Hundra år av demokratiförakt

Göteborgs-Postens ledarsida utvecklas allt snabbare i blöjliberal högerreaktionär riktning. Och trots att det snart gått hundra år sedan arbetarrörelsen tvingade borgerligheten att inför hotet om revolution acceptera demokratin, så kvarstår deras förakt för tanken på majoritetstyre.

Senast är det marknadsliberala tankesmedjan Timbro som fått breda ut sig på GP:s ledarsida den 28 maj via sin chef Karin Svanborg-Sjövall. Vad har egentligen hänt med socialdemokraternas frihandelsvänliga globaliseringslinje, undrar hon.

Det handlar om det omdebatterade handelsavtalet mellan USA och EU: TTIP. Speciellt försvarar Timbrochefen att ”dess särskilda investeringsskyddsklausal ISDS kommer att bakbinda politiker från att driva igenom vad de vill. Det är korrekt och en stor del av poängen”.

Enligt henne handlar konflikten om ”pålitliga spelregler mellan stat och näringsliv”, om ”farthinder för beslutsfattande”, om ”principer snarare än politiskt godtycke”. Den handlar om att socialdemokratiska politiker vill ”visa näringslivet vem som bestämmer”.

Vad hon ser under attack av antiglobaliseringslobbyn är ”demokratins grundbult rättsstaten och dess bärande idé om maktdelning”. Hon föreslår därför inte bara ett frihandelsavtal utan även en konstitutionell reform – underförstått för att reglera makten mellan stat och näringsliv.

Det betyder rimligen just det som den näringslivsaktivistiska Timbrochefen skriver: att hon vill ”bakbinda politiker från att driva igenom vad de vill”. Det är ett i sanning fantastiskt och avslöjande uttalande! Läs det igen och begrunda innehållet!

Det är ett i grunden antidemokratiskt uttalande! För vår indirekta representativa demokrati handlar ju precis om det: Att våra i fria val utsedda politiker ska ha friheten och rätten att besluta om hur vårt samhälle ska styras och organiseras. Människan vill alltså inskränka demokratin!

Låt mig upplysa Karin Svanborg-Sjövall om vad demokrati egentligen betyder och handlar om. Demokrati betyder folkmakt. Hela folket ska bestämma över det gemensamma samhällsbygget, vari ekonomin ingår som en viktig del.

Demokratins grundbult är som namnet visar folkvälde, principen en person en röst, och majoritetsstyre. Det får alla minoriteter foga sig i. Timbrochefen förespråkar istället en slags påtvingad maktdelning mellan folket och en elit, minoriteten av företagare och andra näringslivstoppar.

Bakom demokratins tanke om folkmakt ligger en än djupare tanke om jämlikhet människor emellan. Då ska alla oavsett ställning i samhället ha en röst i politiken. Varje individs värde som lika värd alla andra ska också manifesteras i rättsäkerhet och mänskliga politiska fri- och rättigheter.

I detta fall finns ett behov av en maktdelning mellan två jämlikhetstankar: Demokrati som politisk jämlikhet och därmed majoritetsstyre, och demokrati som alla individers jämlika värde. En majoritet ska inte kunna kränka en minoritets demokratiska och mänskliga rättigheter.

Men detta är inte tillämpbart för att grundlagsbefästa den kapitalistiska överklassens rätt att diktatoriskt styra över vår gemensamma ekonomi, över våra gemensamma arbetsplatser. Det ska folket demokratiskt besluta över (och även besluta om vi ska ha kapitalism eller socialism).

Hans Norebrink

PS Karin Svanborg-Sjövall säger sig förespråka demokrati. Samtidigt berättar hon att Timbro firade globaliseringen med sin utgivna bok ”Globaliseringens triumf” 2011. Logiskt sett borde hon då förespråka global demokrati. Men där råder en öronbedövande tystnad.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Hundra år av demokratiförakt”

  1. ”Det ska folket demokratiskt besluta över (och även besluta om vi ska ha kapitalism eller socialism).”

    Och däri ligger socialismens dilemma. Folket har beslutat om kapitalism. I så gott som alla länder där det råder politisk demokrati (majoritetsstyre förenat med minoritetsskydd) bygger ekonomin på kapitalism i någon form. Utvecklingen går snarare mot mer och inte mindre kapitalism. Lagar, som säkerställer äganderätt och allt som därtill hör har (t.ex. diverse avregleringar – även de mest ”korkade” varianterna) fattats genom majoritetsbeslut.

    Varje hittillsvarande socialistiskt försök har – förr eller senare – misslyckats. Realsocialismen hör till de mest tragiska exemplen, som fortfarande ger ordet socialism en negativ klang. Att införa socialism med tvång var inte lösningen.

    En förändring kräver ett nytänk. Frågan är vad detta består i. Traditionell vänster har svårt att ta ut riktningen och ge svar. Se t.ex. på vårt eget vänsterparti, som känns trött och ovilligt att lämna invanda tankebanor. Så lyfter heller aldrig partiet, val efter val, t.o.m. efter 8 år av borgerligt styre ligger man och stampar runt 6 procent.

      1. Ja kanske, men det är upp till bevis. Syriza är de enda av dessa som sitter i regeringsställning. Just nu känns det väldigt osäkert vilken riktning utvecklingen tar. Verklig framgång eller fiasko är fortfarande en öppen fråga. Fortsatt EU/Euro spår eller att våga bryta kan vara den avgörande frågan.

        1. Att lyckas eller inte lyckas är ingetdera något bevis på om ett parti är bra eller inte. Även de flesta bra partier kommer att misslyckas med att styra enskilda länder då världen är kapitalistisk.

          1. Du har rätt i att frågan om ett parti är bra eller dåligt kanske inte direkt bör blandas ihop med förmågan att skapa resultat. Dock, om syftet för ett parti är att förändra till det bättre och man av olika skäl inte lyckas med detta, trots innehav av regeringsmakten, är det ett bakslag oavsett vad misslyckandet beror på (jag har inget problem med din analys av de begränsningar som den kapitalistiska världsordningen innebär).

            Dilemmat för Syriza och andra liknande partier, när de får regeringsmakten, är att de får svårt att skapa resultat (krasst sett eftersom förutsättningarna inte finns). I det grekiska fallet gör inte de begränsningar, som EU och euron innebär det enklare. Vi kan tycka att Syriza är bra, utifrån de mål man vill uppnå, men ändå tvingas att se hur man förlorar sitt väljarstöd i brist på resultat. Häri ligger dilemmat.

Kommentarer är stängda.