Ett inbrott är i allmänhet ett svårt brott att lösa. De flesta inblandade vill inte prata, de som köpt grejerna har ju köpt billigt och vet säkert ofta att det handlar om stöldgods men skiter i det. De som stulit sakerna vill förstås inte prata och de drabbade får oftast ersättning så den ekonomiska förlusten är liten. Den känslomässiga förlusten är däremot ofta stor. Hemmet har invaderats, släktklenoder stulits etc.
Väldigt få inbrott kan knytas till en brottsling och de förblir därmed ouppklarade. Men det betyder inte att de som begått dem förblir ostraffade. De flesta som begår inbrott åker förr eller senare fast och döms för olika typer av brott, men de kan sällan knytas till alla inbrott de begått. Men bakom lås och bom hamnar de i allmänhet ändå.
För även om andelen uppklarade inbrott är få är det sannolikt så att de flesta inbrottstjuvar faktiskt döms. Att knyta dem till fler brott än de som de döms för skulle i många fall dessutom inte leda till längre eller annorlunda straff. Det finns därför ingen anledning för polisen att slösa resurser på att försöka binda gripna inbrottstjuvar till så många brott som möjligt bara för att öka uppklarningsprocenten. Uppklarningsprocenten är därför inget rimligt mått då det inte säger nåt om hur stor andel av inbrottstjuvarna som faktiskt döms.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Inbrott, Uppklarningsprocent, Domar, Brott, Polisen, Rättsväsen, Samhälle, Politik
