Klassintresse i frack

Orden är Strindbergs: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete.” Han var inte den siste eller den mest ingående beskrivaren av förhållandet även om få uttryckt det lika kärnfullt.

Nationalekonomi är borgerlig ideologi förklädd till vetenskap. Den skaffar sig trovärdighet där den kan. Som exemplet med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, vilket lånat Nobels fjädrar, trots att priset i grunden har ungefär lika mycket med de riktiga Nobelprisen att göra som Rockbjörnen.

Priset, vars vinnare årligen tillkännages i början av oktober, instiftades av Sveriges Riksbank 1968. Och även om den officiella anledningen var att riksbanken firade 300-årsjubileum det året är förstås årtalet ingen slump. Det rådde vänstervåg i hela världen och den svenska socialdemokratin styrde Sverige med egen majoritet. Arbetar­klassen fick det bättre i en takt och skala som var och fortfarande är helt oöverträffad, men för en riksbank som önskade fria tyglar från folkvalda politiker var det allt annat än julafton. Mått och steg behövdes om vänstergreppet över den ekonomiska utvecklingen skulle kunna brytas – och ett första steg var att instifta ett pris ”i ekonomisk vetenskap” för att höja anseendet hos de nyliberala ekonomiska teorier som lanserats i skuggan av studentrevolter och fabriksockupationer.

Ekonomipriset har sedan sitt grundande delats ut nästan uteslutande till västeuropeiska och nordamerikanska män med vurm för nyliberalism.

Den här processen beskriver Ayner Offer och Gabriel Söderberg i den nyutkomna ”The Nobel Factor: The Prize in Economics, Social Democracy and the Market Turn” som visar på hur priset instiftades som ett led i att kratta manegen för den nyliberala era som tog vid i slutet av sjuttiotalet och som steg för steg till och med förändrade socialdemokratins ekonomisyn till oigenkännlighet. Resultatet går idag att se både i galopperande finansbubblor och hur marknaden ständigt utvidgas till att omfatta nya aspekter av vårt vardagsliv.

Ena halvan av årets pristagarduo, finlandssvensken Bengt Holmström, är ett lysande exempel på vilken typ av agenda som styr utdelningen. Holmströms politiska gärning ligger i att förespråka lönedumpning för anställda och utökade bonussystem för att stimulera chefer att öka (det vill säga i praktiken hitta sätt att blåsa upp) företags vinstutdelning. Hans ekonomiska patentlösning för att få igång Finlands ekonomi har varit just detta och det har såklart gjort honom enormt populär bland landets företagsledningar. Att konsumtionskraften urholkas i landet är enligt Holmström inget problem.

Finland är ju, precis som Sverige, en exportbaserad ekonomi och då går det fint med fattiga arbetare, eftersom konsumenterna ändå finns utomlands. Cheferna stimuleras med pengar och de anställda skall stimuleras med fruktan för arbetslöshet i en nedrustad välfärd. Förespråka återgång till 1800-talets förhållanden och de kommer ge dig ett pris för din framsynthet!

En annan värld är alltjämt möjlig, men att nyliberaler sitter i de allra finaste finrummen och delar ut priser till varandra är ett tydligt tecken på hur långt vi har att vandra.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Klassintresse i frack”

  1. Världens dummaste idé, sa General Electrics vd Jack Welch om idén att låta vd:s lön följa vinstutvecklingen. Detta sen han hade testat och funnit att prestationen blev sämre då, enligt Ha-Joon Changs extremt roliga bok 23 saker de inte säger om kapitalismen.

    Det finns t.o.m. forskning på hur det fungerar. Det är bara jobb där tankeförmågan inte påverkar resultatet som man kan locka till bättre resultat med högre lön. Så fort tänkandet är huvudsaken är det effektivare att betala rimligt och rättvist för att ersättningen ska komma bort från dagordningen, se RSA Animates skojiga film på https://www.thersa.org/discover/videos/rsa-animate/2010/04/rsa-animate—drive

  2. ”Världens dummaste idé, sa General Electrics vd Jack Welch om idén att låta vd:s lön följa vinstutvecklingen. Detta sen han hade testat och funnit att prestationen blev sämre då, …”

    Detta visar väl snarast att det kan vara högst relevant med ekonomisk forskning. Varken Strindberg eller den som skrivit ”Nationalekonomi är borgerlig ideologi förklädd till vetenskap” har enligt mitt förmenande riktigt förstått vad begreppet vetenskap innebär. Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskap) ger en bra övergripande beskrivning av begreppet:

    ”Vetenskap är produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar:
    – empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och
    – deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).”

    Vetenskap kan tillämpas på alla områden, ekonomi är absolut inget undantag, för att med stringenta metoder (empiri eller deduktion) visa eller motbevisa en hypotes (om nu Jack Welsh använde empiriska vetenskapliga metoder är detta exempel på hur en hypotes motbevisas). Ett ekonomiskt system är ett komplext system som självfallet innehåller många mekanismer där vetenskapliga metoder kan användas för att öka förståelsen. Har mycket svårt att se att det skulle vara något problem i detta. Min erfarenhet är att ökad kunskap om olika företeelser alltid har ett värde.

    Sedan är det en annan sak att vetenskapsmän- och kvinnor är personer vilka, precis som alla andra, har åsikter om saker och ting. Utmaningen är här att skilja på vetenskap och åsikt och i detta är det många som trampat fel. De som trampat fel är inte enbart ekonomer med nyliberala åsikter utan också de som på olika sätt förvandlat den vetenskap, som ryms inom begreppet marxism, till ideologi. Den vetenskapliga marxismen, som borde varit en levande vetenskap för att förstå maktförhållandena i ett samhälle, har därigenom stelnat och tappat i relevans.

  3. Welch fann att det bara var bra för direktörerna, inte för bolagets ägare. Direktörerna blev kortsiktigare, fokuserade på nästa bokslut, inte på långsiktig kapitalackumulation.

    1. Alla direktörsstyrda företag fungerar så. Direktörsstyrda företag är idag de flesta stora företag i världen. Sverige är dock ett undantag då vi fortfarande har väldigt starka privata ägarfamiljer. Till och med det största rikskapitalbolag (annars klassiska direktörsstyrda företag) ägs ju av Wallenbergs

      1. Ja så fungerar det anonyma institutionella ägandet där makten ofta finns hos företagsledare och de nätverk de tillhör utan att företagsledaren nödvändigtvis har något eget ägande. Ägandet finns istället i olika finansiella institutioner, där pensionsfonder är ett exempel, där exakta ägandeförhållanden är spridda och diffusa. Tillsammans blir det självspelande pianon.

Kommentarer är stängda.