En artikel i Internationalen nr 34 om Nordiska fredsdagarna i Degerfors har sedan publiceringen debatterats flitigt. Den kritiserades av Håkan Blomqvist som sen fick kritik av mig. Eftersom jag publicerade kritiken av Blomqvists kritik här på bloggen kommer här också Blomqvist svar på min kritik. Svaret är dessutom svar på flera debattinlägg i Internationalen och inte bara på mitt inlägg som också publicerade i Internationalen. Blomqvists svar publicerades ursprungligen i tidningen Internationalen.
Anders Svensson
Fredskamp mot terror och tyranni
När jag skriver dessa rader regnar flygbomber och artillerigranater över östra Aleppos blodiga inferno. Bashar al Assads folkmordsregim har tillsammans med sin ryska bundsförvant inlett en mördande offensiv över spillrorna av vapenstilleståndet. Den fred så många drömmer om begravs åter under en massakrerad befolkning medan Aleppo förvandlas till ruinlandskap, ett Grozny i Mellanöstern. Att formulera ett genmäle till diskussionen om Nordiska fredsmötet i Degerfors ter sig nästan surrealistiskt.
Nej, jag använde inte “guilt by association” i min kritik av reportaget i Internationalen från Degerforsmötet, utan underströk tvärtom min respekt för alla fredsaktivister som uppoffrande söker väcka opinion mot svenskt inträde i Nato, “värdlandsavtal” och militära rustningar. Min kritik riktade sig mot ett politiskt val. Att i dagens reellt existerande storkrig, det värsta som i vår tid drabbar vår planet, som utraderar hundratusentals människor och driver miljoner på flykt, som gödslar extremistiskt vanvett och terrorism, uttrycka sin fredsidé genom företrädare för stöd åt eller legitimering av den syriska krigsregimen och dess uppbackare, är inte bara illa valt. Det avskär fredsaktivismen från solidariteten med undertryckta människors förtvivlade kamp för demokratiska, sociala och övriga mänskliga rättigheter – och för att bara få leva – ja, från den solidaritet som måste utgöra hjärtmuskeln i kampen för fred.
En fredligare världs själva förutsättning handlar ytterst om undertryckta befolkningars frigörelse från förtryck och exploatering. Det är inte vanligtvis folkens breda massor som kastar ut samhällen i krig, det är de härskande eliterna, despoterna, imperialisterna, på jakt efter vinster och erövringar eller av rädsla för folkliga krav och motstånd. Den demokratiska revolutionen mot Assaddiktaturen i Syrien inleddes fredligt men möttes av blodig terror, den övriga s k arabiska våren likaså, eller kurdisk frihetssträvan i Turkiet… Fredsrörelsers och fredsinitiativs olika fokus för att motverka militära rustningar och krig kan inte ta ställning till allt, men inte heller bortse ifrån skillnaden mellan förtryckare och förtryckta.
Fredskampens historia är fullkomligt pepprad av både ärorika och eländiga exempel på den nödvändigheten. Norges frigörelse från Sverige för över hundra år sedan, 1905, när den radikala svenska arbetarrörelsens framgångsrika fredsmobilisering tog ställning och bejakade norsk självständighet var ett positivt exempel. Motsatsen, noninterventionen under spanska inbördeskriget på 1930-talet, då fredsargumentet kom att vändas mot republikens militära försvarsbehov, en katastrof. Eller, närmare vår egen tid, då socialdemokratin inledningsvis sökte undvika solidariteten med FNLs befrielsekamp genom att neutralt förespråka ”Fred i Vietnam” för att inte stöta sig med USA-imperialismen.
En fredsrörelse som bortser ifrån solidariteten med världens förtryckta riskerar att bli lätt byte för stormakts- och regimintressen som vill avleda och underminera fiendemakter och folklig opposition. Fredsförkämpar mot de båda världskrigen utnyttjades skrupelfritt av de krigförande sidorna för dessas egen sak. Den sovjetiska stalinismen hyllade och understödde förstås fredsrörelsen i väst, men burade in freds- och demokratiaktivister på hemmaplan. Medan amerikanska hökar hyllade sovjetdissidenter och McCarthyhetsade mot antikrigsaktivister.
Sådana försök att kidnappa och utnyttja fredsrörelser är i det närmaste oundvikliga, men kan motverkas genom rörelsens självständighet och just solidariska grundställning för folkens demokratiska och mänskliga rättigheter. En fredsrörelse som vänder sig mot att göra Norden till värddjur åt Natorustningar stärks av solidaritet med ryska freds- och demokratikämpar. Men definitivt inte genom att erbjuda plattform för anhängare till eller ursäktare av en av vår tids blodigaste diktaturer som för krig mot just folkens demokratiska fri- och rättigheter.
Att USA och regionala stormakter hänsynslöst opererar för egna intressen i Syrien och Mellanöstern förändrar inte det förhållandet. Vi kan föra en lärd debatt om i vad mån dagens ryska stat kan förstås som imperialistisk eller ej. I klassisk marxistisk mening, omdiskuterat, i konventionell politisk militär betydelse ganska givet. Åtminstone för dem som drabbas av den ryska oligarkregimens maktanspråk och förödelser. Och vi kan lätt räkna fram amerikansk militär övermakt, för att inte tala om dess invasioner, kupper och drönarattacker. Men den enes imperiekrig och förtryck kan inte legitimera den andres. Och fredsrörelsen kan definitivt inte låtsas vara någon diplomatisk legation med uppgift att väga och balansera i stormaktspolitiken. Den måste tvärtom hämta sin kraft underifrån och i förbund med förtryckta befolkningar världen runt som drömmer om ett fredligt liv i frihet.
Den naturliga allierade för en nordisk fredsrörelse som bekämpar militär upprustning och Natouppslutning är de ryska demokratiaktivister som mot allt värre odds söker väcka opinion mot Putins krig i Ukraina och Mellanöstern. Den är den arabiska vårens unga som mot militära diktaturer, oljefatsbomber och reaktionära jihadister försöker försvara ett uns av humanitet och mänsklig frihet.
Ett förslag:
Låt nästa nordiska fredsmöte bli till en manifestation mot såväl Nato- som Putinmilitarismen, bjud in Bolotnajafångarnas förkämpar – de ryska demokrati- och fredsaktivisterna. Gör solidariteten med Syriens Vita Hjälmar – det frivilliga civilförsvar som trotsar bombregnen för att hjälpa de drabbade – till del av fredskampen även här i norr. Tillsammans kan vi knyta samman freds- och demokratikämpar i både öst och väst, nord och syd till folklig fredsgemenskap på demokratisk grund utan hänsyn till stormakter och regimer. Då ökar möjligheten att bryta igenom den Nato- och rustningspropaganda som odlar människors rädslor. Att gifta ihop fredsrörelsen med språkrör för folkmordsregimen i Syrien är däremot ett säkert recept för nederlag.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i Internationalen
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fredsmöte, Nordiska fredsdagarna, Assad-regimen, Assad, Putin, Aleppo, Krig, Syrien, Ryssland, Diktatur, Demokrati, Fred, Internationalen, Samhälle, Politik
”Att i dagens reellt existerande storkrig, det värsta som i vår tid drabbar vår planet, som utraderar hundratusentals människor och driver miljoner på flykt, som gödslar extremistiskt vanvett och terrorism, uttrycka sin fredsidé genom företrädare för stöd åt eller legitimering av den syriska krigsregimen och dess uppbackare, är inte bara illa valt. Det avskär fredsaktivismen från solidariteten med undertryckta människors förtvivlade kamp för demokratiska, sociala och övriga mänskliga rättigheter – och för att bara få leva – ja, från den solidaritet som måste utgöra hjärtmuskeln i kampen för fred.”
Precis! Logiken i detta – utan varje annan jämförelse – är som att bjuda in en rasist till en manifestation till stöd för flyktingar.