Rädda Barnens barnfattigdomsrapport är på vissa sätt missvisande. Det gäller många av de kommuner som återfinns i botten av listan, dvs kommuner med hög barnfattigdom. Bland de kommunerna finns en lång rad gränskommuner. Sådan kommuner får missvisande siffror då en familj kan ha låg inkomst i Sverige, men en hög reell inkomst då en eller två föräldrar arbetar i ett grannland, i allmänhet Norge. I sådan familjer kan det säkerligen också vara ekonomiskt gynnsamt att formellt vara skilda, med en förälder arbetande i Norge och en med barnen i Sverige.
Att gränskommuner till Norge ligger i botten på listan bland de fattigaste i Sverige är därför i huvudsak en synvilla, Förmodligen påverkas också Malmö, Helsingborg,Landskrona och en del andra skånekommuner av sådan faktorer. Gränskommuner eller pendlingskommuner till Norge som ligger i botten på listan är bland annat Årjäng, Eda, Mellerud, Strömstad, Dals-Ed, Åmål och Torsby. En del sådana kommuner skulle sannolikt vara fattiga ändå, det gäller framförallt gränskommuner långt från den norska huvudstadsregionen, men den som tror att Strömstad och Dals-Ed faktiskt är bland Sveriges fattigaste kommuner eller med lika stor barnfattigdom som Göteborg tar nog allvarligt miste.
Ytterligare en sak som kan påverka fattigdomen i vissa områden/stadsdelar är förekomsten av svarta inkomster av olika slag. Sådana inkomster kan också göra att barnfattigdomen överskattas på vissa håll.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klass, Arbetarklass, Norge, Danmark, Ekonomi, Arbetsmarknad, Brott, Barnfattigdomsrapport, Rädda Barnen, Fattiga kommuner, Utlandsarbete, Svartarbete, Svarta inkomster, Social utsatthet, Fattigdom, Samhälle, Politik
