Skandalen på Riksrevisionen handlar om korruption. Att som riksrevisor Ulf Bengtsson gjort, lägga sig i granskningen av ett ärende där han själv är berörd, är som Riksrevisionsverkets tidigare generaldirektör Inga-Britt Ahlenius påpekat, en av definitionerna av korruption.
Att som den nu avgånga riksrevisorn Susanne Ackum, vid sidan av regelverket rekrytera sina kompisar är, med en svensk synonym, ren svågerpolitik. Med en grotesk överskattning av den egna kompetensen, så typisk för alla klaner och kotterier, menar Ackum att erfarenhet från finansdepartementet och utbildning i nationalekonomi, helst från Wallenbergs Handelshögskola är den ideala bakgrunden för chefsjobb på Riksrevisionen – av en händelse just den Bengtsson och hon själv har.
Men det finns en annan, kanske allvarligare sida av skandalen. I Ackums försvarstal inför KU påpekar hon att finansdepartementet länge varit en plantskola för personer som gått vidare till ledande positioner inom offentlig sektor. Detta är helt korrekt, och där har de med stor beslutsamhet genomfört New Public Management och gjort konkurrensutsättning och privatiseringar till måttstock för effektiv offentlig förvaltning. Ända sedan 1980-talet har en av Finansens viktigaste uppgifter varit att effektivisera, läs skära ner, offentlig verksamhet. Det är dessa värderingar Ackum nu har velat göra till Riksrevisionens.
Detta underlättas av att Riksrevisionen 2010 fick en ny arbetsordning. Vid sidan av att granska hur de statliga myndigheterna handskas med sina anslag och hur de uppfyller sina ålägganden ska numera läggas särskild vikt vid myndigheternas effektivitet. Men medan ekonomisk revision eller granskning av hur myndigheter följer lagar och förordningar låter sig göras med traditionella revisionsmetoder innehåller effektivitetsrevisionen betydande ideologiska inslag. Det handlar ju om vilka följder politiska beslut, som till exempel sänkt a-kassa, skatter eller arbetslagstiftning har fått.
Ackums regelvidriga rekrytering av Robert Boije som chefsekonom sätter detta i blixtbelysning. Boije, också han skolad i Borgs finansdepartement och därefter samhällspolitisk chef för akademikernas SACO, har gjort sig känd som en offensiv lobbyist för sänkta skatter för höginkomsttagare och ett nytt ”mer effektivt” skattesystem. Också efter att han tillträtt sin anställning vid Riksrevisionen har han pläderat för en sådan reform. Boije har också krävt att politikerna talar klartext om att välfärdssystemen måste kompletteras med privata försäkringar.
Han har nu fått tillfälle att påverka granskningen av skatteverket, bland annat utifrån hur effektivt det nuvarande skattesystemet är. I nästa steg kan det mycket väl bli han som utreder välfärdssystemens effektivitet. För ekonomer med Boijes och Ackums bakgrund, skolade i nyliberal teoribildning är marknadsanpassade lösningar det självklara svaret. Det är med personer med denna bakgrund, och sådana värderingar, som Riksrevisionen nu fylls. Mer än hälften av dem som på sistone rekryterats till effektivitetsrevisionen har sin bakgrund i Finansdepartementet. Gissa vad de kommer att komma fram till när det gäller effekterna av den politik de varit med om att utforma där.
Mot denna bakgrund tappar man hakan över den flathet som Konstitutionsutskottet visade när de träffade Riksrevisorerna förra fredagen. Utskottet svalde utan vidare spisning revisorernas partsinlagor, inklusive Ackums öppna förakt för kvalitén på den nuvarande verksamheten och hennes argumentering för att det är hennes kompisar från finansen som bör ta över verksamheten. Att ge revisorerna carte blanche utan att införsskaffa kompletterande information och kunskaper, eller ens internt mer utförligt ge sig tid att värdera vad de sa, är uppseendeväckande. Ackum har gått vidare, men kan nöjd se hur KU låter hennes medarbetare sitta kvar och jobba vidare i samma anda.
I ett större perspektiv är vad vi ser inget mindre än en del i en demokratisk kontrarevolution, där nationalekonomerna i Riksbanken, juristerna (framför allt i Europadomstolen) och nu nyliberala ekonomer i Riksrevisionen ges mandat att överpröva politiska beslut. Med politikernas goda minne.
Ursprungligen en ledare i Internationalen (har rättat till några stavfel och några grammatiska fel).
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Privatisering, Nyliberalism, Susanne Ackum, Korruption, Svågerpolitik, KU, Konstitutionsutskottet, Nedskärningar, Robert Boije, Riksrevisionen, Riksrevisionsverket, Ulf Bengtsson, Inga-Britt Ahlenius, Samhälle, Politik
