Röd väg till grön framtid

En trösterik sanningBoknytt
En trösterik sanning
Wilkinson & Pickett
Karneval förlag

Röd väg till grön framtid

Amerikanska NASA är knappast några miljöalarmister. Så när deras statistik visar på ständigt nya värmerekord är det allvarligt. Trots alla toppkonferenser fortsätter vi att elda på med fossilt bränsle, vilket ökar koldioxidutsläppen, vilket ökar den globala uppvärmningen, vilket ökar miljökatastrofer och klimatkriser.

Så varför gör vi inte det rätta ­– gör vad som krävs för att skapa ett ekologiskt och hållbart samhälle? För att vi har ett borgerligt stött ekonomiskt system som drar utvecklingen åt motsatt håll. Mot alltmer av globala utsläpp, resursplundring, naturförstörelse och ekonomisk tillväxt till varje pris. Kapitalismen vill inte ha en grön värld – kapitalisterna vill tjäna pengar. Göra vinst – inte göra gott.

Men problemet är mycket större än så, menar Richard Wilkinson och Kate Pickett (kända för uppmärksammade ”Jämlikhetsanden”) i sin måste-köpa, sammanfattande, övertygande och klargörande lilla 70-sidorsbok ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet”.

Den stora allmänheten brinner nämligen inte heller för en djupgående grön och miljövänlig ekonomi, skriver de. Den kopplas bland vanligt folk till tråkiga saker som nedskärningar, uppoffringar och minskad konsumtion. Gärna ett hållbart samhälle bara det inte inskränker på folkmajoritetens materiella konsumism – påhejad av företagens psykologiskt skickliga reklamkampanjer.

Ändå är det så i västvärlden, påpekar författarna, att det är länge sedan den materiella standardökningen höjde de samhälleliga lyckonivåerna. Tvärtom visar all statistik över vårt sociala välmående att det försämras. Exempelvis ökar sociala patologier som ensamhet, depression, psykisk ohälsa, mobbning, självskadebeteende, sämre samhällsgemenskap och svagare prosocialt beteende.

Trots det fortsätter den miljöfarliga tillväxtdrivande konsumtionshetsen fastän den bara ger tillfälliga lyckokickar – ingen bestående lyckokänsla. Här hänvisar Wilkinson och Pickett (som förklaring) till vår mänskliga naturs djuriska arv av statusjakt.

Konsumtionen är ett modernt sätt att jaga prestige på, och därmed höja vår plats i den nutida sociala hierarkin. Vilket i sin tur ger mer makt, resurser och sex – i ett evolutionärt perspektiv. Och de generna har vi kvar än idag.

Denna statusstress lever alltså kvar som mänsklig drift (vid sidan av en drift till jämlikhet och rättvisa) trots att vi inte längre behöver mer materiella resurser, och trots att dessa inte längre gör oss lyckligare.

Statuskampen – via konsumtion – är ju dessutom ett nollsummespel. Vi kan bara förbättra vår plats i den sociala rangordningen genom att någon annan får flytta ner en pinne på den sociala skalan, påpekar författarna.

De betonar vidare att det i mycket handlar om relativ inkomst – vår inkomst i relation till andra människor. Fram till 1980-talet fanns en stark vänster och arbetarrörelse som i politisk kamp genomdrev minskade löneskillnader, och därmed ökade jämlikheten. Den utvecklingen bröts med nyliberalismen och dess ständigt ökande ekonomiska inkomstklyftor.

Dagens anonyma, atomiserade, storskaliga, geografiskt och arbetsmarknadsmässigt rörliga samhälle gör också att vi inte som förr lika naturligt omges av kända grannar, vänner, släktingar, bekanta och stadigvarande arbetskamrater. Det gör oss än mer statuskänsliga: ”Ojämlikhet ökar vad psykologer har kallat sociala värderingshot – vår oro för hur andra bedömer oss”, enligt boken.

Men om kapitalismen och ojämlikheten via överkonsumtion och ohållbar tillväxt motarbetar byggandet av ett grönt samhälle – varför inför vi då inte socialism? För att realsocialismen var ett ineffektivt och diktatoriskt samhällssystem, skriver de båda författarna. Dessutom misslyckades de olika socialistiska samhällsexperimenten med såväl miljöarbetet som med jämlikheten (min kommentar). Så vad göra?

Såväl den röda vänstern som den gröna miljö-klimat-omställningsrörelsen kritiserar det kapitalistiska systemet, men de har inget högprofilerat alternativ till kapitalets ekonomiska diktatur (min skrivning).

Men det har Wilkinson och Pickett: Jämlikhet och ekonomisk demokrati via kooperativ, arbetarägda företag, lokal ekonomi, och uppköp av företag (jämför löntagarfonder…). Arbetslivets gradvisa demokratisering bör bli mänsklighetens nästa stora emancipatoriska (befriande) samhällsprojekt, menar och hoppas de.

Och hur skulle det lösa miljöfrågan? Jo, genom politisk demokrati – alltså jämlikhet i makt, och ekonomisk demokrati – alltså jämlikhet i resurser. Därigenom skulle statustävlan och statusosäkerheten minska radikalt, enligt resonemanget i boken.

Behovet att statuskonsumera skulle då reduceras kraftigt. Därmed skulle den materiella onödiga extrakonsumtionen försvinna. Och som resultat skulle vi få en lägre och hållbar miljövänlig tillväxt. En lagom tillväxt inom de ekologiska ramarna. Dessutom skulle vi må bättre.

Forskningen visar ju att materiell standard över en viss för ett värdigt liv nödvändig grundnivå inte gör oss lyckligare. Tvärtom visar forskarna att det i grunden är bra och stabila sociala relationer och social sammanhållning som ökar vår lyckokänsla (eftersom vi är sociala varelser av naturen).

Vi är ju alla varandras arbetsmiljö och sociala miljö. Därför skulle rimligen en övergång från ett konkurrerande hierarkiskt prylfixerat, till ett samarbetande jämlikt sällskapligare samhälle förbättra våra sociala relationer, och därmed vår lycka och sociala välmående (som jag förstår författarparets kärnargument). Vi är ju i slutändan kontaktsökande gruppdjur!

Nu är ju jämlikhet socialismens innersta essens, så Wilkinson och Pickett står för ett slags decentraliserat socialistiskt samhälle. Därmed står de alltså för en röd väg till ett grönt samhälle. De representerar en ny slags socialism med målet att rädda världen från klimat-miljö-undergång.

Men jag skulle föreslå att de fortsätter att undvika det utslitna och missbrukade ordet socialism. Jag föreslår istället begreppet ekokrati – ekologisk och ekonomisk demokrati – grönröd egalitär folkmakt. Då blir det lättare att diskutera politiska sakfrågor istället för motstridande definitioner av begreppet ”socialism”.

Men det räcker inte att som författarna gör fördöma 1900-talets misslyckade socialistiska experiment, menar jag. De måste också förklara varför varken ”kommunismen”, socialdemokratin eller tredjevärldensocialismen (som tillsammans kom att omfatta närmare halva jordens befolkning förra århundradet) led nederlag. Och varför å andra sidan författarnas 2000-talsmodell av (en slags) socialism skulle fungera bättre!

Och varför detta krav? Därför att vanligt folks desillusionering och cynism vad gäller politikens möjligheter och den stora socialistiska drömmens genomförbarhet är monumental – därav missnöjes- protest- och populistpartiers valframgångar.

En ny rödgrön (decentralistisk och kommunitär) vänster måste följaktligen övervinna folkmajoritetens politiska apati och misstänksamhet inför vad en radikal politik konkret kan leverera på kort och lång sikt (mina bestämda synpunkter).

Teoretiskt sett är detta inte så svårt. En ny grönvänster måste förstås ta miljö, klimat, hållbarhet och omställning på allvar ­– i motsats till såväl gårdagens realsocialism som dagens realkapitalism.

De måste också ta politisk och ekonomisk jämlikhet och demokrati på allvar. Och som kontrast visa på att den reellt existerande socialismen redan från början var en bluff, en falsk socialism (mina åsikter).

Östsocialismen hade ju redan från begynnelsen en nyskapad privilegierad överklass vid makten – en elitär minoritet. Ett auktoritärt elitistiskt parti som tog makten från de folkliga arbetar-bonde-soldat-råden vilka spontant uppkom nerifrån – bland de breda massorna av vanliga arbetande människor.

Den marxist-leninistiska socialismen innebar i stort sett från början politisk ojämlikhet och ekonomisk ojämlikhet. Den så kallade kommunismen var således aldrig någon äkta folklig demokratisk socialism – ingen folkmakt (min analys ovan).

Som forskning och författarna visar så levde människan i jämlikhet under större delen av vår historia – i de småskaliga jägarsamlarsamhällena (varav vissa fortlever än idag). Där kunde man lätt ansikte-mot-ansikte konfrontera alla som ifrågasatte jämlikheten genom att förhäva sig själva. Men hur lätt är det i ett tänkt modernt storskaligt socialistiskt samhälle? (min retoriska fråga).

Författarna är, tror jag, inne på rätt spår och svar med sin tanke på ett mer decentraliserat och småskaligt samhälle (åter till forntiden…). Detta, som sagt, via arbetarkontrollerade företag, olika slags kooperativ, lokal mer självhushållande ekonomi, arbetarrepresentation i företagsstyrelserna, gradvis överföring av bolagsmakt till de anställda (jämför på gott och ont med löntagarfonder…). Öppet för fler förslag!

Förhoppningsvis är dessa idéer början på rätt väg för att bygga en modern rödgrön folkdemokratisk socialism/ekokrati som inte som under förra seklet urartar i statsbyråkratiska toppstyrda ”röda” (på ytan) överklassregimer (som rädisor – röda på ytan och vita inuti).

Jag skulle vilja lägga till allmän värnplikt, folkbeväpning och medborgarmiliser för att lägga även den konkreta fysiska makten hos vanligt folk. Och självklart en pluralistisk allians av röda och gröna partier (det finns ingen enda sanning).

Som författarna skriver har vi en nyliberal högervåg sedan 1980, kombinerat med en ofta visionslös vänster som inte längre fångar vanliga människors fantasi och energi. Men på senare år skönjer de en begynnande vänstervåg – som i USA och södra (mest) Europa. Den går det att bygga vidare på.

Då behövs, menar jag, en ny grönvänster med mindre prat (ideologiskt testuggande) och mer verkstad (konkreta förslag här och nu – och sen – på en fungerande ekologisk-socialistisk ekokrati. Professorerna Richard Wilkinson och Karen Pickett krattar med sin imponerande och koncisa bok vägen för en sådan ny progressiv politisk våg bland fotfolket.

Deras lilla hoppfulla bok – holistisk, lättförståelig, snabbläst, övergripande, ”konsekvensanalytisk”, evolutionsmaterialistisk, och med den nödvändiga samhällsvetenskap-naturvetenskap-integrerade kunskapen om människan som art – det är en bra början på striden för ett bättre samhälle.

Köp den, studera den, sprid den, repetera den, och ta den till ert hjärta. Låt er inspireras av två som vet vad de talar om. En ny värld är kanske ändå möjlig.

Hans Norebrink

# Med ekologisk jämlikhet och demokrati menar jag att människan som dominerande djurart på jorden måste ta ansvar för att respektera och skydda även andra livsformer och vår hela naturmiljö. Människans demokrati (folkmakt) måste innebära att vi använder vår människomakt även till förmån för allt annat liv på vår gemensamma hemplanet. Ekokrati!

# Med ekonomisk jämlikhet och demokrati menar jag arbetsplats- och företagsdemokrati, en hela det dagliga vardagslivets demokrati (i arbete, bostad och fritid). Ett användande av modern informationsteknik för att slippa ifrån den nutida vertikala storskaliga nyliberala globaliserade samhällsstyrningen uppifrån. Istället bör vi genomföra någon slags horisontell gräsrotskoordinering av många lokala småskaliga ekonomier och företag. Ekokrati!

# Först med en djupgående och permanent (längre än över senaste valet) demokratisering av samhällets ekonomiska sfär kan vi, enligt de båda författarna, uppnå en hållbar, stabil och stadigvarande socioekonomisk jämlikhet. Vilket i sin ur är en förutsättning för att åstadkomma en lyckad omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle.

# Med jämlikhet får vi, enligt boken, ett folkligt stöd för radikala miljöreformer. Med jämlikhet minskar behovet av materialistisk konsumtion via ständig tillväxt. Med jämlikhet kan ett stort välbefinnande och större lycka uppnås även på en måttlig ekonomisk nivå. Ökad jämlikhet, visar forskningen, är hälsosam både för oss människor och för den planet vi bebor (se bokens baksidestext).

# Därför arbetarmakt och lokal ekonomi för ett rött och grönt hållbart samhälle, enligt författarnas riktlinjer. Jämlikhet är bra för alla – för människor, djur och natur. Gräsrotsmakt är framtiden!

# En pessimistisk fundering: Det finns så mycket här-och-nu-distraktioner på fritiden i dagens samhälle. På fritiden kan man kompensera för låg status på jobbet. Dessa distraktioner och reklam döljer all seriös diskussion om samhällsfrågor. Varför kämpa för en bättre framtid när man kan ha kul på fritiden nu, och se jobbet som ett nödvändigt ont eller nödvändigt neutralt?

# Vid entreprenad kan man lägga man ut offentlig verksamhet på privata händer. Vid Intraprenad kan man behålla verksamheten i det offentliga men låta personalen själva sköta det, inom ekonomiska och administrativa ramar. Det kunde också vara en av flera vägar till ökad ekonomisk demokrati.

Mer: DD, Kulturen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Röd väg till grön framtid”

  1. ”Den stora allmänheten brinner nämligen inte heller för en djupgående grön och miljövänlig ekonomi, skriver de. Den kopplas bland vanligt folk till tråkiga saker som nedskärningar, uppoffringar och minskad konsumtion. Gärna ett hållbart samhälle bara det inte inskränker på folkmajoritetens materiella konsumism…”

    Grundproblematiken bakom den globala uppvärmningen ligger bortom politiska ideologier och ekonomiska modeller. Vad det handlar om är att ”utveckling” av ett samhälle – som de flesta eftersträvar oavsett politisk åskådning – kräver energi och att energiframställning allt sedan industrialismens början haft sin bas i fossila bränslen vilka – som vi alla vet – genererar koldioxid.

    Med de enorma globala utmaningar som finns med befolkningsökning, fattigdom och sned resursfördelning är det ganska orealistiskt att energiförbrukningen skulle kunna bringas att minska. I detta avseende är utvecklingen endast begränsat styrbar och vi ska inte tro att det ena eller andra politiska systemet tvärt skulle kunna göra någon större skillnad. Historiskt har miljöförstöring och ohållbar användning av naturresurser skett oavsett samhällsmodell. Så var det när industrialism och kapitalism tog fart i Västeuropa under 1800-talet, så var det när det ryska bondesamhället av realsocialismen snabbt skulle förändras till en ledande industristat och så är det i det i dagens statskapitalistiska Kina. Högre levnadsstandard värderas, när det kommer till kritan och vardagens praktik, nästan alltid högre än miljöhänsyn – att bryta detta är en näst intill omöjlig uppgift. Skall vi hitta genuint hållbara samhällen får vi förmodligen gå långt tillbaka i tiden.

    Det verkliga hoppet består i en utfasning av fossila bränslen. Hur snabbt denna utfasning går – vilket beror av komplexa orsakssamband mellan politik, ekonomi, forskning och teknologi – kommer att avgöra hur stor skada den globala uppvärmningen kommer att orsaka. Det tråkiga i detta är att miljörörelsen ofta intar en teknikskeptisk eller i vissa fall direkt teknikfientlig inställning där fokus läggs på dagens omoderna teknik istället för på framtida tekniska möjligheter.

Kommentarer är stängda.