Europas imperialism – Arabiens nationalism

Roten till det ondaBoknytt
Roten till det onda
Ingmar Karlsson
Historiska media

Europas imperialism – Arabiens nationalism

Ryssland i Syrien idag, och USA i Irak igår. Men hur många vet att Frankrike och England bidrog till lika blodiga och meningslösa krig i samma länder i förrgår? Med samma politiska, ekonomiska, och militära stormaktsintresse av att söndra och härska i Mellanöstern.

Som jag ser det är Europa en naturlig världsregion – och likaså Mellanöstern/arabvärlden (även om regionen saknar ett vettigt namn). Båda områdena avgränsas genom sin geografi, historia och kultur (inklusive det religionskulturella arvet).

”Arabien” sett med vidare ögon gränsar i väster till Atlanten, i söder till Sahara och Svarta Afrika, i norr till Medelhavet-Svarta havet och Europa, i öster till Indiska oceanen med Arabiska golfen, det indoeuropeiska Iran, samt Kaukasus berg.

Historiskt var det vi kan kalla Mellanöstern i vid mening säte för uråldriga jordbrukscivilisationer – speciellt kring kärnområdena vid floderna Nilen och Eufrat-Tigris. Språkligt, kulturellt och religiöst är Västasien & Nordafrika präglad av den arabiska islamska expansionen. Senare sammanbands regionen politiskt av det turkdominerade Osmanska riket.

Men osmanska riket var i förfall och från 1800-talet uppstod rörelser för utveckling, reform, modernisering och nationalism (delvis för att lära av väst). Liksom krav på likaberättigande språkligt, nationellt och politiskt (via lokal decentraliserad autonomi) för främst de två dominerande folken – turkar och araber, berättar boken.

Första världskriget innebar en dramatisk vändpunkt (bokens utgångspunkt) för de muslimska områdena öster om Medelhavet (Västasien eller Mellanöstern i snäv bemärkelse). Osmanska riket allierade sig med krigets förlorarsida – och kom att rasa samman och ersättas av en geografiskt begränsad turkisk nationalstat.

Bakom detta låg i hög grad de över centralmakterna segrande alliansmakterna England och Frankrike, som fick med sig araberna i ett antikolonialt, nationellt och antiimperialistiskt uppror mot de tyskallierade osmanerna (fastän Frankrike och England själva hade imperier!). Detta genom att dyrt och heligt lova arabnationalisterna arabisk självständighet som tack för deras viktiga krigsinsatser.

Löftet låg i linje med efterkrigstida fredskonferenser, och med löftena om nationellt självbestämmande. Främst för alla de förtryckta folk som ingick i de imperier som gick under i samband med det första världskriget.

Men den vita västliga imperialismen har alltid motiverats av rasistiska tankar mot icke-vita folk. Araberna sågs därför som primitiva och i behov av västerländsk ”civilisation” och ”vägledning” innan de möjligen kunde bli självständiga i en vag framtid.

Det fanns därför aldrig på kartan att på allvar införliva löftena om arabisk frihet och självständighet efter första världskriget. Det framgår tydligt, klart och övertygande i diplomaten, Mellanösternkännaren och flitige författaren Ingmar Karlssons mycket intressanta, ytterst väldokumenterade, samt detalj- och citatrika bok ”Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016”.

De arabiska områdena norr om nyskapelsen Saudiarabien förvandlades med brutala militära medel till nya franska och engelska ”mandat” (läs kolonier) efter kriget. Olja, militärstrategiska intressen och imperialistisk ära låg bakom. För fransmännen tillkom dessutom att man ville hindra frihetskampen i Västasien från att nå Frankrikes arabiska kolonier i Nordafrika.

Den brutala fransk-brittiska uppstyckningen av Storsyrien/Levanten (dagens Syrien, Libanon, Israel, Palestina, Jordanien) respektive Irak/Mesopotamien fastslogs i det hemliga och förnekade Sykes-Picot-avtalet 1916 mellan Storbritannien och Frankrike.

Samt indirekt i den brittiska Balfourdeklarationen 1917 som gav brittiskt stöd till den ”bosättarkoloniala” sionistiska rörelsens planer på ett judiskt ”nationellt hem” i det arabiska Palestina. Det verkliga och yttersta syftet med detta (en judisk stat på arabisk mark) förnekades och hemlighölls enligt devisen ”steg för steg”. Allt detta är mycket väldokumenterat i denna bok – bland annat med ny historieforskning.

Dessa två överenskommelser (och övrig kolonialpolitik) kom att falskeligen förespegla ett slags västligt stöd (finansiellt och tekniskt) till arabiskt nationsbyggande – med hjälp av fransmän och engelsmän samt av judiska sionister i samverkan med palestinier.

Men syftet var det totalt motsatta – gammaldags kolonial dominans av araberna. I detta – och i de interna motsättningar som skapades i området via de två överenskommelserna – ligger ”Roten till det onda” som idag sker i Mellanöstern, menar Ingmar Karlsson. Alltså Irakkriget, Syrienkriget, inbördeskrigen och den misslyckade arabiska demokrativåren.

Det handlade om att söndra och härska ­– vilket alla imperier sysslat med för att behålla makten (även det osmanska). Men Frankrike och England – med bistånd av den sionistiska rörelsen – tog denna konstart till nya höjder.

Etniska och religiösa skillnader överbetonades i regionen och olika grupper hetsades mot varandra. En fiendskap mellan araber av olika tro, och mellan alla etniska/religiösa minoriteter uppmuntrades/skapades. Resultatet ser vi i dagens hatfyllda söndrade Mellanöstern.

Det fanns dock historiskt ”material” att bygga sönderdelandet på. På liknande sätt som i Europa före nationalstaternas tid låg människors lojalitet varierande hos familj, släkt, ätt, klan, stam, religion, etniska grupper, etnoreligiösa sekter, krigsherrar, småstater, region, stad, bygd, by, yrkesgemenskap, kungaätter – och hos de osmanska milleterna (”religiösa nationer”).

Förutom de dominerande sunni- och shiamuslimerna (inklusive alawiter) fanns i området mellanstora grupper som kurder, druser och kristna (räknande som en grupp, vilket de inte var). Samt mindre grupper som cirkassier, turkmener, mandéer, ismailiter, turkar, albaner, armenier, yazidier, syrisk-ortodoxa, judar, maroniter, grekisk-ortodoxa, wahabiter (islamfundamentalister), tjerkesser, nestorianer- assyrier, shabaker, ahl at-haq, grekiska katoliker, kristna araber, sekulära, kommunister (och övriga frestas man att tillägga…).

Men från inte minst 1800-talet och framåt fanns det även enande och samlande arabiska reformkrafter som osmansk patriotism, panislamism och panarabism. Bland de senare fanns sekulära, socialistiska, liberala och nationalistiska krafter som ville bygga en decentraliserad arabisk nation (arabstater i samverkan, i union, i federation eller konfederation). Som även skulle inkludera och ge samma rättigheter till dem som inte var araber eller muslimer.

Kristna var rikligt representerade i dessa rörelser (”Kristna och muslimer var lika goda araber”). Och inte minst judar ansågs vara en naturlig del av Mellanöstern (muslimer, kristna och judar var ju monoteistiska och ”Bokens folk” för muslimerna). Ingmar Karlsson skriver om kung Hussein:

”I en artikel den 23 mars 1918 i al-Qibla, en dagstidning i Mecka, skrev han att Palestina var ett heligt och älskat hemland för dess ursprungliga söner och uppmanade de palestinska araberna att ha i åtanke att deras heliga skrifter och traditioner påbjöd dem gästfrihet och tolerans.  Därför uppmanade han dem att välkomna judarna som bröder och samarbeta med dem för det gemensamma bästa, en uppmaning som sammanfattade en allmänt spridd syn på attityden mot judarna innan den politiska sionismens egentliga avsikter stod klara.”

Men när sionisternas strävan att ta över det efter första världskriget brittiskstyrda Palestina (och helst även det likaledes brittiskstyrda Jordanien) stod klar, då växte motsättningarna fram, och konflikt, splittring, uppror och krig kom att prägla relationerna mellan den nya judiska staten Israel, de arabiska palestinierna och de omgivande arabstaterna.

Uppsplittringen av detta tidigare osmanska område mellan fransmän, britter – och så småningom sionister – verkställdes via konstgjorda gränser som inte tog hänsyn till historiska, geografiska och kulturella faktorer, eller till ekonomi och gamla handelsströmmar. Framförallt utan att de berörda boende i området tillfrågades.

Det franska Storsyrien delades upp i Syrien och den konstgjorda staten Libanon. I den senare kom den politiska makten (förutom förstås hos kolonialmakten) att ligga i olika religiösa/etniska grupperingars händer (främst i de profranska kristna maroniternas händer). Detta söndrande mångkulturella arv gav en historia av sekteristiska motsättningar och inbördeskrig som kommit att prägla Libanon tills idag.

Det övriga Syrien delades in i inte mindre än sex områden på religiösa och etniska grunder, med det uppenbara syftet att ytterligare försvåra framväxten av en syrisk nationalkänsla. Resultatet ser vi idag i Syrienkriget där landet står söndrat i kamp mellan inte minst sunniter och alawiter (shia). De senare en minoritet gynnad av president Assad.

Såväl fransmän i Syrien som britter i det angränsande Irak använde också konsekvent representanter för små minoriteter som våldsamma militära specialtrupper i den koloniala administrationen. I Irak gynnades vidare sunniminoriteten. Denna politik ökade och befäste naturligtvis de religiösa och etniska motsättningarna mellan minoritets- och majoritetsbefolkningarna.

Okänt för mig är vidare hur brutalt det fransk-brittiska kolonialstyret var. Ett exempel: När ett nationellt uppror bröt ut i Syrien blev stora delar av det delvis rebellkontrollerade Damaskus beskjutna, förstörda och nerbrända av fransmännen. Upproret fortsatte under vintern 1925-1926 och beskrivningen av vad som hände har en kuslig likhet med dagens situation i Syrien:

”Det franska svaret blev historiens dittills största dagliga bombardemang från luften mot en civilbefolkning. I synnerhet drabbades förorten Maidan, som utsattes för en brutal attack i maj 1926. Men än 1000 hus förstördes av brandbomber och uppemot 10.000 människor, däribland många kvinnor och barn, miste livet…När upproret krossats hade 6000 rebeller dödats och 100.000 syrier blivit hemlösa.”

Även britterna i Irak (som också spelade på sekteristiska motsättningar) möttes av ett stort nationellt uppror (1920) med sunniter, shiiter och sekulära förenade – och med omkring10.000 döda irakier som resultat. Byar bombades sönder från luften och giftgas användes (som under Saddam). Dåvarande krigsminister Churchill (!) skrev i ett brev till militäransvarige i Irak:

”Jag tycker absolut att Du ska gå vidare med experiment med gasbomber, särskilt senapsgas som kan utsätta motspänstiga infödingar för bestraffning utan att allvarligt skada dem…Jag förstår inte denna överkänslighet mot att använda gas. Jag är en stark förespråkare för insats av giftgas mot ociviliserade stammar.”

I slutändan var länder som Syrien och Irak – som ett direkt resultat av kolonialmakterna England och Frankrikes cyniska och effektiva splittringspolitik – inga fungerande nationalstater, inga nationella ”solidaritetsgemenskaper”. Lojaliteten låg hos de tidigare i recensionen beskrivna lägre sociala gemenskaperna.

I det politiska vakuum som därför uppstod efter avkolonialiseringen hamnade makten över länderna av självintresse hos den elit (och den etniska/religiösa grupp) som behärskade staten, byråkratin, militären, säkerhetstjänsten, delar av ekonomin, samt det i praktiken ensamrådande statsbärande Partiet. ”Etnokrati” istället för demokrati.

Nya statsbaserade överklasser växte fram vid sidan av de gamla ekonomiska makthavarna – delvis som i de gamla realsocialistiska länderna. Ofta med makten ytterst hos en ”socialistisk” diktator. Ingen reell fri- och rättighetsbaserad nationell demokrati kunde växa i den myllan (de tre senare meningarna mitt tillägg).

Vad gäller Israels tillkomst står det klart att Ingmar Karlsson är Israelkritisk och förstående till palestiniernas lidande och kamp. Han talar om judisk terror och etnisk rensning (ofta med hänvisning till ny forskning). Och jag kan hålla med honom om att det var en kolonial tanke att med ett avlägset historiskt förflutet som svag ursäkt ta ett land från ett folk och ge det till ett annat.

Vad jag vill framhålla i sammanhanget är dock att jag anser att situationen förändrades med nazisternas förföljelser och folkmord på judarna från och med trettiotalet. Detta i kombination med den övriga världens inhumana motstånd mot att välkomna flyende judar.

Det är svårt att inte förstå judarnas desperation och okuvliga överlevnadsdrift – som bland annat tog sig formen att ta sig till Palestina och där upprätta ett eget land att leva skyddat i. Vilka andra än sig själva kunde de lita på efter nazisternas maktövertagande och Förintelsen?

Men resultatet blev den eviga konflikten mellan sionistiska judar/Israel och palestinier/arabvärlden. Och tillkomsten av ett land som politiskt, ekonomiskt, militärt och delvis kulturellt är helt avskilt från sin omgivning (snarare är det som en västlig utpost i området). I en fungerande Mellanösternregion borde ju Israel & Palestina ingå som naturliga beståndsdelar

Framtiden för regionen verkar alltså dyster, där håller jag med Karlsson i hans utmärkta bok, som dessvärre inte har mer än några allmänna riktlinjer för en bättre framtid. Se följande rader på slutet av boken:

”Även George W. Bushs historielösa politik och försök att utifrån och med vapen skapa en demokratisk ordning i Irak visar att utländska interventioner inte är lösningen på de grundläggande problemen i Mellanöstern utan att dessa måste komma inifrån och vara förankrade i den egna historien.

I dag avtecknar sig inga sådana lösningar vid den politiska horisonten.”

Syrienkriget liksom den långvariga konflikten i Irak är i delvis (i varje fall som outtalad ideologisk överbyggnad) en kamp mellan sunniter och shiiter-alawiter, och deras växande motsättningar i hela arabvärlden sedan speciellt den arabiska våren. Sedan tillkommer förstås det nya elementet IS-terrorismen-fundamenalimen, som inte har någon större plats i denna främst historiska bok (mina kommentarer).

Bakom makt- och religionstolkningskampen mellan sunni och shia (om ”rätt” islam) ligger i sin tur en regional stormaktskamp mellan det sunnitiskt fundamentalistiska Saudiarabien och det shiitiskt fundamentalistiska Iran, vilka nu utkämpar ett krig genom ombud i regionen.

Fred kräver att även de kommer överens. Problemet är att de med Ingmar Karlssons ord ”inte har några ambitioner att bli stöttepelare för en ny regional ordning för kollektiv säkerhet.

För omvärlden blir Mellanöstern därför under överblickbar framtid snarare ett tillstånd att förhålla sig till än ett problem som går att lösa. De internationella aktörerna på den politiska scenen kommer även i framtiden att försvara vad de betraktar som sina nationella intressen, men försöka göra så med lokala ombud på marken för att själva inte dras in direkt i konflikterna.”

Hans Norebrink

# För vanliga människor i Mellanöstern framstår staten/samhället som farligt och korrumperat (helt motsatt den tillit till staten de möter om de flyr till Sverige). Därför har man inget förtroende för de elitstyrda byråkratiska, och ofta militariserade staterna i arabvärlden (som Ingmar Karlsson skriver).

Dessa överklasstater har kallat sig nationalistiska, socialistiska och demokratiska, vilket kan ha bidragit till den mycket utbredda politiska desillusioneringen – och desperata försök att söka räddningen i islamism.

Den mångkulturella, mångreligiösa, ”mångklaniga” splittringen är stor – och nationalkänslorna svaga. De demokratiska, sekulära, liberala och socialistiska krafter som skulle kunna bygga verkliga nationer till folkets fromma och välfärd är svaga (mina kommentarer).

# Om Palestina-Israel: Hade jag fått bestämma hade jag gett judarna Bayern som judisk stat – och låtit tyskarna betala av sin skuld på så sätt. Som arabvärlden så ofta och helt riktigt påpekar: Varför ska palestinierna tvingas betala för Europas antisemitism och folkmord?

Men nya generationer israeler och palestinier har vuxit upp i territoriet Palestina. Israel och det nya judisk-israeliska folket finns och kan knappast tänkas bort. I den situationen– och med dagens växande rasistiska ofta antisemitiska högerpopulism i världen i åtanke – är jag för ett bevarat judiskt Israel.

Och eftersom jag tror på nationellt självbestämmande för alla folk bör förstås även det nya palestinska folket ha en egen stat – vilket Israel tyvärr gör allt för att territoriellt omöjliggöra (bosättarsteg för bosättarsteg på Västbanken…). Medan väst låtsas att inte förstå denna gradvisa elimination av den allt mindre palestinska ”staten”.

Ett gemensamt, delat och enat Palestina/Israel för de båda folken ser jag som en ytterst orealistisk önskedröm! Därtill är motsättningarna och det ömsesidiga hatet alltför utbrett mellan de båda folken. Därtill tillkommer en växande religiös fundamentalism i båda läger – och har man Gud på sin sida är kompromisser oftast omöjliga.

Läs mer: SVD, Corren, SVT, VN, DAST, SN, Alba, Goodreads,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads

  • Jag

    Varför skulle osmanska rikets judar vilja flytta till Bayern?

    • Nu fanns ju de flesta judar i Europa och USA på den tiden. Så frågan är rätt irrelevant.