Cwejman i GP har fel om Mellanöstern och revolutionen

Eller rättare sagt, han har både fel och rätt. Han ser inte helheten och klarar inte av de historiska parallellerna. Han har rätt i vissa detaljer, men fel vad det gäller helheten.

Det var garanterat fel att militärt störta Saddam Hussein. Det fanns i Irak då ingen egentlig opposition, inget försök till folkligt uppror och inte folkliga protester mot Saddam Hussein. Med undantag från de kurdiska områden i norr. Det är också endast i de områdena som en någorlunda fungerande demokrati skapats. Samtidigt var det också områden där inga utländska invasionstrupper fanns, utan de befriades av invånarna själva.

Det hela ledde dock till en tillväxt av islamistiska organisationer i ockuperade delar av Irak. När sönderfallet i Syrien följde ledde det bl.a. till att de verklighetsfrämmande koloniala gränserna i praktiken upplöstes, men samtidigt till att en extrem religiös statsbildning kunde uppträda på delar av det som en gång var Syrien och Irak. De gränser som finns idag mellan Islamiska statens område, andra områden i Syrien, Kurdistan och södra Irak är till stor del naturliga gränser som till stora delar också existerade under antik och biblisk tid. Det är kaos i delar av Irak, men inte överallt. En dålig sak ledde till både bra och dåliga saker.

Stödet till upproren i Egypten, Tunisien och Libyen var som jag ser det självklara. Där var det folkliga uppror, som i Libyens fall kunde slutat med ett omfattande blodbad om inte väst stött upproret. Risken att Libyen skulle splittras upp i klanstater var klart överhängande från strata och så har det tyvärr också blivit. Men det faktum att det gått dåligt behöver inte betyda att stödet var fel.

I Tunisien där den mest utbyggda och välfungerande staten fanns innan revolutionen, där demokratiska val (okej med omfattande valfusk emellanåt) faktiskt genomförts regelbundet sen 1950-talet, har det gått bra efter upproret. Inga utländska trupper var inblandade, något som faktiskt ä att föredra. Även detta betyder dock inte alltid att det går bar. I Egypten störtades militären, val genomfördes, resultatet gillades inte av militären som tog makten igen genom en kupp. Bakslag kan ske på många håll och oavsett om utländska trupper är inblandade eller inte.

Till slut har vi Syrien där problemen och södnerfallet till stor del beror på att Väst inte har hjälpt den sekulära opposition som stratde upproret mot Assad. Genom att denna haft för små resurser och islamistiska organisationer mycket stora resurser har de senare kunnat dominera kampen mot Assad. Här är det senare brist på inblandning och stöd som lett till det katastrofala resultatet och sönderfallet.

Till slut jämför Adam Cwejman Mellanöstern med Nazityskland under andra världskriget. Det är en felaktig jämförelse. Mellanöstern ska jämföras med Europa under 1800-talet. Diktaturer och icke-demokratier så långt ökat når. Demokratiseringen i Europa tog långt mer än 100 år och två extremt blodiga och våldsamma krig samt ett totalt misslyckat försök till ”socialism” i stora delar av Europa. Det finns ingen anledning att tro att demokratiseringen i Mellanöstern kan gå fortare eller smidigare.

Om borgerliga debattörer, tyckare och politiker verkligen trott att demokratisering går att genomföra på några få år i länder som inte har några fungerande statliga institutioner som Libyen eller några demokratiska traditioner och erfarenheter som Syrien och Irak har de varit och är mer än lovligt naiva. Demokratiseringsprocessen i mellanöstern kommer att vara och bli minst lika blodig som den var i Europa. Och oron där kommer att spilla över på oss. Det är självklarheter och inget som gör att stödet till revolterna i Mellanöstern på det principiella planet var och är fel.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Cwejman i GP har fel om Mellanöstern och revolutionen”

  1. Nu tycker jag du läste Cwejman lite slarvigt, ni är ju rentav ganska överens. Han jämför med Nazityskland, ja, men med slutsatsen att de INTE är ekvivalenta på något sätt. Han skriver ”Misstaget som begicks grundade sig i entusiasm och förhoppningen att Mellanöstern kunde förändras som Tyskland efter andra världskriget. Men Irak var inte Tyskland, självklart kan tyckas.”

    Och om bristen på fungerande statliga institutioner:

    ”När ett land utan institutioner eller demokratiska traditioner invaderas, i synnerhet ett land med diktatoriskt ledarskap, finns i regel ingenting kvar när statyerna har rasat och diktatorn fängslats. Detta var det kritiska misstaget som begicks i Irak och Libyen. Tyskland hade starka institutioner och en statsapparatur som man till stor del helt behöll. ”

    1. Jag tror att han och jag är ganska överens. Men om Syrien är vi nog inte överens. Om Irak är vi säkert överens, Kanske läste jag också slarvigt på den punkten du nämner och jag tar tacksamt mot dina påpekanden. Han inbegriper dock inte Tunisien och Egypten i sin analys och utelämnar Kurdistan. Ingen av oss tar heller upp Jemen och Bahrein så det är ännu mer komplext än vad jag ger sken av.

Kommentarer är stängda.