Trubbel med identiteten

Identitetspolitik kontra klasspolitik, populism kontra traditionell höger-vänsterskala, pragmatism kontra idealism. Vänstern befinner sig i en uppgörelse- och omvärderingsperiod. Det märks inte minst när till och med högerskribenter plötsligt vill använda sina medieplattformar för att debattera vänstern. Det är kanske inte så märkligt i tider då nya vänsterrörelser är i uppsving i många länder, medan vänstern i andra, däribland Sverige, känns tämligen inkörd i gamla hjulspår.

Vänsterpartiet värjer sig för populismen och framhärdar i sin förment pragmatiska inriktning, men lyckas trots – eller på grund av – detta aldrig riktigt skjuta fart, aldrig komma ur socialdemokratins vänstra skugga.

”Det är identitetspolitikens fel” hörs från allt fler håll och märkligt nog även från de liberala ledarsidorna som verkar ha drabbats av partiell folkhems­nostalgi. Och det pågår verkligen en uppgörelse, men frågan är mellan vilka positio­ner? För visst finns det vänsterdebattörer som reducerar varje fråga till klassmotsättningar så till den grad att de blir blinda för klassamhällets uttryck och å andra sidan de som är så fokuserade på förtryckens uttryck att de blivit blinda för de grundläggande strukturerna.

Men i själva verket är båda positionerna främst en bekväm konstruktion hos debattörer som vill måla upp en motståndare. Gråskalor är knepiga, det är lättare att jobba i svart och vitt. De flesta anti­kapitalister har insikt i hur förtryck upplevs för subjektet och vice versa finns mängder av ”identitetspolitik” som vilar på marxistisk grund. Ändå finns det reella blockeringar.

En är när frågan om representation omsätts så att varje panelsamtal analyseras utifrån vilka som sitter med istället för vad de pratar om. När representationsfrågan landar i en förståelse där vi helt förnekar gemensamma grundläggande erfarenheter och behov, eller till och med mänskliga förmågor som empati och inlevelseförmåga.

Flertalet vita har aldrig blivit förnedrade på grund av sin hudfärg, men de flesta känner igen känslan av förnedring och de allra flesta kan därigenom försöka sätta sig in i en annan människas verklighet. Att många väljer att värja sig för att det är smärtsamt är en helt annan fråga.

Normkritiskt tänkande är i sig inte dåligt. Det kan ju tvärtom användas för att belysa alla möjliga förtryckande strukturer i samhället som inte är synliga för en enskild individ. När liberaler babblar på om det ”meritokratiska” samhället är det mycket praktiskt att påpeka hur homogen eliten faktiskt är. Problemet uppstår när man tror att rasismen eller sexismen går att lösa med kvotering, genom större mångfald inom etablissemanget. Det vill säga när en systemkritisk analys mynnar ut i en politisk vision baserad på tilltro till systemets förmåga att själv lösa problemen.

Men att politiskt tänkande styrs om från att vara systemutmanande till att bli tandlöst eller i värsta fall legitimerande av den rådande ordningen är ju knappast en nyhet för vänstern. Vi har flerhundraåriga traditioner av att se upproriska rörelser omvandlas till systembevarande och lika länge har vi analyserat fenomenet – och vi måste faktiskt göra läxan. Vi kan inte vara nöjda med att beklaga oss över faktum. All vår styrka ligger i att visa på möjligheten, nödvändigheten av att utmana politikens själva ramar.

Att det kapitalistiska samhället tenderar att göda alla typer av förtryck kan inte vänstern svara på med att kämpa för en kapitalism som är friare från förtryck – utan genom att kämpa för ett samhälle som är friare från kapitalism.

Urpsrungligen en ledare i Internationalen.

Läs också: Kvotering och arbetarmakt

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements