Mångkulturkamp & Nationell försoning

Sydafrikas historiaBoknytt
Sydafrikas historia
Andreas Karlsson
Historiska media

Mångkulturkamp & Nationell försoning

”Sydafrikas historia är det första moderna standardverket på svenska över landets historia”, står det på 300-sidorsbokens baksida. Och detta är definitivt bok nummer ett att läsa om södra Afrika – högsta betyg!

Den tar upp forskning som tyder på att det kanske inte var östra utan sydligaste Afrika som var ”mänsklighetens vagga” (detta enligt författaren i denna kontroversiella fråga).

Men det skulle kanske i så fall stämma med hypotesen att det är områdets ljusbruna ursprungsbefolkning av jägare-samlare – med sina klasslösa samhällen utan privat markägande – som är mest lika våra mänskliga uranförvanter.

Denna första mänskliga underart (”ras”) kallad khoisan kan möjligen senare med migration ut i världen och möten med andra miljöer och klimat ha splittrats upp i de nyare större underarterna svarta negroider i Afrika, vita kaukasoider i Europa och gula mongolider i Asien.

Forskarna är dock oense om dessa befolkningsgrupper kan sägas utgöra mänskliga subarter. Ämnet ”ras” är politiskt känsligt och därför svårt att förhålla sig objektivt vetenskapligt till. Detta trots att det inte längre handlar om att ”tyckar-subjektivt” värdemässigt rangordna människogrupper (mitt tillägg till boken).

Khoisans urfolk var san (”bushmän”), som fortfarande lever kvar som gradvis utdöende små jägar-samlargrupper i och omkring Kalahariöknen. Från san urskilde sig herdefolket khoikhoi (”hottentotter”) 2000 f. Kr. De hade större och mer komplexa samhällen.

På 300-talet e.Kr. invandrade svarta afrikanska jordbruksstammar från Central- och Östafrika till det som är dagens Sydafrika. De hade än större och mer komplexa samhällen, så de trängde undan ursprungsbefolkningen (och förblev tills idag landets befolkningsmajoritet). Av deras bantuspråk är nio officiella språk i det nutida Sydafrika (vid sidan av engelska och afrikaans) – viktigast xhosa och zulu.

Feniciska, arabiska, indiska och portugisiska sjöfarare kom i kontakt med Sydafrika. På 1600-talet började den vita, rasistiska, europeiska, koloniala och imperialistiska erövringen av främst engelsmän och holländare. De senare utvecklas så småningom till ett eget vitt afrikanskt folk – boer eller afrikander. Dessa två folkgrupper – engelsktalande och boer – dominerar den vita minoriteten i republiken Sydafrika.

Från jägare till herdar till jordbrukare till vita jordbrukare-handelsmän-industrialister är det ständigt större och mer komplexa samhällen med nya och växande klassklyftor och effektivare specialiserad krigsföring som blir dominerande. Det sker en kapprustning mot storskalig styrka (mina ord) – bland annat via stamallianser, samt erövringar och assimilering av andra stammar.

Är det något boken är särskilt bra på att förmedla är det hur mycket människans historia – som här i Sydafrika – handlar om ”folkkamp”! Konkurrens mellan olika grupper, ”etnier”, stammar, folk, nationer och stater. Om begärliga begränsade resurser som bra jordar, goda betesmarker, rikliga jaktmarker, tillräckligt med vatten, mineraler, slavar och kvinnor (min tolkning av bokens uppgifter).

Människan är en extremt social och samarbetande varelse – inåt den egna gruppen – det känslomässigt uppfattade ”viet”: Hon kan handla och partnerbyta med granngrupper, men som exempelvis Sydafrikas historia visar är våld, krig och brutala övergrepp mot ”dom-folken” alltför vanliga.

Och san föraktas av khoikhoi, som föraktas av de svarta jordbrukarna-boskapsskötarna, som föraktas av de vita kolonisatörerna (min utvikning från boken).

Alla folkgrupper under den sydafrikanska historien intill modern tid har i stort sett krigat med alla andra. Extra brutal mot andra svarta folk var zulukungen Shaka i sina imperiebyggande erövringskrig.

Engelsmännen bröt i sin tur mot all humanism i sina erövringskrig mot de fristående ”medvita” jordbrukande boerrepublikerna. Brända gårdar, förstörda skördar och historiens första koncentrationsläger gav dem seger (mina synpunkter på bokens fakta).

Avkoloniseringen gick senare enklast i de kolonier som dominerades av antingen vita bosättare eller färgade inhemska folk. Där de vita ockupanterna utgjorde en stor minoritet blev befrielsekampen ofta svår och väpnad i olika grad – mot den yttre och den inre kolonialismens. Se Algeriet, Kenya, Zimbabwe och Sydafrika (min utblick).

I Sydafrika komplicerades bilden ytterligare av specialfallet boerna – ett nybildat vitafrikanskt folk som brutit med sina nederländska rötter.

Vad boken missar att ta upp i det sammanhanget är hur de landsbygdsbaserade och kristfundamentalistiska boerna – som såg sig som ett Guds utvalda folk med rätt enligt Bibeln att ha svarta slavar – dissade och missade den europeiska utvecklingen mot modernitet, upplysning och alla människors (och ”rasers”) lika värde.

När industrialismen (guld och diamanter först) och urbaniseringen började slå igenom från 1800-talet kom de omoderna boerna som bönder och än mer som arbetare (boermajoritet på 1900-talet) ohjälpligt på efterkälken i ”utvecklingen”. De blev oftast outbildade fattiga vita långt ner i den sociala hierarkin.

Rasåtskillnadspolitiken apartheid under förra seklet – som gynnade de vita – var i mycket boernas/afrikandernas sätt att lyfta upp sig själva till medelklassen och hålla kvar de svarta i arbetar- och underklassen. De vita engelsktalande var och är överklass i landet.

Idag, när Sydafrika äntligen har fått politisk demokrati och svart majoritetsstyre, har fenomenet fattiga vita (boer) återkommit.

Se boken ”Bron över Blood River – Afrikanderna i det nya Sydafrika” om vissa boers nutida försvarskamp förspråk, kultur, identitet, status och välfärd – och emotnationell assimilering in i en tänkt samlad sydafrikansk nation (mitt tips etcetera).

Det svarta flertalet har å sin sida förblivit fattiga, men en svart medelklass har uppstått. De sociala och ekonomiska orättvisorna och ojämlikheterna i Sydafrika beror numera i minskande grad på ras och i växande grad på klass (fast oftast sammanfaller fortfarande hudfärg och social klass).

Misslyckandet med att utrota den svarta fattigdomen och ras/klassklyftorna är det fria Sydafrikas största politiska utmaning (mitt tillägg).

Men Sydafrika hade inte kallats för regnbågsnationen om befolkningen bara bestod av ljusbruna urfolk samt svarta och vita invandrare. I den sydafrikanska smältdegeln ingår även madagasker (svarta/malajer), gula muslimska malajslavar från Indonesien, bruna hinduiska kontraktsarbetare och muslimska affärsmän från Indien, gula kinesiska gruvarbetare, samt vita i form av franska protestanter (flyende hugenotter), tyskar och skandinaver (svenskar beskrivs särskilt i boken).

Till det tillkommer alla etniska blandningar. De som varken är ”rent” vita eller ”rent” svarta kallas färgade(den verkliga regnbågsgruppen), och de dominerar i Västra Kapprovinsen.

Boken redovisar mycket intressanta forskningsresultat som visar att dessa genetiskt sett är 40 procent ljusbruna khoisan, 25 procent vita, 25 procent svarta och 10 procent asiater – många gula.

75 procent icke-vita alltså – och en blandning av jordens alla mänskliga färgnyanser. Det ultimata sättet att bekämpa rasism – blanda alla ”raser” med varandra (min sidokommentar)!

Konkurrens och konflikter har ofta präglat relationerna mellan de olika etniska, språkliga och religiösa befolkningsgrupperna – i dåtid och i nutid. Exempelvis de färgade och indierna har vacklat mellan de vita och de svarta i sina alliansval – många har röstat på det vita nationalistpartiet!?.

Nelson Mandela har dock bidragit starkt till att mångkulturell splittring och konflikt mellan grupper, identiteter, etniska grupper, stammar, folk och ”särartsnationer” sakta har börjat ersättas med en enande nationell försoning, nationalstolthet och en samlande sydafrikansk nationalidentitet (en slags regnbågsnationalism, mitt uttryck).

Vissa menar dock att president Mandela och befrielserörelsen ANC i den nationella försoningens och föreningens namn gick för långt i att ge amnesti för den vita minoritetens brott mot den icke-vita befolkningsmajoritetens mänskliga rättigheter.

En del svarta och andra rättskämpar har velat ha liknande Nürnbergsrättegångar som när tysk-nazistiska folkmordsbrotten och liknande bestraffades efter andra världskriget. Tänk om de fascistiska förbrytarna i Tyskland hade fått amnesti för sina brott mot mänskligheten (min jämförelse)!

Skillnaden är att ingen klart vann i Sydafrika – den nationella befrielserörelsen ANC (dominerad av svarta) och den bredare organisationen UDF tvingades därför att kompromissa med den vita förtryckarregimen de efterträdde efter långa förhandlingar med de vita ledarna.

Dessa högsta ansvariga apartheidledare var självklart skyldiga till vad den vita rasistiska regimens underlydande gjorde mot de icke-vita – alla chefer ansvarar för sina underordnade. Men sanningskommissionen stannade vid att de konkret inte kunde knutas till att ha gett order om tortyr och mord (ett tvivelaktigt beslut om straffrihet, anser jag).

På liknande sätt tvingades ANC att kompromissa med sina socialistiska kampallierade och delvis socialistiska ideal. Detta gjordes för att kunna garantera den vita och globala kapitalismens fortbestånd i landet, och den vita minoritetens privilegier uppkomna genom århundraden av förtryck och utsugning av de svarta afrikanerna.

Detta kanske var politiskt nödvändigt – men definitivt orättvist och moraliskt orättfärdigt. De vita fick straffrihet och fick dessutom behålla stöldgodset – sina ekonomiska rikedomar och privilegier uppkomna genom slaveri, apartheid och omänsklig institutionaliserad rasism historien igenom (mina bestämda åsikter).

Författaren redovisar den diskussionen på ett någorlunda bra sätt. Däremot tar han upp de som ville ha väpnad kamp (på vägen framåt eller till total seger över rasdiktaturen) genom att fördömande kalla dem ”våldshetsande”!?

Men självklart har man i en diktatur av inhemska eller utländska förtryckare en naturlig moralisk rätt till väpnad kamp om den fredliga demokratiska vägen är stängd. Skulle det vara fel att med vapen i hand försvara Sverige under en invasion? Skulle det vara fel att utföra bombattentatet mot Hitler? Man tar sig för pannan (mina upprörda åsikter).

Jag har i denna recension tagit upp flera sidodiskussioner om intressanta fenomen och företeelser. Självklart har dock boken också en mycket bra och gedigen kronologisk berättelse om apartheidregimens uppkomst och fall – om det brutala statliga förtrycket och de modiga folkupproren i förortsghettona.

Men dessa strider för frihet (delad makt), jämlikhet (delade resurser) och broderskap (delade lika rättigheter i en nationell gemenskap för alla) är välkänd för de flesta som intresserar sig för sin omvärld.

Hans Norebrink

Läs mer om svenskar och Sydafrika:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

# Förutom den kvarstående afrikandernationalismen(man har bland annat grundat en egen minirepublik kallad Orania), och de färgades identitetskänslor, finns även en viktig svart nationalism (där Sydafrika kallas Azania).

Det populistiska partiet Economic Freedom Fighters (EFF) fångar upp frustrationen hos många fattiga svarta över att så lite har åstadkommits i arbetet på att lyfta upp den svarta majoriteten ekonomiskt och socialt.

# Det hade behövts en tydligare språk- och etnisk karta i boken, och en karta över dagens provinsindelning.

Samt en karta över de olika (på sikt tänkta som ”självständiga”) hemländerna eller bantustans dit man ville tvångsförflytta den stora svarta befolkningen (till ynka 13 procent av landets yta!).

Denna politik misslyckades eftersom den växande urbana industrin krävde de svarta arbetarnas närvaro i den vita delen av Sydafrika. Därför kunde inte apartheids yttersta mål att i rassegregationens namn dela upp landet i en (rik) vit och många (fattiga) svarta nationer genomföras.

Politiken (apartheid) kom i konflikt med ekonomin (kapitalismen). Därför bytte många inhemska och utländska företagare (och stater) sida i tron att ett (politiskt) demokratiskt Sydafrika bättre skulle tjäna den globala marknadsekonomins intressen än en förlegad rasistisk boernationalism.

# Kamp mellan olika (djur)grupper har funnits så länge de sociala däggdjuren har existerat – liksom individuell kamp om ledarpositionerna (se alfahannar) i den sociala hierarkin (en socialt vertikal kamp).

Men det är först med de mänskliga jägarna-samlarna som den underordnade gruppmajoriteten på allvar har kunnat mobilisera sig horisontellt – som massan mot eliten. Alltså början till vad vi idag kallar klasskamp.

Konkurrenskampen mellan djurgrupper kan i den mänskliga sociala världen kallas”folkkampen” (mitt uttryck). Alltså kampen mellan olika grupperingar av människor – ett beteende vi har ärvt av våra djuriska förfäder.

Folkkampen med sitt djurursprung är alltså historiskt sett mycket äldre och djupare evolutionärt förankrad än den rent mänskliga klasskampen.

Se där en förklaring till socialistpartiernas misslyckade försök att vid första världskrigets utbrott sätta klass före nation. I slutändan stödde de olika ländernas socialistpartier och arbetarklasser sin egen nationella överklass.

Europas arbetare gick 1914 entusiastiskt ut i krig för att i solidaritet med den egna överklassens krigsplaner slakta sina forna arbetarbröder i grannländerna.

Den ryska revolutionen gjorde dock att de ryska arbetarna vägrade kriga mot andra arbetare – ett historiskt undantag från regeln (nation vinner oftast över klass när de står i konflikt med varandra, min slutsats).

Som vänstermänniska måste man fråga sig om det verkligen är klasskampen som är den dominerande historiska tendensen (som socialismen menar). Den kanske ligger på andra plats efter folkkampen…

# En ironisk detalj som nämns i boken. De ryggmärgsrasistiska boerledarna Paul Kruger, Jan Smuts och F. W. De Klerk hade alla (avlägsna men dock) khoikhoigener i sitt förmodat rena vita ”blod”.

Trots deras kamp för åtskilda ”rena raser” som levde separat och alternativt – så var de alltså själva ”rasblandade”. Ett resultat av det intimaste möte som kan ske över rasgränserna – förbjudet i apartheids Sydafrika.

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads