Brittiska kolonier – de isolerade

Två brittiska kolonier, formellt översjöiska territorier, ligger mycket isolerat. En består av tre bebodda öar mitt i Atlanten mellan Afrika och Sydamerika och en ligger mycket isolerat i Stilla Havet med en enda bebodd ö. Det förstnämnda territoriet är Saint Helena, Ascension and Tristan da Cunha  och det sistnämnda är Pitcairn Islands.

Saint Helena, Ascension and Tristan da Cunha hette Saint Helena and Dependencies fram till 2009 och består av öarna Saint Helena och Ascension samt ögruppen Tristan da Cunha mycket längre söderut.

Hela territoriet är 394 kmoch har en befolkning på cirka 7 800. St. Helena är 121 km2 med nästan 5 800 invånare, Ascension Island är 88 kmmed en befolkning på cirka 1 500 och ögruppen Tristan da Cunha är på totalt 207 med en befolkning på 270 personer varav 260 på huvudön som också heter Tristan da Cunha (98km2) och en säsongsbefolkning på Gough Island på cirka 10 personer. Gough Island är på 68 km2.. Övriga öar i ögruppen Tristan da Cunha är Inaccessible Island (14 kvadratkilometer) och Nightingale Island (3,2).

Territoriets administration och konstitution är dock inte enhetlig, utan tredelad. De tre delarna styrs oberoende av varandra. St. Helena har en guvernör som representerar den brittisk kronan (dvs kungahuset), en lagstiftande församling och en regering (verkställande församling). Ascension och Tristan da Cunha har varsin administratör som är underställda guvernören på St Helena och var sin folkvald församling med rådgivande funktioner i förhållande tilladministratör och guvernör. i den lagstiftande församlingen på St. Helena utser guvernören 3 av 15 medlemmarna. Övriga 12 är folkvalda.

St. Helena

St. Helena

Portugisiska sjöfarare fann St. Helena år 1502. Ön var då obebodd men skogbevuxen och med mycket färskvatten. De importerade husdjur, fruktträd och grönsaker till ön men ingen permanent bosättning skapade även om ön spelade stor roll för olika fartyg som kunde proviantera där. I slutet av 1570-talet kom sir Francis Drake till ön och därefter kom ön att alltmer användas av brittiska krigsskepp för bakhåll mot portugisiska handelsfartyg. Från 1600-talet var också nederländarna flitiga besökare på ön vid färder mellan Europa och Asien. 1633 hävdade Nederländerna överhöghet övre ön men den koloniserade aldrig och de tappade snart intresse för den till förmån för sin nya koloni i Sydafrika.

1657 gav Oliver Cromwell ön till Brittiska East India Company och de beslutade att befolka ön som 1659 fick sin första guvernör. De byggde också en befästning på ön, som 1660 fick namnet James Fort. Staden på ön fick namnet Jamestown. Ön missköttes dock av kompnaniet och blev avskogad med kraftig jorderosion som följd. Befolkningen fick svårt att överleva och kompaniet fick ge understöd till invånarna för att kunna behålla ön befolkad. 1715 föreslog guvernören att befolkningen skulle flyttas till Mauritius då de inte kunde livnära sig på Saint Helena. Detta genomfördes dock aldrig. 1723 bodde det 1 100 personer varav 660 slavar på ön. Under resten av 1700-talet planterades ny skog och diverse reformer genomfördes vilket ledde till att från omkring 1770 kom in i en period av välstånd. Ön fungerade hela denna tid som en viktig hamn för East India Company där de kunde fylla på förråd och ta hand om andra problem och bekymmer. 1792 förbjöds import av slavar och istället togs kinesisk arbetskraft dit. 1814 bodde det 3 500 personer på ön.

1815-21 hölls Napoleon som fånge på ön. Under denna period ökade befolkningen kraftigt men de flesta flyttade bort igen efter hans död år 1821. Under denna period styrdes ön inte av East India Company utan direkt av den brittiska regeringen.

Efter Napoleons död återtog East India Company full kontroll över ön.  Kaffe var vid denna tid en av öns viktigare produkter. 1827 förbjöds slaveri på ön och de 800 slavarna frigavs. 1834 överfördes styret ön från East India Company till den brittisk kronan och öna blev en kronkoloni vilket den förblev till 1981. Det successiva införandet av ångfartyg minskade öns betydelse då dess inte behövde följa vindarna. Saint Helena hamnade därmed lång från farlederna och så småningom byggdes också Suez-kanalen varvid all sjötrafik mellan Asien och Europa gick den vägen istället för runt Afrika. 1840-1849 fungerade en brittisk flottstation på ön som mellanstation för frigivna slavar som återfördes till Afrika. Över 15 000 passerade ön.

1858 fick Frankrike överhöghet över en del av Saint Helena, närmare bestämt Longwood House med tillhörande ägor, som byggts om för Napoleon under dennes fångenskap, och Valley of the Tombs. Detta område administreras av en fransk administratör och lyder under den franske utrikesministern. 1959 fick Frankrike också egendomen Briars. Delar av egendomarna sköts idag av Saint Helena National Trust.

Åren 1900-1901 användes ön som fångläger för fångar från Boerkriget i Sydafrika. Som flest var de 6 000. 1901 had ön sin största befolkning någonsin, 9 800 personer.

Ascension var under St Helena som ett så kallat ”dependency” från 1922 och 1938 fick Tristan da Cunha samma status.

Saint Helena

1981 omvandlades St Helena i likhet med andra kronkolonier till så kallade British Dependent Territories. Detta innebär också att befolkningen på öarna inte fick lov att bosätta sig i Storbritannien längre. Endast Falkland Islands och Ascension var öppna för bosättning och arbete för boende på St. Helena. 1989 fick St. Helena en ny författning som innebar ett valt parlament, guvernör och commander-in-chief. 2002 fick invånarna tillbaka sin status som brittiska medborgare och blev ett så kallat översjöiskt territorium med två underlydande områden, Ascension och Tristan d Cunha. 2009 infördes nuvarande författning med de tre öarna/öområdens som tre lika värda delar i ett enda översjöiskt territorium.

Huvudgrödan i öns jordbruk var fram till 1966 nyzeeländskt lin, Phormium tenax och Phormium colensoi som användes för tillverkning av rep. Men kaffe har också alltid odlats. Huvudinkomstkällan idag är bidrag från brittiska staten men turism och frimärksutgivning är också viktiga inkomstkällor. Turismen har dock hämmats av att ön inte haft någon flygplats förrän år 2015.

Ascension

Ascension

Ascension besöktes för första gången av portugisiska sjöfarare år 1503. Ön var torr och kal så den tilldrog sig mycket lite intresse. 1701 strandade ett fartyg på ön och dess besättning överlevde i två månader innan de räddades. Detta på grund av att det hittade en förstklassig vattenkälla i det inre av ön. Ingen kolonisering ägde rum förrän 1815 då britterna skapade en militär närvaro på ön. Från 1823 var en grupp av Royal Marines posterade på ön. Ascension fungerade också vid denna tid som en plats för fartyg att fylla på förråd, lämna och hämta post etc.

Från 1899 administrerades Ascension av Eastern Telegraph Company som hade en viktig kabelstation/knutpunkt för telefontrafik där. 1922 blev ön som varit kronkoloni sen 1814 ett så kallat dependency till St. Helena. 1964 ersattes chefen för Eastern Telegraph Company som administratör av ön av en administratör utsedd av den brittiska regeringen. 1942 stod ett flygfält färdigt på Ascension som användes av både den brittiska och den US-amerikanska militären under kriget. Efter det var det återigen bara en brittisk bas. Det US-amerikanska flygvapnet återvänd1 1956 då också NASA etablerade en station på ön som drevs ända till 1990 då den stängdes. Numer har istället European Space Agency (ESA) en station på ön. BBC har en viktig radiolänkstation på Ascension och den brittiska militären har förutom det militära flygfältet en del andra viktiga installationer på den isolerade ön.

Ascension

Ascension

Ön har egentligen ingen inhemsk befolkning. Där bor närmare 1 500 personer, flertalet har invandrat från Saint Helena, många är brittiska och US_amerikanska militärer och de flest arbetar för militären, BBC och ESA. Alla som bor på ön måste ha särskilt tillstånd och ingen tillåts bli permanent invånare. För att tillfälligt bo på ön krävs arbetstillstånd i förväg. Öns inkomster kommer främst från frimärksutgivning och inkomster för internetdomänen. Turismen på ön är mycket begränsad men förekommer då turister tillåts besöka ön utan tillstånd i förväg.

Tristan da Cunha

Tristan da Cunha

Öarna i ögruppen Tristan da Cunha siktades av portugisiska sjöfarare år 1506. Ingen kolonisering eller bosättningen ägde rum förrän 1810 då fyra män bosatt sig på ön. 1812 dog alla utom en och 1816 tog Storbritannien över öarna som end el av deras Cape Colony. Syftet med detta var framförallt att förhindra Frankrike att använda ön för en fritagning av Napoleon från St. Helena. En brittisk marinbas skapades på huvudön Tristan da Cunha som dessutom användes som centrum för valfångarverksamhet. Ön hade också en viss betydelse för sjöfarten som kunde söka skydd undan dåligt väder och fylla på sina förråd på ön. Med Suezkanalens öppnande 1869 och införandet av ångfartyg förrlorade Tristan da Cunha all betydelse för sjöfarten.

Tristan da Cunha1938 överfördes ögruppen från Kapkolonin till St. Helena. Under andra världskriget användes ön av den brittiska militären, 1958 testades en US-amerikansk atombomb 160 km upp i atmosfären ovanför ögruppen. 1961 fick vulkanen Queen Mary’s Peak ett utbrott och hela befolkningen evakuerades till Storbritannien via Nightingale Island och Sydafrika. Två år senare återvände de flesta. 2001 drabbades ön av en förödande orkan som dödade en stor del av öns boskap och förstörde en mängd byggnader. 2008 förstörde en brand öns industri, en fiskförädlingsfabrik och dessutom öns kraftstation. Innan en ny fabrik och kraftstation kunde byggas fungerade en fabrikstrålare som båda delarna.

Ekonomin på huvudön Tristan da Cunha är jordbruks- och fiskebaserad med speciella regler och lagar som infördes av de tidiga invånarna redan 1817. Alla familjer på ön äger boskap och fiskerättigheter. Det finns begränsningar om hur mycket en enskild familj får lova att äga/inneha för att ön inte ska bli överbetad och för att kapital inte ska samla på ett fåtal personer. All mark är gemensamt ägd och kontrollerad. Delar av marken används med nyttjanderätt när det gäller odling av potatis, grönsaker etc. Ingen utomstående får köpa in sig i egendom eller bosätta sig på ön. Fisket handlar främst om skaldjursfiske och allt säljs via det sydafrikansk företaget Ovenstone. Dessutom finns det ett danskt magnetfältsobservatorium och ön ger ut frimärken och minnesmynt. 2016 ska ön få ett nytt flygfält vilket kan göra kontakterna med omvärlden enklare.

Förutom på huvudön finns det också befolkning på Gough Island delar av året. Den består av upp till 10 personer som arbetar en väderstation som drivs av Sydafrika. Gough Island upptäckes på 1500-talet av portugiser och var i början av 1800-talet besökt av valfångare och säljägare. Gough Island utgör sen 1995 ett av UNESCOs världsarv, Gough and Inaccessible Islands.  Turism är förbjudet i detta område och de turister som vill uppleva det rika fågellivet får söka sig till Nightingale Island.

Inaccessible Island var för sin del bebott från 1816 och en kort period av familjen William Galls som införde boskap på ön. 1871 bosatte sig två tyska bröder på ön där de försökte livnära sig som säljägare men det gick inget vidare och de lämnade ön året efter. 1976 blev ön en naturreservat och 2004 blev den en del av UNESCOs världsarvssajt.

Pitcairn Islands är ett brittiskt översjöiskt territorium som består av 4 öar, Pitcairn, Henderson, Ducie och Oeno. Pitcairn och Henderson befolkades första gången av polynesier samtidigt dom Mangareva (idag en del av Gambieröarna och Franska Polynesien) befolkades. De två mindre öarna var beroende av handel med Mangareva, men då inbördeskrig bröt ut på Mangareva bröt ekonomin samman och befolkningen på Henderson och Pitcairn försvann på 1400-talet.

Pitcairn Islands

Pitcairn Islands

1606 upptäckte en portugisisk sjöfarare Ducie och Henderson och 1767 siktade ett brittiskt fartyg Pitcairn. 1790 bosatte sig 9 myterister från HMS Bounty tillsammans med ett antal tahitier (sex män, elva kvinnor och ett spädbarn) som följde med dem på Pitcairn Island. De flesta män dog ganska tidigt på grund av alkoholmissbruk, våld och sjukdomar men några överlevde. De flesta öbor bär än idag efternamn som kommer från myteristerna på Bounty. När myteristerna eftersöktes hittade britterna Ducie år 1791. Först 1808 kom ett fartyg till Pitcairn, ett US-amerikanskt fartyg. 1819 hittade Henderson Island av en brittisk ostindiefarare och 1824 hittade Oeno.

1838 blev Pitcairn en brittisk kronkoloni. Vid mitten av 1850-talet var Pitcairn överbefolkat och den brittiska regeringen erbjöd Norfolk Island som ny bosättning. Hela befolkningen på Pitcairn (196 personer) lämnade ön 1856 och seglade till Norfolk island. 17 personer återvände dock redan året efter och 5 år senare återvände ytterligare 27. 1886 blev i stort sett hela befolkningen sjundedagsadventister.

1902 annekterades Henderson, Ducie och Oeno av Storbritannien och 1937 förenade alla fyra öarna till en administrativ enhet, Pitcairn Group of Islands. Innan dess styrdes de av kommissionären för British Western Pacific Territories som fanns på Fiji. Men först 1953 fick öarna en egen guvernör och blev då formellt också en egen kronkoloni.

1937 hade Pitcairn 237 invånare, det högsta antal ön någonsin haft. Sen dess har befolkningen minskat, främst på grund av utvandring till Nya Zeeland. 2004 skakades Pitcainr av en skandal med sexuella övergrepp av barn. En tredjedel av öns manliga befolkning (13 personer) åtalades. De flesta dömdesoch sattes i ett fängelse på ön. De kom ut 2010. Samma år greps borgmästaren i öns enda by för barnpornografibrott och det finns fortfarande begränsningar för barn som vill besöka ön. Brittiska tjänstemän får inte ha med sig barn vid tjänstgöring på Pitcairn.

Ducie och Oeno är atoller på mindre än en kvadratkilometer var. Henderson är en korallö på 37 kmmedan Pitcairn är en vulkanö på 4,6 km2. Bara Pitcarin har befolkning, cirka 60 personer. Pitcairn Island är världens befolkningsmässigt minsta självständigt styrda område.

Pitcairn Islands

Läget för Pitcairn Islands

Pitcairn Islands anses av vissa vara världen minsta demokrati trots att det är en brittisk koloni (översjöiskt territorium) och styrs delvis av en folkvald församling, Pitcairn Island Council, men är samtidigt helt beroende av Storbritannien som via en guvernör bestämmer över försvar, utrikespolitik och slutändan också över lagstiftningen. Den nuvarande författningen infördes 2010.

Henderson Island var bebott av överlevare från ett skeppsbrott 1820-1821 och återigen 1957 av en person ute efter uppmärksamhet. 1981 ville den US-amerikansk affärsmannen Arthur ”Smiley” Ratliff bygga en bostad och ett flygfält på öne men stoppades av miljövänner som protesterade. Pitcairn Island Council gick med på hans planer, men brittisk regeringen gick mot. 1998 blev ön istället ett naturreservat, World Heritage Site. Ducie och Oeno har aldrig varit bebodda, inte ens under en kort tid. Henderson används av befolkningen på Picairn för att få tag på vissa material som används till hantverk och Oeno fungerar som en privat semesterort ett par veckor om året.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!