Podemos
Lotta Elstad
Celanders förlag
Efter tre realsocialismers fall – Podemos
Den västliga socialdemokratin, den östliga ”kommunismen”, och den sydliga Tredjevärlden-radikalismen misslyckades alla med att bygga äkta socialism – alltså verklig ekonomisk och vardagsdemokrati. Den nya latinamerikanska vänsterns hoppingivande blandekonomiska och flerpartidemokratiska regimer har stora problem. Speciellt med det uppmärksammade folksocialistiska flaggskeppet Venezuela nu ute ur bilden.
Den sydeuropeiska vänstervågen då? Ja, grekiska Syriza kapitulerade ju inför EUs marknadsdiktat. Så nu är frågan om det spanska vänster-stjärnskottet Podemos ska lyckas bättre. ”Podemos – vänsterpolitik i kristid” ger en bra, balanserad och kritiskt positiv bild av denna fräscha, mångfaldiga blandning av genuin folkrörelse och radikalt vänsterpopulistiskt uppstickarparti.
Författaren frågar sig i sammanhanget med rätta vad vi ska med den europeiska socialdemokratin till, när de sedan åttiotalet för ungefär samma visionslösa, EU-vänliga och nyliberala marknadskrypande politik som de öppet borgerliga partierna. När dessutom Podemos i mycket står för en gammal traditionell socialdemokratism anno dazumal. Med sociala satsningar kombinerade med reformering av såväl EU-byråkratin som keynesiansk(s) ”räddning” och humanisering av kapitalismen (i varje fall på kort sikt).
Man kan reflektera över hur långt högervridning, marknadsglobalisering, och auktoritär EU-centralism har gått när Podemos ”gammalmodiga” välfärds- och folkhems-”socialism” attackeras som ny, anarkistisk, oansvarig, halvkommunistisk och folkförledande populism. Detta av de etablerade konservativa och socialdemokratiska tvillingpartierna i Spanien.
Denna kritik har dock inte gått hem hos ett uppvaknande och rasande spanskt folk, utleda på det rådande systemets arbetslöshet, prekära osäkra anställningar, ökade socioekonomiska klassklyftor, sociala nedskärningar, bostadsvräkningar, och ständiga elitära (parti)politiska korruptionsskandaler. Spaniens folk har vaknat upp ur den cyniska nutidsletargi som så länge präglat Europa folkliga klasser. En ny framtidstro blommar söder om Pyrenéerna.
Men som författaren också frågar sig; Om Podemos bara är en repris av de efterkrigstida guldårens reformistiska socialdemokrati – hur ska det kunna fungera i dagsläget? När överklass-borgare-näringsliv ser sig som segrare efter Sovjetimperiets fall, och inför arbetarklassens kombinerade passivisering och desillusionering?
När vidare högern anser sig representera ”den enda vägen” vid ”historiens slut” inför vilket ”inga alternativ” finns? När borgarklassen inte längre behöver en arbetsmarknadslugnande nationell klassamarbetspolitik(s), eftersom den proletära klassmedvetenheten är på sparlåga? När EUs och västmakternas globala näringslivsgynnande beslutsstrukturer kör över Nationen och därmed även sidsteppar Demokratin? När ingen revolutionär stämning råder i Europa?
Svåra frågor. Och man kan se två svarstendenser i Podemos – ”idealister” och ”realister” (liknande uppdelning kan man finna i såväl vänstern som miljörörelsen). ”Idealisterna” vill leva framtiden konkret och NU med en platt, ledarlös, ostrukturerad, självorganiserande, lokal, icke-representativ (mötes)direktdemokratisk folkrörelse för vertikal gräsrotsmakt. De hittills segrande ”realisterna” vill däremot ha en praktiskt fungerande ledarledd partistruktur, som kan ge konkreta svar. Vilka kan börja genomföras så fort Podemos kommit till makten.
En ”realistisk” Podemospolitik är på kort sikt uppenbart mer framgångsrik, vilket det framgångsrika valet i höstas visade. Men på längre sikt kvarstår det djupare problemet med hur en nationaldemokratisk reformism ska fungera i vår elitstyrda privatföretags- och marknads-internationalistiska era? En ”idealistisk” Podemos-politik kommer att få svårt att fungera i dagsläget. Får svårt att ge konkreta lösningar på vanligt folks brännande här-och-nu-problem. Får än svårare att i praktiken hitta effektiva former för att bygga en levande demokrati med medborgardriven politik – för hela landet, inte bara fläckvis som nu.
Båda partiriktningarna tar avstånd från traditionella hierarkiska fackföreningar och en ”trött” partivänster utan entusiasm. De sågar gamla vänsterbegrepp som klass, arbetare, marxism, socialism och vänster. De pratar istället om Folket och Eliten i luddig (vänster)populistisk anda.
Och kanske vår tids låga folkliga politiska medvetandenivå kräver en bred, mångfaldig och odogmatisk omstart (”rebrand”) av hela arbetar- och folkrörelserna. Orden är ju heller inte det viktiga utan det radikalpolitiska realkapitalism-kritiska innehållet (med inslag av antikapitalism). Och dess förmåga att entusiasmera och problemlösa.
Frågan är då om inte Podemos ”idealistiska” kärna ändå står för ett framtidshopp. De har inga heltäckande lösningar på det ytterst svåra problemet med hur man skapar folkmakt i storskaliga moderna samhällen (det problem alla tre realsocialismer misslyckats med). De trevar och letar sig fram, och kan ibland framstå som amatörmässiga – men ändå.
Som författaren – och jag – avslutningsvis och otåligt frågar oss; Kanske Podemos ändå förebådar något radikalt alternativt nytt och användbart på vänsterkanten?
Hans Norebrink
P.S. Synd att författaren inte väntade med boken till efter höstens val och tills den pågående regeringsbildningen har avslutats.
P.S.S. Podemos var/är en spontan rörelse, men ett litet antikapitalistiskt vänsterparti spelade en viss roll i dess födelse – varpå de upplöste sig själva och gick in i Podemos. De och medlemmar som kommit från socialistpartiet och förenade vänstern kan ju tänkas ha en mer traditionell vänsteruppfattning.
Läs mer: HD, DN, Manifest, Internationalen1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Podemos, Klass, Direktdemokrati, Folk, Elit, Syriza, Socialdemokratin, Lotta Elstad, Marknadsdiktat, Böcker, Kultur, Vänstern, Socialism, Spanien, POlitik, Samhälle
Det förefaller mig som om författaren till boken har en något grund och ytlig bild av Podemos vilket då också avspeglas i recensionen. Tidningen Internationalen har länge följt Podemos, delvis från insidan, och kan ge en fylligare bild. Det finns exempelvis en stor strömning inom Podemos som vill värna traditionell föreningsdemokrati och som använder sig av begrepp som klass osv. Jag har länkat till flera artiklar i Internationalen, men där finns mycket mer. http://www.internationalen.se/?s=Podemos&submit.x=0&submit.y=0&submit=Go
Partier, som Syriza och Podemos fyller det tomrum som lämnats efter det att socialdemokratiska partier i hela Europa lämnat ”walk over” på den vänstra planhalvan och sällat sig till lagen på den högra. Klassiska socialdemokrater är av naturen realister vilket förmodligen innebär att en stor del av den nya vänsterns sympatisörer är realister. Idealister kan förvisso, under en del av skeendet, vara tongivande men det innebär inte att den stora skaran sympatisörer – avhoppade socialdemokrater – delar visionen. Syrizas splittring är en tydlig indikation att det förhåller sig på detta sätt. Väldigt lite säger att det skulle förhålla sig annorlunda med Podemos.
Varken Syriza eller Podemos innebär någon egentlig förstärkning av vänstern sett ur ett längre tidsperspektiv. De fyller ett tomrum och dämpar därigenom fallet i den europeiska vänsterns utförsbacke. När Syriza nu i regeringsställning för en politik som är rena antitesen till det man stod upp för mindre än ett år tillbaka kommer detta att späda på politikerförakt och öka resignation och hopplöshet. Att ett Podemos i regeringsställning, givet rådande omgivande starka randvillkor, skulle hamna i samma situation som Syriza är mycket sannolikt.
”Den västliga socialdemokratin, den östliga ”kommunismen”, och den sydliga Tredjevärlden-radikalismen misslyckades alla med att bygga äkta socialism – alltså verklig ekonomisk och vardagsdemokrati.”
Ändå är det väl så att den västliga ”klassiska” socialdemokratin, som lyckats bäst, politisk demokrati förenad med hyfsade välfärdssystem har kunnat skapas och upprätthållas. Andra försök (realsocialism, tredjevärldenvarianter, …) har förutom att de nästan alltid utvecklats till repressiva odemokratiska system, inte sällan med betydande inslag av personkult, misslyckats med att över tiden bygga hållbara ekonomiska system.
”Speciellt med det uppmärksammade folksocialistiska flaggskeppet Venezuela nu ute ur bilden”
Venezuela är ett riktigt tragiskt exempel. Trots mycket stort folkligt stöd och – i alla falla tills oljeprisraset – en ekonomisk grund, som få länder ens kunnat drömma om, lyckades man köra allt i sank. Personkult, var ett av varningstecknen. ledare som näst intill görs till gudar och läggs i mausoléer när de avlider talade för mig om att den venezuelanska utvecklingen totalt spårat ur. En naiv och accelererad prisregleringspolitik av Chavez efterträdare, som både saknat karisma och oförmåga till vanligt politiskt hantverk, raserade sedan det mesta. Tragiskt!
Varje försök att bygga ”äkta” socialism har misslyckats alldeles oavsett om avsikten alltid varit god. För mig är detta en historisk erfarenhet, som förvisso varit smärtsam när den växt fram men som leder mig till slutsatsen att ”äkta” socialism är en omöjlig dröm. Människor med deras mångskiftande – bra och dåliga egenskaper – är helt enkelt för olika.
Svar från Hans:
Alla socialistiska strömningar har misslyckats med att bygga socialism.
Däremot har socialdemokratin byggt de hittills bästa moderna samhällena. Som det gamla folkhemmet. De har dock haft fördelen att huvudsakligen verka i den rika vita industrialiserade delen av världen. Och de fick skjuts av efterkrigsuppgången i näringslivet. När detta var över gick sossarna över till nyliberalism. Vi levde också i en primitiv socialism under jägartiden.
Vi kanske lever i en långvarig övergångstid mellan klassamhälle och klasslöst samhälle. Precis som det var en lång historisk övergång mellan jägarnas klasslösa samhälle, och det påföljande klassystemet i jordbruks- och industrisamhället. Allt tar nog längre tid än vi tror och hoppas.