Det är inget tvivel om att det var polisen som startade kravallerna i Göteborg 2001. Den som har minsta lilla kunskap om vad som hände vet detta. De flesta som kommenterar Göteborgskravallerna nu 15 år senare som exempelvis göteborgspolitikern Jonas Ransgård saknar all grundläggande kunskap om vad som egentligen hände och klarar till stor del inte heller av att läsa den dokumentation som finns. Han tror likt en som tror på tomten på att vänstern startade kravallerna. Vilket med facit i hand, med statliga utredningar, böcker och hundratals vittnesberättelser från såväl poliser som aktivister framstår som en lätt korkad inställning.
För det första. Kravaller startade vid flera olika tillfällen, det var inte ständigt pågående kravaller. Det var alltså i praktiken inte ett upplopp utan flera.
De första och största kravallerna startade med polisens omringning av Hvitfeldtska på torsdagen den 14 juni 2001. Dvs polisen omringade och attackerade de demonstranter som bodde på Hvitfeldtska, förhindrade de offentliga politiska möten och debatter som skulle varit där. På grund av polisens agerande blev det upplopp på torsdagen. Den dagen var det mest kravaller, flest skadade och det är för agerande den dagen som de flesta är dömda. Däribland exempelvis de 8 som dömdes för att ha arbetat i den så kallade sambandscentralen som ju stormades av polisen på torsdagen.
Den andra kravallen startade på fredag morgon. Detta efter att polisen, egentligen helt utan anledning, ingrep mot en demonstration, den så kallade antikapitalistmarschen. Det är uppenbart från filmer, polisvittnesmål (läs exempelvis polismannen Mikael Oscarssons bok Lag eller ordning) och andra vittnesmål att det är polisen som inleder våldsamheterna i detta fall. Här kan vi inte ens prata om att polisens aktioner utlöser upplopp, utan här är det polisen som startar våldet. När upploppet väl är ett faktum så deltar många fler i upploppet än vad man kunnat förvänta sig. Detta på grund av polisens felaktiga, illa genomförda och missriktade aktion mot Hvitfeldtska dagen innan.
Tredje gången som kravaller startar är på fredag kväll, vid Vasaplatsen och Vasaparken. Kravallerna denna gång inleds med att polisen inringar en fest och startar våldet genom att sparka och slå på festdeltagarna. Dvs även denna gång är det polisens agerande som utlöser våldet. Dessa kravaller medför att polisen skottskadar tre personer och de slutar inte förrän vi vänsterorganisationer sammankallar ett möte på Schillerska samtidigt som polisen drar bort alla poliser från Vasastan. När poliserna försvann upphörde våldet och förstörelsen. Det säger en del om hur ansvaret bör fördelas.
Att polisen under två dagar tre gånger agerar på ett oansvarigt, våldsamt och vansinnigt sätt som skapar kravaller är huvudorsaken till våldsamheterna i Göteborg. Det visar att huvudansvaret för våldet, kravallerna och upploppen står att återfinna hos polisen.
Men polisen agerar inte i ett tomrum. Polisen agerar i ett politiskt klimat. Ett politiskt klimat som gjorde övergreppen möjliga, ett politiskt klimat som gjorde att inga poliser dömdes, att demonstranter dömdes till extremt långa straff och att nästan samtliga etablerade svenska politiska partier (inklusive vänsterpartiet) behandlade oss som demonstrerade som parias. Fördömde i första hand oss och inte polisen. Polisens våld och övergrepp var bara möjliga eftersom politikerna i Sverige accepterade det i sitt försvar av den nyliberala politiken, nedskärningarna och privatiseringarna, i sitt försvar av det odemokratiska EU och i sin iver att få frottera sig med George W Bush. Så ytterst ansvariga för våldet i Göteborg och rättsrötan i domstolarna måste de svenska politikerna anses vara.
Men är då vi demonstranter helt utan ansvar för vad som hände i Göteborg? Vad gäller rättsrötan och de extrema straffen är vi förstås helt utan ansvar. Men förstås inte för våldet under två dagar i Göteborg. Vårt ansvar ligger främst i att vi inte kunde förhindra det. Dvs vi kunde inte förhindra våld hela tiden, men lyckades ändå göra det under långa perioder de aktuella dagarna. Under samtliga de tre stora demonstrationerna som genomfördes (mellan 10 000 och 20 000 deltagare i varje), en mot Bush på torsdagen den 14:e, en mot EU på fredagen och en globaliseringskritisk på lördagen förekom inga våldsamheter och det var inte på grund av polisens agerande utan på grund av vårt agerande. Polisen genomförde under samtliga demonstrationer saker som kunde lett till fler kravaller och upplopp, men det blev inte så tack vare oss demonstrationsarrangörer. (bra läsning för information om detta är Göteborgskommitténs utredning om händelserna i Göteborg år 2001, SOU 2002:122).
Den viktigaste anledningen till att vi demonstranter inte kunde förhindra våld var polisens agerande som jag redan påpekat, men naturligtvis fanns det individer och mindre grupper inom våra egna led som ville använda våldsamma protestmetoder. Men med all sannolikhet hade vi kunnat hantera det på ett bättre sätt om inte polisen genom sitt ofta huvudlösa agerande skapat många hundra nya potentiellt våldsamma demonstranter. Dessa individer och små grupper bär naturligtvis också sitt ansvar för att det blev som det blev.
Vi demonstranter och aktivister har alltså ett visst ansvar, men som jag ser det så har vi inget att ångra. Vår kritik mot Bush, globaliseringen och EU var rätt då och är rätt nu. De ungdomar som försvarade sig mot polisens angrepp och attacker kan i det stora hela inte heller kritiseras som jag ser det. Naturligtvis var våldet onödigt och vi hade klarat oss bättre utan det, men när bjässar i uniform sparkar och slår på dig, hetsar hundar på dig och vill fängsla dig är det kanske inte underligt att man blir desperat och försvarar sig.
Det kan ju också tilläggas att vi som demonstrerade och ordnade demonstrationerna och mötena då för 15 år sen idag är helt överens med polisen om vad som händer och vad som gick fel. Vi är överens om polisens stora ansvar för att våldet uppstod och överens om att vi demonstrationsarrangörer inte lyckades hantera situationen på bästa sätt. Det är väldigt märkligt att politiker och gammelmedias journalister har så erbarmligt svårt att fatta detta.
Läs också min dagbok från de aktuella dagarna för 10 år sen (Det saknas fortfarande ett par små bitar som inte publicerats av säkerhetsmässiga skäl, de bitarna kommer att publiceras på fredag på preskriberingstiden för alla tänkbara brott gått ut).
Läs mer om Göteborgshändelserna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Göteborg 2001, Göteborg, Polisen,Kravaller, Våld, Demokrati, Rättsröta, George W Bush, Globaliseringskritik, Eu-kritik,USA-kritik, Demonstrationer, Aktivister, Schillerska, Hvitfeldtska, Upplopp, Per Gudmundsson, Samhälle, Politik
Uppgörelsen med riksdagspartierna återstår at göra, tilläggas bör dock att Miljöpartiet var det parti som minst lånade ut sig till det de facto undantagstillstånd som infördes. Yvonne Ruwaida är den enda som vittnat om hur UD gick ut med falsk information i EU nämnden om tre fordon med vapen beslagtagna på Hvitfeldtska och Gahrton kritiserade skarpt polisen medan Schyman ensidigt lade skuld på vad hon kallade våldsverkare, därtill med lögnen att demonstrationsledningarna tog avstånd från dem när det var våldet oavsett var det kom ifrån som avvisades. Så arbetar ett opportunistiskt parti.
Mycket stora delar av massmediavänstern tog samma väg som Vänsterpartiet. Så påståendet om att det handlar om vad vänstern gjorde och inte gjorde stämmer inte. Det är dags att se på Göteborg med bredare ögon än vänsterns och våga ta itu med det politiska självmord som vänstern verkställde både på sig själva och folkrörelsesamarbete.
”Vårt ansvar ligger främst i att vi inte kunde förhindra det. Dvs vi kunde inte förhindra våld hela tiden, men lyckades ändå göra det under långa perioder de aktuella dagarna.”
Det var dessvärre i detta som energin hos den kritiska rörelsen mot globalisering och EU förlorades. Som jag diskuterat i en annan kommentar var det nog just här som fokuset ändrades från en offensiv rörelse, med betydligt folkligt stöd, till ett defensivt försvar och en diskussion om skuldfrågan. Etablissemanget vann striden så fort första gatstenen var kastad alldeles oavsett den faktiska frågan om vem som orsakade att situationen urartade.
Detta är det mest omfattande ”högnivåmötet” hittills i vårt lands historia. Polisledningen, som säkert hade såväl inhemsk statsledning som utländska säkerhetsorganisationer ”flåsande i nacken”, var sannolikt extremt nervös något som med nödvändighet spred sig ner i leden. Utifrån detta gissar jag att risken för polisprovokation var uppenbar för de som organiserade demonstrationerna. Om man tillräckligt förberett sig för detta scenario eller inte har jag ingen uppfattning om och det inses att utmaningen i detta var närmast omöjlig.
Tyvärr blev resultatet att momentet i den globaliseringskritiska rörelsen försvann tvärt.
Jag håller inte med dig. Helt enkelt för att fakta inte stämmer med dina åsikter Vänstern fortsatte vara offensiv i fler år därefter. Alla vänsterorganisationer växte. Vändpunkten kom flera år senare och var helt orelaterad till händelserna i Göteborg. Det handlade istället om misslyckandet med att stoppa kriget i Irak. Samma sak hände i hela Europa. Tillväxt fram till kriget i Irak och därefter stagnation. Därefter har det ändrats i viss länder.
När det gäller saker relaterade till Göteborg 2001 har vi fått polisen att ändra arbetssätt, att acceptera sin skuld i det inträffade. Vidare kunde vi effektivt driva bort nazisterna från gatorna i Göteborg och byggde den enormt framgångsrik Flyktingamnestikampanjen 2005. De framgångar vi då fick i flyktingfrågan behölls ända till i höstas. Göteborg 2001 hade i stort sett bara positiva effekter.
Vi hade förberett oss ordentligt för polisprovokationer. Men sådana var ovanliga. Det är liksom ingen provokation att omkring 1 300 personer på en skola (Hvitfeldtska). Detta angrepp skedde på grundval av falsk information som spreds av US-amerikansk underrättelsetjänst. Det är istället ett våldsamt övergrepp.
Det var heller ingen provokation när polisen gick in i antikapitalistmarschen på fredag morgon. Det var ett medvetet angrepp med målsättning att gripa svartklädda personer.
Att samla folk till Järntorget på lördagen var en aktion som skapades av polisen. Det var de som spred ut rykten om en demonstration mot polisvåld. Ingen organisation hade planerat nån sån aktion. Det hela var en polisgrej från början till start i syfte att försöka gripa så många som möjligt.
Angreppet på Schillerska samtidigt skedde i syfte att klämma dit ett antal ledande aktivister som polisen inte tidigare kunnat komma åt. Dessutom visste de att vi uppmanade folk på skolorna att hålla sig inne för att inte råka illa ut. Polisen planerade också samtidig ett angrepp på en annan skola där vi hade boende, Annedalsskolan. Det kunde avstyras efter att vaktmästaren på skolan förnekat att det fanns några boende där. Schillerska och Annedal var de skolor vi flyttat folk till från Hvitfeldtska som polisen stormade på torsdagen.
Den planerade attacken med omkring 500 poliser på lördagens demonstration som kom av sig då vi flyttade runt olika block och organisationer i demon på ett sätt som bara jag och två personer till visste om var en medvetet planerad aktion för att gripa folk. När det misslyckades hittad de istället på Järntorgsgrejen.
Polisens ageranden var inga provokationer. Det var medvetna övergrepp, medvetna handlingar syftande till att ge oss stryk, gripa folk, hämnas osv. Att förbereda sig för sånt är omöjligt. Men vi hade faktiskt gjort det men vi kunde inte kontrollera så stora demonstrationer och så mycket folk. Speciellt som det fanns organisationer som Rättvisepartiet Socialisterna som hela tiden genomförde aktioner som var utanför kollektivets kontroll.
Etablissemanget har inte vunnit nån strid om vad som hände i Göteborg. Precis som med Ådalen 31 kommer vi att vinna till slut. Polisen och vi aktivister är redan överens och det är vår (aktivisternas) bild som är sanningen. Så kommer det att bli i det allmänna medvetanden så småningom också. Jag hade inga problem att försvara stenkastningen som självförsvar i TV redan på söndagen. Mitt framträdande mottogs också väl av all som såg det och jag fick aldrig skit i det i nåt av de fler än 50 framträdanden i media jag gjorde de två åren efter kravallerna.
Slutligen vill jag säg att det var mycket våldsammare än vad de som inte var där kan föreställa sig. Det var ett under att det inte sköts mer från polisens sida. De drog vapen vid flera tillfällen under torsdagen (dagen med de värsta kravallerna), men aktivister med osannolikt lugna lyckades varje gång lugna ner de rädda poliserna
Jag kan fortfarande inte höra helikoptrar utan att min kropp reagerar. Högre puls, adrenalinkick osv.
Jag ifrågasätter inte att vänstern fortsatte växa. En kropp med god rörelseenergi fortsätter framåt tills friktionen får den att stanna om inte ny energi tillförs. Det var, som jag ser det, tillförseln av ny energi som försvann i och med fokusskiftet i samband med händelserna. Energin fick ägnas mer åt händelsernas efterspel och mindre åt globaliseringskritik. Detta var det tragiska och det var här en möjlighet, som sträckte sig långt utanför den traditionella vänstern, försvann för en lång tid framåt.
Jag har inget problem med att se de effekter du nämner men de har inte över tiden lett till en stärkt rörelse mot mindre globalisering och mer EU-kritik, vilket ju var hela kärnan i protesterna. Jämför vi med 2001 är vårt land idag mer globaliserat, mer insyltat i EU och de facto medlem av NATO.
Jag är helt enig med dig om att utländsk säkerhetstjänst hade en stor del i de bakomliggande orsaksambanden. Om det sedan var provokation eller inte har nog mer att göra med vad vi lägger i detta begrepps innebörd. Även provokation kan vara medveten och ha ett taktiskt syfte.
Huvuddelen av rörelsen som Göteborg 2001 var en del av var inte mot globalisering och inte mot EU. Delar var det. Rörelsen var internationella och att den minskade och inte nådde dit vi ville har inget med Göteborg i sig att göra. Röröseln i Sverige där Göteborg 2001 spelade en roll var en liten obetydlig rörelse och händelse i utkanten av händelserna på värdsskala och påverkades av samma internationella politiska uppgångar och nedgångar. Göteborg 2001 hade marginella eller ingen alls betydelse för rörelsens nedgång. Det som spelade roll var främst kriget i Irak och vänsterns kollaps i Italien liksom att PT-regeringen i Brasilien spårade ur och att Chavez-regimen inte alls framstod som nån större positiv demokratisk framgång.
Jag inser att jag kan uppfattas som negativ och gnällig men mitt syfte är att försöka förstå varför vänstern misslyckas gång på gång trots att rent faktiska och sakliga förhållanden borde tala till dess förmån. Min avsikt är inte att skuldbelägga utan att förstå.
Göteborgshändelserna kan inte enbart ses från ett svenskt perspektiv. Den är en del i mönster där protester (helt befogade) haft en förmåga att leda till våld och kravaller. Drygt en månad efter Göteborg förekom liknade händelser vid G8-mötet i Genua, en dödad, hundratals skadade. Exemplen är fler. Följden är att offensiva progressiva budskap kommer bort i fokuset kring våld och kravaller. Vem som orsakar våldet spelar – dessvärre – i detta ”fokussammanhang” mindre roll. Detta är det tragiska och är enbart till fördel för etablissemanget.
Visst finns det ett antal andra händelser på världsscenen som spelade in i nedgången men att det budskap, som etablissemangets kraftfulla media förstärkt av inflytelserika lobbyister, trummade in och innebärande att ”vänster-är-lika-med-våld” kraftigt skadat progressiva krafter är jag övertygad om.
Huvudorsaken till att vänstern misslyckas återfinns i det faktum att Sverige är ett mycket, bra land att leva i, med världens minsta klasskillnader, minsta brottslighet, bland de länder som har lägst arbetslöshet, ett av de mest jämställda osv. De sociala förhållandena är helt enkelt sådan att det finns litet stöd för vänsterns politiska inriktning i dagsläget. De faktiska sakliga förhållanden i landet är helt enkelt inte till vänsterns fördel.
I en sådan situation växer inte små vänsterpartier. Vänsterpartiet borde dock kunna få mer stöd än 5-6%. De borde kunna få cirka 15%. Detta skulle de också få om de slutade agera lojalt stödparti och mer agerade som ett populistparti på vänsterkanten, alternativt ett mer klassmedvetet parti med fokus på ekonomiska frågor istället för identitetsfrågor. Göteborg 2001 har inget med saken att göra.
Att vänsterrörelsen i bred mening växte 1995-2005 och minskade därefter har med den internationella utveckling mer än med de svenska förhållandena att göra. Stödet för vänsterpartierna i Sverige ökade inte under denna tid och har inte minskat därefter heller.
Jag delar helt din uppfattning att vänstern har en stor utmaning, dock är det inte så att det skulle saknas uppgifter, klassklyftorna i samhället finns där och grinar mot oss, angreppet på det gemensamma – genom privatiseringar – fortsätter (även om nuvarande regering sprider dimridåer). Just på grund av vänsterns utsatta och marginella ställning ser jag det som viktigt att sakfrågorna kommer i fokus. Vänstern har inte råd med att dessa skyms av annat. Det lilla utrymme, som ges i det offentliga rummet måste fyllas med ett progressivt och offensivt budskap.
”Vänsterpartiet borde dock kunna få mer stöd än 5-6%. De borde kunna få cirka 15%. Detta skulle de också få om de slutade agera lojalt stödparti och mer agerade som ett populistparti på vänsterkanten, alternativt ett mer klassmedvetet parti med fokus på ekonomiska frågor istället för identitetsfrågor.”
Det borde helt klar finnas potential för ett brett vänsterparti – jag tror och hoppas att det fortfarande finns vänsterfolk inom socialdemokratin – och kanske skulle potentialen till och med vara större än de 15% du uppskattar.
Dock tror jag inte ett ögonblick på ett populistparti, det skulle möjligen kortsiktigt kunna vara taktiskt men långsiktigt är min uppfattning att det skulle vara helt förödande och slå tillbaka. Historien innehåller knappast några exempel på när populism resulterat i något varaktigt.
Ett brett vänsterparti måste istället ta sin utgångspunkt i verklig fördelningspolitik för att slå mot samhällets klyftor samtidigt som det gemensammas ansvar måste återtas och befästas.
Och helt klart borde vänsterpartiet göra sig fri från identitetspolitiken. Denna skymmer sikten och blandar bort korten. Etablissemanget jublar när vänstern ägnar sin energi åt identitet istället för ekonomiska maktfrågor.
Märkligt. För 5 år sedan tänkte jag att det var konstigt att jag ännu tio år senare blev helt uppspelt och oftast skitförbannad när medierna återigen gick igenom skedet. Nu tänkte jag att det nog var över, att jag inte skulle bry mig om att älta det hela en gång till. Men här sitter jag med stigande puls, med minnen och känslor som översvallar en. Det är något av en klyscha, men att Göteborg var en avgörande händelse för ens politiska medvetande (jag var tonåring vid händelserna) är helt och hållet sant i mitt fall.
Jag vill väl bara tacka för det här blogginlägget. Det behövs sägas, gång på gång, för att det helt enkelt är sant. Och visst kommer vår bild av vad som hände att ”vinna” till slut. Den är ju den sanna. Håller också med dig i ditt svar till Sebbe Persson; stör mig enormt på den nationellt inskränkta bilden av det hela. Det var en global rörelse vars uppgång och fall (eller snarare vidareutveckling) följde globala mönster. Att fokusera på Sverige och inbilla sig att Göteborg 2001 skulle inneburit någon kritisk avgörande punkt leder helt fel.
Jag blir så upprörd att jag har svårt att gå på arrangemang om Göteborg 2001. Jag vill inte vara otrevlig mot folk när de säger saker som inte är sanna. Men jag klarar inte av att vara snäll och lugnt försöka förklara för dem hur det egentligen var.
Helt överens med det där om global rörelse där Göteborg 2001 hade en ytterst marginella betydelse.
Med vänstern menar du Vänsterpartiet antar jag. Resten av vänstern, dvs Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet har knappast något sådant asnvar eller agerade på det sättet. Det vore bra om du skrev Vänsterpartiet om du menar det. Om du menar vänstern i sin helhet har du fel.