Antirasismen har inte alls blivit rasistisk

Jag håller med Lars Åberg  och Adam Cwejman i GP som båda hävdar att identitetspolitik i sig är rasistisk. Däremot har Lars Åberg fel då han hävdar att antirasismen blivit rasistisk. Problemet är att de definiera antirasism utifrån vad några profilerade mediedebattörer och folk från universitetsvärlden tycker.

Dessa personer har mycket lite med antirasism att göra. De organiserar inte några demonstrationer, försvarar inte demonstrationer, agerar inte antirasistiskt på något sätt som jag känner till. Deras skrivande har istället motsatt effekt, det underblåser rasismen och spelar på samma konstlade och påhittade motsättningar som rasisterna gör.

Deras åsikter har mycket litet stöd bland de människor som arbetar rasism, det finns folk som arbetar med rasism som delar deras åsikter, men det är en klar minoritet. Identitetspolitiken har kritiserats i den antirasistiska rörelsen i minst 15 år och har litet stöd i den verkligt existerande rörelsen som samlar in saker, namn, tar emot flyktingar och på många andra sätt agerar mot rasismen.

Lars Åberg och Adam Cwejman förväxlar media och universitet med verkligheten. Utifrån sin medelklasshorisont ser de inte den verkliga antirasismen, den verkliga antirasistiska rörelsen eller de verkliga antirasisterna. De utnämner istället en högljudd skara offentliga debattörer som lyfts fram i media som ”antirasismen”. De gör ett marginellt fenomen till ett huvudsakligt problem. De skadar därmed antirasismen lika mycket som de identitetspolitiska debattörerna.

Antirasismen har inte blivit rasistisk. Åberg och Cwejman slåss mot en falsk verklighetsbild. Det är synd.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

4 svar på “Antirasismen har inte alls blivit rasistisk”

  1. Det är helt klart så att förenklingar, polemik, och kontroversiella åsikter intäkter i klickonomins tidevarv.

    Apropå identitetspolitik tycker jag mig se att högerextrema på flashback och diverse kommentarsfält faktiskt tar inspiration från ”identitetsvänstern”. T.ex. att många gett upp tanken på Sverige som en nationalstat, och satsar istället krutet på att försvara ensamrätten till sin etnicitet (”svenskheten”), bevara sin kulturella särart utan ”appropriering” (de använder förstås inte det ordet) av människor från andra kulturer, skapa svenska enklaver osv…

    1. Jag är beredd att hålla med dig, men anser samtidigt att det varit en parallell utveckling mot identitetspolitik både på borgerligt håll och bland intellektuella som anser sig vara vänster. Inom vänstern har dock identitetspolitiken bekämpats av många, såväl anarkister som en lös massa som inte kan sägas vara nån gruppering av klass-och massrörelsefokuserade aktivister.

  2. Har barnen numera blivit lovade i skolan att de kan förändra ord hur som helst? Rasism är att särbehandla någon negativt pga ras, hudfärg mm. Det där undantaget att vita inte inte kan utsättas för rasism är väl något som de 17-åriga bimbo-bloggarna hittade på – samtidigt som det framgick att de trodde att de själva inte är så kritvita som de faktiskt är. Det räcker inte att ligga med en ”rasifierad” för att själv bli ”rasifierad”. ”Rasifiering (från engelskans racialization[1][2]) eller etnifiering[3], är ett samhällsvetenskapligt begrepp och teoretiskt perspektiv som beskriver hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung.” Inget undantag för vita – inte ens för vita män!

Kommentarer är stängda.