Nationell välfärd kontra mänskliga rättigheter

Från åsiktsintolerans till debattnyansering

En rapport från Linnéuniversitetet tar upp de papperslösas mänskliga rättigheter och ”den nationella välfärdsstatens exkluderande mekanismer”. Men herregud, hela världens befolkning förutom Sverige är ju exkluderad från vårt land och dess sociala rättigheter. Vår rikedom och våra förmåner har vi reserverat för oss själva bakom våra trygga utestängande gränser.

Alla vet ju hur världen ser ut bortom folkhemsstaketet. Miljarder medmänniskor som drabbas och lider – till och med dör – av problemkomplexet hunger/svält/undernäring/felnäring. Och som därmed försvagas (och ibland dör) av förebyggbara sjukdomar på grund av näringsbrist, och brist på pengar till vård. Detta fast det finns nog med mat i världen, om den fördelades jämlikt och rättvist.

300 barn i timmen dör på grund av svält, undernäring och konsekvenser av undernäring enligt en nätuppgift från Rädda barnen – varav en del av sjukdomar. 60 miljoner människor är på flykt i världen, av dem fyra miljoner i och kring Syrien. Krig, inbördeskrig och etniska rensningar med fördrivning, våldtäkter och tortyr i spåren är globala fenomen.

Vidare diktaturer och auktoritära regimer som förnekar sina medborgare demokratiska och mänskliga rättigheter. Förtryck av kvinnor, barn, homosexuella, religiösa minoriteter. Religiös fundamentalism och terrordåd för trons skull, och mellan religiösa grupper. Och så vidare och så vidare. Det är bara den som inte har teve, eller som aldrig öppnar en tidning som kan ha undvikit att se detta tillstånd i världen.

Och vi är direkt inblandade själva. Senast läste jag att de arbetare i Asien som hugger sten för våra svenska gator och torg lever och jobbar under omänskliga förhållanden. Vi köper billiga kläder från fattiga underbetalda kvinnliga textilarbetare i Bangladesh. Industriarbetarna i Kina subventionerar med låg lön, usla arbetsvillkor och avsaknad av fackliga rättigheter våra elektronikprylar. Vi tillhör vinnarna i det väststyrda globalekonomiska system som missgynnar större delen av världen. Och i processen har främst vi i den rika norra delen av planeten skapat den världsvida miljöförstörelsen och klimatkrisen.

Själva skapandet av nationalstaten innebär ju per definition att vi avskärmar oss från resten av världen, och skapar vår egen lilla trygghetsbubbla i ett litet hörn av jorden. Vi reserverar vår välfärd till oss själva, vi upprätthåller våra egna demokratiska och mänskliga rättigheter fullt ut, men inte resten av världens. Vi har dessutom vi mage till att skära ner på den lilla ynka skärv av våra pengar som går till bistånd. Mindre än en procent av våra resurser går till världen, resten reserverar vi egoistiskt för oss själva!

Nationell själviskhet står här mot internationell solidaritet. Om i teorin alla människor är lika mycket värda bör vi förstås förverkliga detta i praktiken genom att garantera alla människor i världen demokratiska och mänskliga rättigheter, inklusive rätten till mat, bostad, arbete, fred, och ett värdigt liv. Detta är vår skyldighet som medmänniskor. Allt annat är inte något annat än reaktionär inskränkt inhuman nationalism. Nationalistisk själviskhet.

Detta tycker jag. Vi behandlar inte alla människor var än de bor som lika värda, vilket innebär att vi förnekar dem demokratiska och mänskliga rättigheter. Enligt den bredare definitionen av rasism (alltså all nedvärdering av andra grupper av människor – som jag föreslår ska kallas ”särism”) för vi alltså i Sverige en rasistisk politik gentemot omvärlden. Vi upprätthåller våra mänskliga rättigheter, men inte deras. För om vi inte behandlar alla människor (individer och kollektiv) som lika värda är det i bred bemärkelse ren och rå rasism.

Så är situationen. Men hjälper det om jag brännmärker svenska folket – inklusive mig själv – som rasister? Hjälper det att jag är intolerant, indignerad, högröstad, känslomässigt upprörd. Hjälper det att jag pläderar för allt eller inget – svart eller vitt? Hjälper det att jag stämplar alla andra som omänskliga som inte öppnar dörren och famnen? Hjälper det att kräva att vi ska tiodubbla biståndet, sänka vår egen standard och utjämna rikedomarna i världen? Det vore en rättvis människovärdig politik, men kommer vi att få majoriteten av vanliga människor med oss?

Jag tror inte det. Så antingen får vi som verkligen tror på alla människors lika värde nöja oss med att stå ensamma i vår oanfrätta glänsande moraliska godhet. Eller så får vi vara realistiska och kompromissa med verkligheten. Inse att vi alla är människor och inga änglar.

Inse att alla människor står den egna familjen och det egna landet närmast. Hur rätt det än är att alla borde älska alla andra här i världen (som religiösa och socialister lite tillspetsat predikar) så kvarstår problemet att där är vi inte nu. Så hur går vi vidare från den insikten?

Först måste vi ta till oss all ny kunskap om den mänskliga naturen som den moderna evolutionära forskningen har gett oss. Som att vi i grunden är sociala varelser, men att vi i första hand är solidariska med dem som vi uppfattar som ”vår egen grupp”. Vi vill naturligen ta hand om ”våra egna först” – i vårt fall det svenska folket och den svenska nationen. Det är inte rätt och det går troligen att delvis ändra på. Men det är en situation vi har att förhålla oss till.

Vi kan öka solidariteten med världen, men i varje given stund finns en viss mängd villighet att hjälpa De andra. Då bör vi givetvis använda den viljan och de ekonomiska resurserna på bästa möjliga effektiva sätt. Och det betyder att pengarna bör användas där de behövs mest ute i världen. Att de i första hand går till de mest behövande oavsett var dessa än befinner sig i världen. Alla människor är ju moraliskt sett lika mycket värda oavsett var de kroppsligen råkar uppehålla sig.

Men det tycker inte alla. En del av den progressiva opinionen i Sverige menar att vi ska prioritera de som råkar ha resurserna att ta sig kroppsligen över våra svenska gränser. Låt alla som kommit till Sverige för asyl få stanna, för ”ingen flyr utan anledning från sitt hemland”, och ”ingen människa är illegal”. ”Nationalstatsgränser är fel och på sikt bör alla få röra sig fritt över hela världen”.

I stort sett alla bör därför få stanna, menar man. Det bör därför i sin förlängning inte finnas något som heter papperslösa, och dessa bör i alla fall ha vissa sociala rättigheter – även om de inte har fått asyl i Sverige, och gått under jorden. Dessutom krävs i omgångar att alla de papperslösa som för stunden befinner sig i Sverige ska få full uppehållsrätt – och därmed på sikt fullt medborgarskap – och därmed på sikt fulla sociala rättigheter.

Det är en förvridet ”skygglappig” nationalistisk nationalinskränkt politik – att vi på sikt ska ge fulla rättigheter till dem som fysiskt har lyckats ta sig till svenskt territorium. Jag menar istället att vi ska prioritera de som lider mest oavsett på vilken sida av det svenska gränsstaketet de råkar befinna sig.

Dessutom gör pengarna mer nytta utanför Sverige. För de pengar en asylsökande kostar i Sverige kan vi hjälpa långt många fler i Mellanösterns flyktingläger med dess tröstlösa liv i kyla, lera och svält. Själva ger vi ett par hundra i månaden i ”egen u-hjälp”, och det räcker för att ge ett barnhemsbarn i Zambia ett någorlunda värdigt liv.

Vi kan göra både och, det är ingen motsättning, går då motargumentet. Visst kan vi göra både och, och vi kan försöka öka människors hjälpbenägenhet. Men i varje given stund har vi en viss summa pengar till bistånd här i Sverige och där utanför Sverige. Och utanför Sverige räcker detta begränsade bistånd längre. Det är enkel ekonomi = hushållning med begränsade resurser på effektivast sätt.

Problemet är också att många flyktingar lider av posttraumatisk stress (PTSD). Att då dessutom tvingas anpassa sig till ett nytt samhälle och en ny kultur är svårt. I vänstertidningen Flamman säger kurator Åsa-Helena Borkesand i Östertälje, som arbetar med flyktingar att:

– En djupgående traumabehandling kan ta flera år och vara mycket intensiv. Kommer man in i ett nytt samhälle och ska lära sig hur det fungerar kan det bli övermäktigt.

Därför menar jag att vi i första hand ska ge asyl i Sverige till dem som oavsett krig eller fred ständigt förtrycks, och kanske därför kan komma att förtryckas även i lokala flyktingläger i Västasien (och tydligen i Sverige också om vi inte ser upp). Alltså hedershotade flickor och kvinnor, homosexuella, aktivt sekulära liberala muslimer, och förföljda etnisk-religiösa minoriteter (som kristna assyrier i IS-delen av Irak, och muslimska rohingyas i buddhistiska Burma).

De andra hjälper vi oftast bäst på plats i närområdet (men då får vi öka biståndet och inte minska det). Att koppla samman denna åsikt med främlingsfientliga krafter som av rasistiska skäl vill stänga ute flyktingar är simpel demagogisk ”guilt by association”. Jag föreslår denna politik av kosmopolitiskt humanitära skäl – mest hjälp till flest människor för pengarna.

Jag pläderar alltså för en internationalistisk flyktinglinje där vi i första hand hjälper de mest behövande i världen, oavsett om dessa har resurser nog att fysiskt och kroppsligen ta sig – på farliga vägar och hav – till det avlägsna geografiska territoriet Sverige eller inte. Motsatsen är ju en slags vulgärdarwinistisk ”den-starkes-överlevnads-politik”.

Och jag pläderar för en sansad debatt där vi inte kan utgå från att människor (här svenskar) är beredda att hjälpa andra folkgrupper lika mycket som sitt eget folk. Tyvärr råder i dag i denna fråga en hårt oförsonlig, känsloimpregnerad och moralistiskt gäll debattstil. Många klämmer gärna till med rasiststämpeln mot sina åsiktsmotståndare. Nyanser och eftertanke överflyglas av svart-vitt ”den-enda-vägen”–argument i migrationsfrågan.

På sikt bör vi förstås arbeta för en sammanhållen värld där vi upplever oss som en enad mänsklighet. Det är inget fel med positiv inkluderande färgblind nationalism för att samla och stärka nationen och den nationella solidariteten – som exempelvis folkhemstanken. Men vi bör också verka för högre nivåer av solidaritet – för vi-känsla på kontinental och global nivå. För kosmopolitisk humanism,

Ta Norden som exempel. Så sent som för drygt hundra år sedan var det risk för krig mellan Sverige och Norge – idag är det omöjligt att tänka sig. Och inte för att jag gillar EU, men unionen har lyckats med att få även krig i Europa att verka otänkbart. Vad som har hänt är att vi-dom-känslan som orsakat så många krig i Norden och i Europa har ersatts med vi-ni-känslor. Vi är olika nationer, men vi ingår i högre nivåer av vi-känslor – Norden och (svagare) Europa.

Så mitt realistiska förslag är att vi inser att – av evolutionära skäl – vi-känslorna är starkast närmast oss själva och ”våra egna”. Det är en del av vår mänskliga natur oavsett vad vi tycker om det. Men att vi kan lära oss att undvika likgiltiga eller hatiska krigsskapande vi-dom-känslor.

Detta genom att vi bygger upp en värld av vi-nivåer med olika grad av solidaritet; lokal, regional, nationell, kontinental, global. Med starkare solidaritet längst ner, svagare högre upp. Jag går inte in på detaljer här, frågan kräver kreativ politisk och social ingenjörskonst i den högre skolan.

Vi kanske – tyvärr ­ – inte kan bli VI med hela världen. Men vi kan kanske avskaffa vi-dom-känslorna. Och en värld med syskonnationer, vilken som vi i Norden har vi-ni-känslor för varandra, kan nog räcka en lång väg för att bygga fred, demokrati, mänskliga rättigheter och välfärd på vår gemensamma planet.

PS Jag rekommenderar i sammanhanget boken ”Framgångsrik fred – Hur stater skapar
stabil fred i historien” av Karl Deutsch. Samt Peter Singers ”The Expanding Circle: Ethics, Evolution and Moral Progress” och ”A Darwinian Left – Politics, Evolution and Cooperation”

Hans Norebrink fil mag i internationella relationer specialiserad på etnicitet och nationalism , journalist, integrations- aktivist, vårdarbetare, volontärarbetat i Israel, Marocko, Nicaragua, El Salvador, Bolivia (sex år i indian/folkrörelse)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!