Återupprätta tron på det gemensamma!

På den tiden då välfärdsstaten var mer omfattande talades det om den ”ofantliga sektorn” och hur opersonlig och byråkratisk den blivit. Sedan dess har den förda politiken, oavsett rött eller blått styre, verkat för att banta ned alla mjuka sidor och endast behålla just det opersonliga och byråkratiska.

Sedan åttiotalet, när den offentliga sektorn var som allra mest utbyggd, har Sveriges ekonomi nära på fördubblats – men den offentliga sektorn har inte tillåtits växa i samma takt. Genom skattesänkningar har andelen av bruttonationalprodukten reducerats drastiskt och dessutom ytterligare drabbats av hur privata aktörer tar ut gemensamt ägda pengar i vinst samt hur kommunalt och statligt ägda bolag leker näringsliv istället för att sätta sina funktioner för medborgarna i främsta rummet.

År 1989 låg skatteuttaget på 56,5 procent av bruttonationalprodukten – idag på 43,2 procent. Detta har gett utrymme till många renoverade villor och elektronikprylar för de samhällsskikt som varit relativt förskonade från nedskärningarnas följder. För varje människa som på det ena eller andra sättet är beroende av den gemensamma välfärden känns effekterna däremot inpå bara skinnet.

Visionen som fick människor att acceptera högeromställningen lovade en personligare välfärd med mer mänsklighet och mindre pappersexercis. In på arenan kom privata aktörer, inte i form av personalkooperativ och små stiftelser, utan som vältrimmade vinstdrivande bolag.

Istället för den stelbenta statsbyråkrati, som många var trötta på, har vi fått en byråkrati som till punkt och pricka skall reglera alla aktörers skyldigheter gentemot varandra. För såväl brukare som anställda har det gett verksamheter som går på knäna, samtidigt som allt mer energi skall läggas på att ”kvalitetssäkra” utförandet.

De nyliberala idéerna som allt mer kommit att styra samhällets utformning talas om som antingen vetenskapligt förankrade eller nymodiga. I själva verket visar fakta på utbrett elände i land efter land och idéerna, som kanske var nydanande för ett drygt halvsekel sedan, borde en gång för alla förpassas till historien – för någon ”ny” liberalism har det inte varit på länge.

Det är dock sant att ju sämre den offentligt ägda välfärden blir och ju färre som har med den att göra – när bemedlade sätter barnen i privatägda skolor och fixar privat sjukvårdsförsäkring – ju mindre blir viljan att betala till det gemensamma. Det är enkel matematik och svårt att bryta med små justeringar av statsbudgeten hit eller dit.

Vad som krävs är massiva investeringar, en välfärdssatsning i paritet med nittonhundratalets mäktiga projekt. Det behöver inte betyda en återgång till dåtidens stelbenta byråkrati, men däremot en utbyggnad av personalstyrkorna i vården, omsorgen och skolorna, ett slut på svältkurerna och ett brott med de förlamande kontrollmekanismerna.

Det kommer förstås kräva att vi återtar skattesänkningar, men låt oss börja med att sätta stopp för skattesvindlarnas utsugning av de pengar som tillhör oss alla.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Återupprätta tron på det gemensamma!”

  1. ”På den tiden då välfärdsstaten var mer omfattande talades det om den ”ofantliga sektorn” och hur opersonlig och byråkratisk den blivit. Sedan dess har den förda politiken, oavsett rött eller blått styre, verkat för att banta ned alla mjuka sidor och endast behålla just det opersonliga och byråkratiska.”

    En del av orsaken till ”bantandet” tror jag var att byråkratierna tog överhanden när välfärdssamhället stod på sin topp. De stora byråkratierna gav – helt logiskt och riktigt – argument för behovet av förändring alldeles oavsett om styret var ”rött” eller ”blått”. Det paradoxala är att det endast var byråkratierna, som överlevde förändringen. Jag har inget emot att man ökar välfärdsstatens resurser men är samtidigt övertygad om att detta måste gå hand i hand med välfärdsstatens organisering. Resurser kommer alltid vara en brist varför det är viktigt att de används på ett hållbart sätt.

    Ett stort problem, alldeles oavsett resursfrågan, består i stordriftstänkandet och övertron på förmågan att styra över stora organisationer. Om vi begränsar tanken till hälso- och sjukvården blir jag mörkrädd när jag ser hur utvecklingen, inte minst genom nya storregioner, drivs mot strukturer som är just ”offantliga” och i grunden ostyrbara.

    Det man inte tycks förstå är att varje stor organisation genererar byråkratiska överbyggnader i flera nivåer. Varje överbyggnad utvecklas för eller senare till något som kan liknas vid självspelande pianon där ”småpåvar” hela tiden smörjer de egna pianona. Även om verksamheten är offentlig blir demokratin endast skenbar då huvuddelen av makten finns i de byråkratiska överbyggnaderna, som förvisso på toppnivån ”styrs” av valda politiker – dock ofta från väljarna allt mer alienerade heltidspolitiker. Att enbart ge dessa dessa ”ofantliga” strukturer mer resurser är ingen lösning. Det som behövs är att en resursförstärkning kombineras med ett underifrånperspektiv innehållande beslutsfattande demokratiska strukturer på den lokala nivån.

Kommentarer är stängda.