer man att uppmärksamma och hjälpa enbart vissa. Man blir de man ser med sina ögons tjänare

Hans Norebrink, världsmedborgare

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!