Fängslande DDR-öden

Röd kärlekBoknytt
Röd kärlek
Maxim Leo
Historiska media

Fängslande  DDR-öden

När jag som ung vänstersympatiserande arbetare gick Kommunistiska partiets grundkurs i marxismen-leninismen Mao-tse-tungs tänkande var vi flera i studiegruppen, som uttryckte tvivel inför partiets försvar av Stalin (”arbetarklassens stålhårde kämpe”) och kritik av homosexualitet (”borgerlig dekadens”).

Då fick vi höra att detta var en för handfasta proletärer ovärdig småborgerlig medelklassintellektuell ideologisk vacklan. Och med det lät vi oss tystas. För i den klassmedvetna arbetarklassen vill ju ingen sammanblandas med akademiska flumsocialister, rödvinsvänstern, näbbstövle-palestinasjal-radikalerna, eller långthår-skägg-tomtarna.

Ovanstående var ett ”lyckat” fall av ”guilt by association” – att kritik fegt bemöts genom att sammankopplas med något negativt. Detta sätt att argumentera är än idag långt ifrån ovanligt bland ”pk-progressiva” ideologiskt renläriga testuggare. Så kan man försvåra en tolerant, respektfull och öppenhjärtig debatt i känsliga samhällsfrågor.

Och ”skuld genom association” var också en starkt bidragande orsak till att realsocialismen – som i DDR – förtvinade i idétorka och räddhågsen, fantasilös inskränkthet. Och därigenom grävde sin egen grav genom att hamna på efterkälken till den dynamiska västkapitalismen.

Detta framgår tydligt av i vid mening självbiografiska ”Röd kärlek – En östtysk familjehistoriska”. Som handlar om en person, en familj, en släkt och tre generationer under 1900-talet. Då alla tvingades att ta ställning till de ideologiska skiftningarna mellan kapitalism, fascism, ”socialism” och västmaterialistisk nyliberalism.

Författaren är en trist oengagerad figur som inte brinner för något. Men han har skrivit en i dubbel mening fängslande (haha) bok om sina närståendes skiftande åsikter och öden i främst fånglägerstaten DDR. Exempelvis anarkistisk avsky inför, och kritisk kärlek till den tyska ”arbetarbondestaten” samsades i hans egen familj. Och murens fall kom lika överraskande för båda hans föräldrar.

Partipamparna i sina välövervakade villakvarter. Den ständiga fruktan för hemliga Stasi-polisen. Känslan av instängdhet bakom taggtråden. Den förnedrande tankediktaturen på arbetsplatserna. Den sociala tryggheten. Drömmen om en äkta demokratisk socialism utan privategendom ”där allt verkligen (skulle) tillhöra folket”. Den västtyska kapitalismens totala uppslukande av Östtyskland, där inte ett spår av ens DDRs flera goda sidor fick leva kvar.

Allt detta bildar bakgrund i boken. Men fokus riktas mot gräsrötterna, vardagsmänniskorna i det nya samhällssystemet. Och det är detta som gör boken så engagerande och lättläst. Man slukar den som en spännande roman där enskilda personers själsliv blottställs – hur ska det gå för huvudpersonerna?

Och inget i boken skildras i enbart svart och vitt. Som nedanstående beskrivning av kommunistledarna när de efter andra världskrigets slut kom hem från Moskva och övertog makten i det nazibefriade östra Tyskland:

”De glömde aldrig att de människor som de nu härskade över var samma personer som en gång hade fördrivit dem ut ur Tyskland. För dem stod det klart att de bara kunde regera detta folk med våld och den strängaste kontroll. Statssäkerheten, spionstaten, det genommilitariserade samhället var konsekvenserna av ett djupt misstroende mot det egna folket.”

Själv kan jag i hög grad identifiera mig med mammans och andra äkta kommunisters obesvarade kritiska kärlek till Partiet, Staten och Socialismen. Liksom med känslan av ett slags medansvar för det misslyckade socialistiska jämlikhetsprojektet. Och med det gnagande tvivlet att man kanske har kastat bort sitt liv på en ouppnåelig dröm.

Hans Norebrink, arbetare och vänstersocialist

# Det var inte bara de tyska kommunisterna som kom till makten ovanifrån och utifrån (via Röda armén). Detsamma gällde hela det Sovjetdominerade Östeuropa efter 1945 – förutom Tjeckoslovakien där kommunisterna hade ett visst folkstöd.

Bolsjevikerna i Ryssland var även de i minoritet utanför städerna. ”Realsocialismen” började alltså utan en demokratisk folkmajoritet som stöd. Det måste ha bidragit till paranoian, konspirationstänkandet, och att man såg fiender överallt.

Vilket i sin tur bidrog till den övervakande statliga tvångsapparaten. Som i ytterligare ett steg låg bakom den tänkta folkmaktens övergång i elitär byråkratisk diktatur av en ny statlig överklass. Det gick snett från början 

# Det behövs ett svenskt ord för ”guilt by association”, ”skuldbeläggande via associerande”. Jag föreslår här och nu asskuldning!

Exempel: ”Den som är kritisk, oppositionell, nytänkande och alternatii sin socialistiska övertygelse ska bemötas med respekt och fakta. Hen ska inte utsättas för tystnad, fördömande, nedtystning, förföljelse eller asskuldning”.

Mer: Bokhora, Feministbibl., Arb,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Fängslande DDR-öden”

  1. ”Då fick vi höra att detta var en för handfasta proletärer ovärdig småborgerlig medelklassintellektuell ideologisk vacklan. Och med det lät vi oss tystas. För i den klassmedvetna arbetarklassen vill ju ingen sammanblandas med akademiska flumsocialister, rödvinsvänstern, näbbstövle-palestinasjal-radikalerna, eller långthår-skägg-tomtarna.”

    Om man under tidigt 70-tal på KU:s marxistiska grundkurs hade synpunkter på tingens ordning i Östeeuropa fick man veta att det förvisso gjorts en del misstag men att folkdemokratin ändå var en styrelseform helt överlägsen den ”borgerliga demokratin”. Med detta lät man sig nöjas…

    ”Det var inte bara de tyska kommunisterna som kom till makten ovanifrån och utifrån (via Röda armén). Detsamma gällde hela det Sovjetdominerade Östeuropa efter 1945 – förutom Tjeckoslovakien där kommunisterna hade ett visst folkstöd.”

    Någonstans i detta finns det dilemma, som lett mig till den lite sorgliga slutsatsen att ett samhälle byggt på socialismens principer (egendomsgemenskap, klasslöshet, …) är och förblir en ouppnåelig dröm. Byggandet av ett socialistiskt samhälle är ett långsiktigt projekt, som alltid kommer att mötas av motgångar. Även om socialistiska partier under demokratiska former (regelbundna allmänna val, yttrandefrihet, fri opinionsbildning) kommer att vinna val kommer valen ibland att vinnas av icke-socialistiska partier. Då blir det återställare. Det kommer aldrig att uppkomma en tillräckligt lång och kontinuerlig period för att bygget ska kunna nå tillräckligt långt.

Kommentarer är stängda.