Undersköterskorna har skamlöst låga löner. Som kvinnodominerade kommunalarbetare försöker de därför få upp sin lön i nivå med motsvarande manliga industriarbetarlöner.
Glöm det föreslår en del borgerliga debattörer – det leder bara till inflation i samhället. Byt jobb istället är det radikala motförslaget. Och det är förstås en lösning för en enskild person.
Men undersköterskorna är ju en vårdgrupp som behövs. Försvinner en undersköterska tillkommer en annan. Att byta jobb är självklart ingen lösning för kollektivet undersköterskor.
På liknande sätt föreslår man att skippa höjda sjuksköterskelöner som bara tvingar fram skattehöjningar (hemska tanke!). Istället ska enskilda syrror kunna göra karriär och forska.
Och det är förstås även det en lösning för individen. Och det är förstås även det ingen lösning för kollektivet vanliga sjuksköterskor. En blir forskare, en annan övertar hennes jobb.
Fackliga och politiska frågor handlar inte i första hand om individen, utan om kollektivet, majoriteten, de många vanliga människorna som stannar kvar på det ordinarie jobbet.
Vad är det för lösning lönemässigt för dem om några få undersköterskor och sjuksköterskor (och samma i andra yrken) gör jobb- och lönekarriär och därmed tjänar mer än snittet? Ingen!
Jag kan som vänstermänniska förstå att man kan lösa sin situation individuellt. Men det verkar vara omöjligt för borgerliga människor att tänka i termer av grupp, kollektiv och klass.
Min undran: Är borgarna dumma i huvudet eller bara förblindade av sina giriga intressen som över- och medelklass? Förstår de ens demokrati = folkmakt = beslut om kollektivets öde?
Hans Norebrink, som levt i både arbetar- och medelklass
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sjuksköterskor, Undersköterskor, Löner, Låga löner, Lönerörhöjning, Byta löner, Arbetsmarknad, Fackligt, Samhälle, Politik
