Huvuddelen av världens diamanter framställs i stora gruvor med hjälp av industriella utvinningsprocesser i främst Ryssland, Botswana, Australien, Kanada, Sydafrika och Namibia. Förhållandena i denna del av diamantindustrin är goda, framförallt i Australien och Kanada. En mindre del, cirka 20%, av de diamanter som bryts kommer dock från småskalig gruvbrytning i Demokratisk Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Angola, Zimbabwe och Sierra Leone. I denna verksamhet är det vanligt med tvångsarbete, barnarbete, usla arbetsförhållanden samt olika former av övergrepp från bolag, regeringar med mera. Demokratiska Republiken Kongo står för cirka 13% av världens diamantproduktion. Av detta utvinns 70% genom småskalig produktion.
Swedwatch har undersökt förhållandena i en småskaliga diamantbrytningen i Kongo och kommit fram till att barnarbete är det vanliga, arbetsmiljön fruktansvärd med återkommande tunnelras och översvämningar med dödsfall som resultat. Ingen kontroll finns i gruvområdet kring Tshikapa i Kasai-området (provinserna Kasai, Kasai Central och Kasai Oriental), varken från stora diamantuppköpare i västvärlden eller från regeringens sida.
I de småskaliga dagbrott där stor del av utvinningen sker lever många under svårt marginaliserade förhållanden. Diamanterna som grävs fram ingår i en global miljardindustri som inkluderar europeiska marknader. Det är svårt att spåra diamanters ursprung, men det finns en risk att diamanter från Kongo även hamnar i svenska smyckebutikers leverantörsled.
Uppskattningsvis finns det mellan 700 000 och 1 miljon gruvarbetare i den småskaliga gruvindustrin. De är inte anställda utan bryter och vaskar på eget initiativ och tjänar de pengar de kan få genom att sälja de diamanter de hittar.
Det finns ingen centralmakt närvarande, och de flesta hushåll har ingen elektricitet och inget vatten. 82 procent av bostäderna består av lerhyddor med grästak och mer marken som golv.
Barnarbete vid diamantgruvorna i Kongo. Bild: Swedwatch
I regionen börjar barn, främst pojkar, ofta arbeta i dagbrotten från omkring tio års ålder för att ha råd med skola och mat. Vid 14 får de tyngre uppgifter. Arbetet gör att många barn inte orkar med skolan, och de börjar istället jobba heltid i diamantutvinningen från tidig ålder. Omkring 30% av barnen i Kasai-området går inte regelbundet i skolan. Flickor i gruvmiljöer är speciellt utsatta för risker. Lärare, läkare och andra intervjuade vittnade om sexuellt utnyttjande av flickor, och uppgav att tvångsgifte från tolv års ålder tillhör vardagen för många av flickorna i regionen. 7 av 10 kvinnor i gruvstäderna beräknas erbjuda män sexuella tjänster i utbyte mot pengar.
Rapporten från Swedwatch belyser också de omfattande brister som finns kring spårbarheten av diamanters ursprung. Swedwatch tillfrågade sju svenska smyckeföretag om deras hållbarhetsarbete. Resultaten visar att företagens tillämpning av internationella ramverk och relevanta riktlinjer när det gäller mänskliga rättigheter är låg.
De flesta smyckeföretagen hänvisar till den så kallade Kimberleycertifieringen av diamanter. Certifieringen är dock internationellt kritiserad för sina brister. Den reglerar endast att diamanter ej finansierar väpnade konflikter, kriterier för att förhindra barnarbete och värna mänskliga rättigheter saknas. Kimberleycertifieringens definition av vad som utgör en oetisk diamant speglar därför inte de verkliga förhållanden som råder i flera gruvområden idag utan är bara till för att så kallade blodsdiamanter inte ska kunna förekomma.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarklass, Arbetsmiljö, Barnarbete, Diamantutvinning, Kongo, Kasai, Tshikapa, Tvångsarbete, Prostitution, Kimberleycertifiering, Swedwatch, Spårbarhet, Gruvbrytning, Ekonomi, Kapitalism, Samhälle, Politik
