Ett kommersiellt företag kan säga nej till en reklamkampanj om de vil. Utan att hänvisa till nånting, utan att ange anledning. Clear Channell som är de som sprider SD:s rasistiska anti-tiggarkampanj är ett kommersiellt företag, SL är ett kommersiellt företag i vars lokaler Clear Channels sprider SD:s rasistkampanj. Båda företagen kan alltså säga nej om de vill. Det har inget med yttrandefrihet att göra. Att betala för reklam har inte heller det med yttrandefrihet att göra. Betalda reklamkampanjer kan därför inte försvaras som varande en del av den lagstadgade yttrandefriheten.
Det är inte kommersiella, privata eller gemensamt ägda, reklam- och kollektivtrafikföretag som yttrandefrihetslagstiftningen reglerar. Därför finns det ingen anledning att acceptera en rasistkampanj i tunnelbanan. Både Clear Channel och SL hade kunnat säga nej från början. Vem som helst får säga och tycka vad den vill, men det finns ingen frihet att säga och tycka vad som helst var som helst. Jag bestämmer vad som får uttryckas på min blogg, DN bestämmer vad som får uttryckas i deras spalter och Clear Channel bestämmer vad som får uttryckas på deras reklamtavlor.
Att männiksor i Stockholm rev ner delar av SD:s rasistkampanj tycker jag var en rimlig reaktion på något som inte borde varit där från början. Tar inte bolagen sitt ansvar får vi andra ta ansvar för att hålla samhället fritt från rasism. Det har inget med anarki att göra vilket Csaba Bene Perlenberg på ett pajasartat sätt skriver i DN och det är knappast ett allvarligt brott, inte heller ett angrepp på yttrandefriheten. Reklam är inte en del av yttrandefriheten. SD:s kampanj är dock sannolikt inget brott. Det beror på att de inte skriver ut ordet ”romer” i sina reklamannonser, men vi vet ju all att det är romer de menar med tiggare och därför är det i praktiken rasism och hets mot folkgrupp ändå. Att försöka bortförklarar det hela på juridisk väg som Mårten Schultz gör i SVD är därför befängt. SD:s kampanj är hets mot folkgrupp i verkligheten, men på grund av hur den utformats så går det inte att få det till ett brott.
Det är få som uttalat sig i denna debatt som jag håller med. Förvånansvärt är en av dem Per Gudmundson. Inte helt och fullt förstås, men vi är överens om att SL:s argument för att inte sätta upp SD:s reklam igen är befängd. Deras argument är att de som vill riva ner den kan skadas. Det är naturligtvis inget acceptabelt skäl.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brott, SD, SL, Clear Channel, Reklam, Rasistreklam, Tiggare, Mårten Schultz, Csaba Bene Perlenberg, Per Gudmundson, Rasism, Stockholm, Sverigedemokraterna, Samhälle, Politik
”Det är inte kommersiella, privata eller gemensamt ägda, reklam- och kollektivtrafikföretag som yttrandefrihetslagstiftningen reglerar. ”
Samtidigt är det styrelsen (i vissa fall bolagsstämman), som genom direktiv, policies eller arbetsordningar av olika slag sätter ramarna för ett kommersiellt företages verksamhet. På följande länk (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sl-regler-for-reklam-bor-ses-over) reder ordföranden i SL ut vad för ramar som gäller:
”Men ägarna, det vill säga den politiska styrelsen, ger direktiv?
– Ja, men det finns regelverk som styr vilken typ av reklam som ska få finnas i kollektivtrafiken. Gäller det kommersiell reklam har vi reklamlagstiftningen. Gäller det politisk reklam så är det våra grundlagar, yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen, som styr vad som får sägas och tyckas i det offentliga rummet.”
Problemet är därför att SL, i sitt regelverk, valt att relatera politisk reklam till den grundlagsfästa yttrandefriheten. Sedan kan man förstås tycka att det även i detta fall borde finnas sunt förnuft och ”hygienfaktorer” att ta hänsyn till men utifrån regelverken är frihetsgraden för SL begränsad.
Nej, det är den inte. Frihetsgraden för SL är inte begränsad. Företaget kan ju ändra sin policy. Styrelsen är företaget precis lika mycket som den verkställande ledningen.
Jag delar inte din uppfattning. ”Hackordningen” i dessa sammanhang är väldefinierad (ytterst i aktiebolagslagen) – bolagsstämma -> styrelse -> verkställande ledning. Särskilt i ett offentligt bolag (om nu kollektivtrafik överhuvudtaget skall drivas i bolagsform – men det är en annan fråga) är det viktigt att den verkställande ledningen håller sig inom den politiska ledningens ramar annars får vi ett demokratiskt problem.
Problemet med SD’s annonsering i tunnelbanan är ett politiskt problem och måste därför lösas politiskt. Politiken får inte dra sig undan ansvaret och tro att ”någon annan” kan lösa det.
Jag anser inet att problemet kan lösas politiskt förutom på et sätt som just nu gjorts då det får oönskade effekter av möjlighet att utmåla sig som offer. Om företag vägrar ha dem som kunder så behöver de inte motivera det och SD förlorar.
Hackordningen i bolagen är klar. Styrelsen kan bestämma vad fan de vill. Om de vill. Bolagsledningen gör vad styrelsen vill.
”Jag anser inte att problemet kan lösas politiskt förutom på ett sätt som just nu gjorts då det får oönskade effekter av möjlighet att utmåla sig som offer.”
Problemet är att problemet inte är löst. SD kan nu i denna stund (http://www.svd.se/ska-reklamen-upp-igen-aker-sd-pa-notan) – om de så vill – betala för att få reklamen uppsatt igen. Dock, viljan kanske inte är så stor då man fått den publicitet man varit ute efter (”…den har redan fått enormt genomslag…” säger partiets presschef). Det sorgliga är att SD kanske till och med ser att man fått ut mer än förväntat av reklamkampanjen.
Jag ser inget större problem med att – på rimligt kort tid – få till en skärpt policy, där man t.ex. säger att utpekande av utsatta grupper eller personer inte får förekomma i reklamen. Dock, detta är den politiskt tillsatta styrelsens uppgift och ansvar som sedan den verkställande ledningen har att rätta sig efter. Det är här hela problemet ligger, politikerna pratar visserligen i allmänna termer om ”översyn” men lägger men hänvisar sedan till den verkställande ledningen, som har att följa gällande policy…”hönan och ägget”.