Antalet människor i Sverige som lever i djup fattigdom ökar. Systemen till vilka medborgarna sätter sin tilltro krackelerar. Sveriges Stadsmissioners kartläggning av fattigdomsutvecklingen i Sverige, ”Stadens fattiga”, visar att majoriteten av de människor som söker sig till Stadsmissionerna har ett svenskt personnummer och därmed laglig rätt till stöd från det allmänna. (själva rapporten verkar inte finnas tillgänglig på nätet ännu, märkligt, men en sammanfattning finns)
Ändå tvingas de be Stadsmissionen om hjälp med en kasse mat eller en varm jacka. Så illa är situationen för många av dem som länge varit beroende av ekonomiskt bistånd eller som fallit mellan stolarna i det land som har världens mest utvecklade välfärdssystem.
De forskningsinsatser som gjorts i modern tid har fokuserat på så kallad relativ fattigdom. Siffrorna har varit baserade på myndigheternas statistik. Det Sveriges Stadsmissioner och Ersta Sköndal Högskola nu gör är att gräva djupare och genom att undersöka de behov som stadsmissionerna möter ge en fördjupad bild av hur fattigdomen i Sverige ser ut.
Forskningen har kunnat konstatera att det finns åtminstone två nivåer av fattigdom som ligger under den officiella definitionen, vilken oftast omfattar individer som är berättigade till ekonomiskt bistånd.
Det handlar om individer som fallit mellan myndighetsstolarna, om personer som i avsaknad av ett biståndsbeslut helt står utan medel, om människor vars ekonomi urholkats efter många års bidragsberoende, människor som drabbats av en livskris och förlorat allt de äger och personer med missbruksproblematik. Gruppen innefattar också EU-medborgare i utsatthet och papperslösa. Det här är personer som är verkligt fattiga. Inte relativt, det vill säga fattiga i relation till det omgivande samhället, utan individer som de facto saknar det vi normalt tar för givet som mat, varma kläder och någonstans att
bo.
Av alla de interventioner som forskarna från Ersta Sköndal registrerat hos landets stadsmissioner gällde över hälften individer som på papperet har rätt till hjälp från det offentliga.
– Det kan inte beskrivas som annat än ett systemfel att den som har rätt till stöd, men svårt att navigera genom det svenska välfärdssystemet eller ens vet vart den skall vända sig om nöden sätter in, lämnas åt sitt öde, säger Lotta Säfström, ordförande Sveriges Stadsmissioner i ett pressmeddelande.
De två stora grupperna som stadsmissionerna möter är personer med långvarigt försörjningsstöd (54 %) och EU-medborgare i utsatthet (33 %). Den insats som är allra vanligast rör utdelning och subvention av mat (60 %). Det finns vissa skillnader mellan å ena sidan de mer traditionella grupperna (personer med långvarigt försörjningsstöd och personer som faller emellan) å andra sidan de senare uppmärksammade grupperna (EU-medborgare i utsatthet och papperslösa), där insatserna till de senare är av mer akut karaktär (mat och materiella insatser istället för integrerande och kontaktstödjande verksamhet).
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Stadsmissioner, Stadsmissionen, Ersta Sköndals Högskola, Lotta Säfström, Fattigdom, Utsatthet, Välfärd, Klass, Rättvisa, Samhälle, Politik
