Skarv borde inte vara skyddad från jakt

Under de senaste decennierna har antalet skarvar i Sverige ökat enormt. Specifikt gäller det en underart av storskarv, den så kallade mellanskarven. På flera håll i landet tar skarv lika mycket fisk som det kustnära småskaliga fisket och i Danmark har det kunna bevisas att de tar all tillväxt för fiskbestånden. De tar så mycket att de faktiskt utgör ett hot mot en utrotningshotad fiskart (nordsjösik). Skarv är ett miljöproblem. Tillsammans med säl utgör skarv troligen det största hotet mot småskaligt kustnära fiske.

Mellanskarv är ingen utrotningshotad fågelart, inte ens i Sverige. Den har inget skyddsbehov och bord utan tvekan få jagas. På vissa håll i landet borde också kolonier utrotas och skarvantalet decimeras. Andra miljöproblem åtgärdas, men när det gäller skarven så skyddas den istället. Det är inte rimligt. Andra hot (ofta är de dessutom helt påhittade, fri fantasier som exempelvis att det storskaliga fisket eller individuella fiskerättigheter skulle utgöra ett hot) mot småskaligt kustnära fiske pratas det vitt och brett om, men skarven ska skyddas. Det är befängt. Helt orimligt.  Jakt på skarv (olaglig eller laglig) innebär inte på något sätt ett hot mot bevarandestatusen vad det gäller mellanskarv. Att påstå det är bara dumheter. Löjligt.

Med ovanstående i åtanke är det förståeligt att en del kustnära fiskare och andra i skärgården utrotar skarvkolonier på ett sätt som kan upplevas som grymt och trots att det är olagligt. De döda skarvarna lämnas på platsen för att andra skarvar inte ska återkolonisera den aktuella boplatsen. De tenderar att skrämma bort andra skarvar.

Läs mer: Stor enighet om jakt på säl och skarv

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

About these ads