Mao: Fet vällusting i svälthav

The Cultural RevolutionBoknytt
The Cultural Revolution
Frank Dikötter
Bloomsbury

Exmaoist lustmördar Mao i recensionsform
Mao: Fet vällusting i svälthav

Jag trodde på Maos väg till ett rättvist samhälle – men även den ledde tillbaka till kapitalismen. Trots det har jag tills nu bibehållit en viss kvardröjande nostalgisk ömhetskänsla för ”Tjäna folket”- idealismen, ”Det är rätt att göra uppror” – aktivismen, och den massdemokratiska jämlikhetstanken.

Nyutkomna faktastinna mästerverket ”The Cultural Revolution – A People´s History 1962-1976” har dock slutligen och oåterkalleligen befriat mig från dessa mina sista romantiska drömillusioner från ungdomstidens maoism. Redan halvvägs in i denna täta dryga 300-sidorsbok letade jag fram mina gamla Kina-köpta Mao-märken och slängde dem i soprummets metallåtervinningstunna (alltid till nån nytta!).

Ta exempelvis de tortyrkammare dit man skickade 800.000 mongoliska kommunister anklagade för etnisk separatism och olika borgerliga tankeavvikelser. Det hände att: Tungor slets ut. Tänder bändes loss med tänger. Ögon gröptes ut. Hud brännmärktes. Kvinnor våldtogs. Män piskades in till ryggradsbenen. Människor brändes levande. Detta nämner Frank Dikötter som ovanligt grymt även för att vara kulturrevolutionen.

Ta pappan som otroligt nog tvingades begrava sin son levande sedan denne i hunger stulit lite ris (pappan dog av sorg några dagar senare). Ta de miljoner kinesiska bönder som under kulturrevolutionens kaotiska våldsamma inbördeskrig, blodiga fraktionsstrider, och tidvis brutala militärdiktatur, drabbades av svält i den ekonomiska nergången – och i vissa fall reducerades till att äta bark och lera!

Ta även de Maotrogna radikala kommunister som ovanifrån och hårdhänt kollektiviserat sin provins efter det att kulturrevolutionen svängt åt höger – de omskolades/indoktrinerades, drevs till desperata självmord, eller fängslades i gulag-strafflägren.

Ta vidare fallet med rituell kannibalism (!) av ”klassfiender” i en provins.  Där partikadrerna festade på hjärta och lever, medan vanliga bybor fick nöja sig med att gnaga på offrens armar och ben. Detta med kannibalism, verkar otroligt, men jag har även läst om det i andra källor – ibland handlade det om politiska motiv, ibland om ren desperat hunger.

Boken nämner många fler skrämmande exempel på totalt empatibefriad omänsklighet under den så oskyldigt kallade kulturrevolutionen. Skulle så bara en tiondel av det vara sant, så räcker det för att nagla fast Maotidens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som exceptionella.

Häxjakt till döds och förödmjukelse av oskyldigt anklagade. Tvångsförflyttningar av många miljoner rödgardister-rebeller-studenter-ungdomar, samt av sjuka, arbetslösa och pensionerade arbetare, ut på landsbygden – där de förlorade de viktiga unika välfärdsprivilegier stadsborna/arbetarna, men inte byborna/bönderna hade (en enorm ojämlik klassklyfta – mitt påpekande!).

I den samhälleliga anarki och paranoia som rådde under de konfliktiva överpolitiserade kulturrevolutionära ”hetsåren” (mitt ordval) passade många makthavare på olika nivåer också på att förgöra personliga fiender och konkurrenter i karriären. Laglöshet, personlig osäkerhet, och total rättsosäkerhet rådde.

En parti-, arme´-, rödgardist/rebell-, eller arbetarmilisfraktion kunde ena dagen hyllas som äktkommunistisk ”proletär vänster”, för att nästa dag (efter politisk vindkantring i Beijing) brännmärkas som ruttna kontrarevolutionära borgarreaktionärer, renegater, revisionister, fiendeagenter, imperialistspioner, kriminella förrädare och så kallade ”kapitalistfarare”, vilka konspiratoriskt nästlat sig in i kommunistpartiet för att smygvägen återupprätta såväl feodalismens som kapitalismens förtryckande och utsugande klassamhällen.

Det var om bekämpandet av denna gömda påstått borgerliga anti-parti-klick som kulturrevolutionen sades handla om (plus kampen mot allsköns gammalt tänkande).  Kampen mot en påstått ”svart” borgerlig partilinjefraktion, vars företrädare Mao inledningsvis inte avslöjade namnen på – eftersom han först ville samla folkets stöd för sin linje och sin person.

Men detta var en falsk maoistisk propagandabild av den kinesiska kulturrevolutionens verkliga syfte. Det visar klargörande och tydligt Hongkongbaserade humanioraprofessorn Frank Dikötter – författare till tio hyllade faktaböcker om det moderna Kina. I denna hans senaste forskargärning från 2016 följer han extremt kunnigt de många invecklade turerna i kulturevolutionen (och tiden före och efter).

Han gräver i nytillgängliga partiarkiv landet över, utnyttjar biografier av kända och okända, intervjuar överlevande från Den Stora Proletära Kulturrevolutionen, samt tittar på polisrapporter, bevarade folkliga klagobrev och officiella fabriksundersökningar. Dessutom använder sig den noggranne författaren förstås av den redan rikliga litteratur som finns om den revolutionära omvälvningen i 60-70-talens maoistiska Kina. Speciellt bemödar han sig om att låta så kallat vanligt folk komma till tals. Till sist: Han har de färskaste historienyheterna ur kommunistpartiets gömmor.

Och fram träder en helt annan verklighetsbild än den dåtida officiella demagogiska maoistiska manipulativa desinformationsretoriken pumpade ut i partimedierna. Visst fanns det som Mao och hans anhängare påstod två partifraktioner. Men de stod inte för en folklig socialistisk partilinje, respektive en elitistisk-borgerlig linje – under ledning av den dolda borgarklassen som sades ha infiltrerat partiet – och vilka bekämpades med ”klasskamp i partiet”.

De två linjerna i partiet utgjordes i själva verket av Maos lojala anhängare, respektive det gamla gardet i partiet som försiktigt hade kritiserat Maos misslyckade orealistiska, utopiska, och diktatoriska ultravänsterpolitik under tvångskollektiviseringen av bondehushållen in i partikaderstyrda storskaliga ”totalsocialistiska” folkkommuner (med gemensamma matsalar).

Vidare hade den försynta partioppositionen synpunkter på den därpå följande katastrofalt felslagna produktionskampanjen ”Det Stora Språnget”, som orsakade en svältkatastrof utan dess like i den moderna historien. Och ansvaret vilade tungt på Mao, som bara ville höra positiva rapporter om ”Språnget”, och när den kampanjen kollapsade skyllde på naturkatastrofer, och på lögnaktiga positiva rapporter från sina underordnade – som inte hade vågade säga något annat!

Kulturrevolutionen handlade i själva verket om den i centralkommittén försvagade Maos försök att återta sin tidigare fullständigt oifrågasatta position som kommunistpartiets oinskränkte ledare. Detta genom att som ett första steg i den interna partimaktkampen mobilisera entusiastiska rödgardistungdomar till försvar för honom själv, för personkulten av honom, och för ”förgudligandet” (mitt ordval) av ”Mao Zedongs Tänkande” (insatt i själva konstitutionen och presenterat som en vetenskaplig fulländning av marxismen-leninismen).

De nya röda gardena utgjordes av ungdomligt glödande ”gammal-kultur-raserande” tankepoliser – inledningsvis rekryterade bland partikadrernas egna söner och döttrar. Dessa framhöll stolta sin äkta röda ”klassbakgrund” fast de kom från partiets elit och medelklass! Varken bönder eller arbetare fick bli rödgardister(?). En underlig tankeordning som inte förklaras i boken.

De så kallade högeravvikarna i partiet, varav många utrensades, misshandlades och fängslades – eller dog – var inga borgaragenter utan själva trogna och obarmhärtiga försvarare av det realsocialistiska systemet, de ofta ägnat hela sitt liv åt, förstår man av Frank Dikötters upplysande bokverk.

Däremot fanns det utanför partiet, på folklig gräsrotsnivå, borgerligt tänkande människor bland så kallade ”svarta element” som gamla jordägare, forna rika bönder, och dåtida företagare – samt bland den svarta marknadens affärsmän på den maoistiska ekonomins illegala skuggsida. Dessa ugjorde dock inget hot mot den röda regimens överlevnad.

Ett decentraliserat lokalt motstånd mot ”vänsterregimen” fanns visserligen bland miljonmassorna av vanliga bönder, vilka vantrivdes i sina närmast militärt disciplinerade påtvingade folkkommuner. Men de utgjorde inget samlat nationellt hot visavi de kommunistiska partikadrerna. Bönderna var försvagade av sin geografiska splittring.

Och de hade ännu inte hämtat sig från de omänskliga traumatiska erfarenheterna och upplevelserna under ”Det Stora Språnget” (bakåt!). Vars röda terror (mitt ordval) orsakade över ofattbara 45 miljoner bönders död. De ”arbetades, svalts eller slogs ihjäl i en av historiens största massdödanden”, beskriver Kinaexperten Frank Dikötter. Denna enorma massdöd finns även beskriven i många andra källor.

Att en maktberusad människas personliga nycker och politiska drömprojekt kunde orsaka så mycket fasa och sådana enorma umbäranden bland en miljard mänskliga varelser (mitt utropa!).

Jag känner stigande avsmak, förakt, chock, och förfäran gentemot Maos styre. Känner för att be om ursäkt för att jag en gång försvarade denne förtryckare av närmast envåldskaraktär. Framhöll honom som ideal bland mina arbetskamrater. Jag skäms i efterhand, men då visste få bättre. Sann information från dåtidens Kina var svår att få.

Mao och partiet tvingades dock backa vad gäller den ideologiska renlärigheten (= allt måste ägas statligt-kommunitärt) under och efter de hatade folkkommunernas bildande, under ”Det Stora Språnget” och under kulturrevolutionen. Till exempel åter tillåta lokala bondemarknader, småhandel och familjevis privata jordlotter.

Men Mao fortsatte att se och fördöma böndernas eviga vilja om familjejordbruk (egenmakt tycker jag) som ett slags kapitalistiska avvikelser. Nya krav på jordkollektivisering dök upp med exempelvis fattiga mönsteridealbyn Dazhai som kommunistiskt ideal (ett lögnprojekt, ett falskt påhitt om stora skördar med jämlikt kollektivt arbete).

Men, undrar jag, om socialismen är lika med arbetar-bonde-folk-makt (enligt vänsterretorik), så är det väl knappast jordens formella officiella ”socialisering” som är den rätta ”vägen till kommunismen” om kommunaliseringen av landsbygdens bondejordar sker med tvång ovanifrån? Om det ger partikadermakt snarare än bondestyre av folkkommunerna? Om ”reformen” inte är önskad och driven av bönderna själva?

Snarare är det väl mer ”bondemaktssocialistiskt” (mitt ord) om bönderna får behålla sina decentraliserade och småskaliga familjejordbruk om de själva vill (utan anställda lantarbetare så att ingen klassmässig utsugning sker)! Sen kan bönderna – i mån av intresse – själva besluta att bilda kooperativ eller bygga kollektiva landsbygdsfabriker – men frivilligt och nerifrån och beslutat av bondeklassen själv (mina förslag)! Så sett var ”högerns” toppfigur Deng Xiaoping mer socialistisk än ”vänsterns” Mao, eftersom den så kallade högeravvikaren Deng gav jorden tillbaka från partistaten till bönderna själva!!!

Maoismen resulterade i slutändan i en enorm avpolitisering, cynism och desillusionering med realsocialismen och framtidskommunismen i Maos tappning. Efter ”Den Store Rorsmannens” död 1976 avblåstes definitivt kulturrevolutionen, och många bönder började spontant upplösa folkkommunerna och återskapa de familjejordbruk som existerat i Kina i tusentals år före Maos politiska tvångsmixtrande med landets miljonhövdade bondemajoritet (mitt nedlåtande ordval).

Som boken visar ”varken kunde eller ville” Deng Xiaoping och den nya mer jordnära och realistiska partiledningen (som följde efter Mao Zedong) stoppa denna massdrivna utveckling underifrån – driven av vanliga människors vilja och drömmar. Av en verklig social bonderevolt nerifrån. Jorden gavs varken till staten eller till kapitalet, men direkt och lokalt till bönderna själva.

Deng Xiaopings syfte var inte att införa kapitalism ­– tvärtom respekterade han bondemassornas egen vilja och beslut. Han insåg dessutom att folkkommunerna inte fungerade, inte var önskade av bönderna, och inte var vägen till att avskaffa svält och fattigdom. Och hur är egenhändigt familjeskötta och familjeägda jordbruk kapitalism?

Deng Xiaoping stod i landsbygdspolitiken snarare för en realistisk folksocialism. Detta förtjänar Deng respekt för, och det gör honom på sätt och vis som mer av en socialist än Mao (det tar mig ännu lite emot att ge honom detta erkännande…).

Folkkommunerna avskaffades helt i början av åttiotalet, familjejordbruken återupprättades, jordbruksproduktionen sköt i höjden, svältfickorna försvann, och landets levnadsstandard höjdes dramatiskt under Dengs ledning. Allt blev bättre när bönderna själva fick bestämma – verklig bondemakt istället för den realsocialistiska parodin på bondemakt (mitt nedsättande uttryck).

At Dengs Kina även gick vidare till partiell privatkapitalism i industrin berodde inte på att den nya kommunistregimen utgjorde det segrande borgerliga elementet i partiet (den revisionistiska högern) – en falsk kommunistisk maktfraktion som länge hade velat avskaffa socialismen och återinföra kapitalismen (enligt maoistisk dogmatik).

De nya makthavarna i Kina hade ju i årtionden (eller hela sina liv) i stort sett försvarat Maos version av socialism, samt hyllar än i stora drag hans arv (som Deng). Och varför skulle de vilja ha kapitalism när de själva utgjorde en del av den statsbyråkratiska överklassen i Kina – med de resurser, privilegier och makt som följde med det?

Om man sitter i toppen av samhällets maktpyramid, varför skulle man vilja byta politiskt system? Det så kallade kommunistpartiet har ju också behållit sin makt och med stor grymhet slagit ner på all opposition till den kvarvarande ”röda” partidiktaturen. Se massakern på Himmelska Fridens Torg 1989.

Nej, Deng Xiaopings maktfraktion i partiet såg sig själva som kommunister (liksom förstås Mao Zedong), det förstår man av boken. Men de var liksom bönderna och folk i allmänhet i Kina desillusionerade av maoismens katastrofala politiska, ekonomiska, kulturella och ideologiska misslyckande som vänsterrörelse, och vad gäller att leverera det utlovade bättre livet till det kinesiska folket.

Liksom i Sovjet var det inte borgaragenter i partiets famn som återinförde kapitalism i Kina. Det realsocialistiska systemet kollapsade av sitt eget misslyckande! Och i båda länderna blev slutresultatet i praktiken halv/hel-statlig diktatur där de gamla partimakthavarna delar den ekonomiska makten med de nya kapitalisterna. En slags statskapitalism.

Idag är Kina fortfarande en diktatur under kommunistpartiets ledning, vilken genom att mixa privat kapitalism med statlig makt över näringslivet enormt har höjt levnadsstandarden i landet – till det vanliga kapitalistiska priset av enorma löneskillnader och sociala orättvisor (ganska likt utvecklingen i Japan och Sydkorea där stat och näringsliv så att säga delat på kakan).

Men som socialism bland annat innebär bondemakt – inte statsbyråkratisk partidiktatur över bönderna, så gäller något liknande med arbetarna och industrin i Kina, tolkar och menar jag. De har visserligen inte fått egenmakt (mitt ordval) som bönderna – men inte heller under Maoåren rådde det arbetarmakt i Kina. Status quo alltså.

Vad som hänt inom den kinesiska industrin är att en slags statlig överklassdiktatur i ytlig kommunistisk skepnad, har ersatts av en annan slags statlig-privat överklassdiktatur i ytlig kommunistisk skepnad. Kina var aldrig – och är inte idag – en på allvar socialistisk stat (där folket har innehar den poliska och ekonomiska makten på vardagsnivå). Ingen skillnad där mellan Mao och Dengs styre (min grundanalys).

Därmed faller också den ”nydanande” maoistiska tesen/ideologin: Att klasskampen under socialismen fortsätter som tendenser i partiet i form av en röd proletär, respektive en ”svart” (i Europa blå) borgerlig tendens – en idé som för övrigt Stalin hade före Mao, visar boken – och att detta måste motarbetas via regelbundna folkliga kulturrevolutioner mot den potentiella statsbyråkratöverklassen i ständigt vardande (som enligt maoismen tog makten i Sovjet efter Stalins död 1953).

Vidare i mina resonemang kring bokens fakta: Allt detta maoistiska ideologiska tänkande som skulle ge svar på varför socialismen urartar och hur detta ska bekämpas – Det faller ju om det aldrig har existerat någon folkmaktsdemokratisk socialism (varken i Kina, Sovjet eller i det världsvida socialistiska blocket, som numera nästan helt gått under).

Mao Zedongs Tänkande har inget svar på varför all jordens realsocialism har misslyckats, och kulturevolutioner är en uppenbart misslyckad väg att gå. Dessutom representerade han ingen socialism – han gav inte makten till bönderna och arbetarna i någon rimlig mening, allt var bara röd retorik – munväder ser jag nu i efterhand.

Mao Zedong har alltså inget positivt alls att ge vänstern. Och verklig socialism har aldrig byggt någonstans i världen. Realsocialismen var från första början en ny statlig överklass (= makt, privilegier och resurser i händerna på en begränsad elit), som tog makten i samhället. Styrt av ett så kallat kommunistparti vars toppskikt (som all överhet i tiden och rummet) levde i överflöd och bestämde allt (om än klassklyftorna var mindre än i väst)

Kulturrevolutionen handlade helt enkelt inte om en slags klasskamp mellan representanter för proletariatet (arbetarklassen) och bourgeoisien (borgarklassen). Den så kallade kulturrevolutionen var en maktkamp mellan person-åsikts-fraktioner inom ett elitärt härskande statligt diktaturparti vars ledare kallade sig – och trots allt ansåg sig vara – kommunister. Människans förmåga till självlögn är stor (fortsatt min analys på bas av bokens uppgifter).

Den internelitära kulturrevolutionen genomgick en mängd olika faser vinglande mellan vänster och höger – mycket noggrant beskrivna i professor Dikötters utmärkta bok. Men de många invecklade, våldsamma och svårföljda maktturerna lämnar jag därhän i denna redan långa recension. Däremot presenterar jag – med boken – de olika maktgrupperingarna i och delvis utanför det kinesiska kommunistpartiet.

Maktspelaren i centrum var förstås Mao Zedong själv. Han var ”solen som aldrig ska gå ner”. Runt denne solsystemets mittpunkt cirkulerade som planeter olika maktkonstellationer och personligheter. Dessa gynnades eller motarbetades vid olika tillfällen av Mao, alltefter som han ansåg att det gynnade hans egen maktställning i partiet och landet. Ibland fick han de olika partifraktionerna att samarbeta, ibland att slåss (även med vapen)!

Var då Mao enbart en cynisk machiavellisk maktsökare? Delvis i sin hänsynslösa makttaktik, ja. Men han såg också (på allvar) sig själv, Kina, partiet, staten, revolutionen, socialismen och kommunismen som en och samma sak. Det som gynnade Mao Zedong och hans Tänkande var därmed per automatik revolutionärt. Och de som motarbetade och missgynnade honom var med denna självklara logik kontrarevolutionärer som måste utrotas. Samma logik styrde Josef Stalin och hans utrensningar av gamla partikamrater. I båda fallen: ”Staten det är jag”.

Mao (liksom Stalin) hade en messiansk syn på sig själva som världssocialismens och nutidshistoriens stora ledare. Och såg sina politiska utopier som marxismen-leninismens vetenskapliga fulländning (Min beskrivning sammanfallande med bokens allmänna budskap). Båda ledarna ville – som de flesta normala människor – se sig själva i ett bättre ljus än verkligheten medgav.

Men nu kom jag från de andra maktspelarna (planeterna kring solen Mao Zedong), nämligen: Chou Enlai – trogen Mao men attackerad som borgerlig av rödgardister. Liu Shaoqi – statöverhuvud misstänkt för större ambitioner, som dog sjuk i fängelset sedan han nekats vård. Lin Piao – Maos troliga efterträdare, misstänkt för statskuppsplaner, kontrollerade officiellt armén, gav ut ”Maos lilla röda”, flydde och störtade i Mongoliet.Jiang Qing – Maos fru han var otrogen mot, en i ”De fyras gäng”, som i sin tur ingick i den nationella centrala kulturrevolutionära gruppen, viktig del av partivänstern. Deng Xiaoping – ledande i det gamla partigardet som kulturrevolutionärerna och Mao angrep, representant för den traditionella partihögern. Vidare höga veteranmilitärer – som var mycket kritiska till hela kulturrevolutionen.

Samt delvis utanför partiet rödgarden-rebeller och arbetarmiliser – en del äkta revolutionärer (men oense mellan sig om Maos sanna lära – jämför med religiösa teologiska strider), andra uppköpta för att ge ett vänsterproletärt ansikte åt de inbäddade gamla partitopparna. Mao försökte styra kulturrevolutionen, men lyckades bara delvis – den fick sitt eget liv som ingen enskild person eller fraktion helt lyckades styra över.

Vem var då Mao sedd utifrån? En välnärd man som njöt av livets goda i ett land där han enligt boken orsakade oändligt lidande och obeskrivlig fattigdom. Han hade havssemester, egen simbassäng, bra bostad, god mat, privat tåg, privata villor landet runt – och de andra privilegier som reserverades för nomenklaturan, partiöverklassen. Glöm all maoistisk retorik om jämlikhet ­– den gällde inte för partieliten.

Mao Zedong var dessutom en glupsk sexmissbrukare av stora mått (som så många andra av världens och världshistoriens många manliga härskare). Han raggade själv upp unga vackra storögda kvinnor. Eller fick dem serverade åt sig av sina statliga uppassande tjänare. Man kan starkt misstänka att dessa kvinnor tvångsrekryterades för ”den röde kejsaren Maos” förlustelse (förstås min kommentar). Tala om att han hycklade när han kallade kvinnorna halva himlen – jämställdheten mellan könen gällde inte i sängkammaren!

I korthet: Mao var en fet vällusting i ett svälthav! En grym ledare för ett folk han störtade i fördärvet upprepade gånger utan att lära sig läxan – en politik måste ha folkets stöd för att fungera (min slutdom över min ungdoms föredöme).

Han väckte ändå entusiasm bland ungdomar, studenter och (ofta unga) arbetare. Dessa mobiliserade han mot sina reella och inbillade fiender i partiet. Han var ständigt rädd för en partistatskupp, och undrade vilken Kinas potentiella Chrusjtjov var (som skulle avmaoisera Kina på samma sätt som Chrusjtjov hade avstaliniserat Sovjetunionen).

Men bland många unga och arbetare dyrkades han för sina attacker mot många av partikadrerna och partiledarna i landet, vilka folket med rätta hade många klagomål emot. Som Frank Dikötter skriver: ”Det såg ut som om Ordförande Mao gav vanligt folk modet att stå upp och göra uppror mot den röda eliten”.

Men när Mao inte längre behövde student-rödgardisternas stöd skickade han miljoner av dem ut till ett miserabelt liv på landsbygden (utan välfärdsrättigheter).  Och när arbetarna tog hans retorik på allvar och själva tog makten i Shanghai bildande ”Shanghais Folkkommun” (jämför med Pariskommunen 1871) drog Mao öronen åt sig frågande ”Vad är partiets roll i detta?”. Shanghaikommunen avskaffades och den vanliga arbetsdisciplinen och partimakten återkom till den stora hamnstaden, landets ekonomiska centrum.

Kulturrevolutionen kom inte långt med att störta de gamla makthavarna ute i landet – mest de nationella kritikerna av Mao försvann i utrensningar i Beijing. Istället skickade Mao in armén för att upprätthålla ordningen i landet. Han kompromissade vidare med den gamla partieliten och återinsatte en tid i makttoppen till och med den gamle ”kapitalistfararen” Deng Xiaoping!

Om kulturrevolutionen handlade om en böljande maktkamp i landets topp är detta fullt begripligt och förklarligt. Men om Deng Xiaoping representerade den kontrarevolutionära borgarklassen i partiet är Dengs återkomst obegriplig. Fakta talar för sig själv, anser jag: I stort sett var kulturrevolutionen en simpel strid om makten bland Kinas högsta ledare.

Mao avslutade i praktiken kulturevolutionen innan sin död – den hade fyllt sitt syfte att cementera hans makt i toppen. Kulturrevolution var över och folket hade lockats med makten, men inte fått den. Vanligt folk hade bara varit tillfälliga maktbrickor i Maos kallhamrade ränkspel om makten i landet!

En sak jag som ung attraherades av maoismen var dess klarspråk. Jag trodde aldrig på Sovjet, och Mao sa rakt ut att Sovjetunionen och Östeuropa inte längre var socialistiska länder (även mitt intryck bland annat via resor där). Istället hade en ny statsborgerlig klass tagit över makten. Det var annat än luddigt vänsterpartistiskt och trotskistisk tal om problem och byråkrati i östblocket. Men vad hjälper denna fina analys om exakt samma gällde Kina? Och redan från ”befrielsen” 1949!

Men säg att världens få kvarvarande maoister har rätt när de påstår att Maos död och Dengs maktövertagande var övergången från socialism till en slags kapitalism i Kina. Den viktigaste punkten i den maktövergången var den militärliknande statskupp i huvudstaden, som efter Maos bortgång arresterade vänsterns ”De Fyras Gäng” – och därmed satte Deng och hans ”gäng” vid makten.

Men det skulle ju innebära att en simpel oblodig politisk statskupp i Beijing i toppen på den maktpyramid som bestämmer över en miljard människors öde skulle förändra hela landets politiska klasskaraktär, och därmed dess politiska färg – över en natt!

En simpel maktmanöver i samhällstoppen skulle alltså förvandla det väldiga Kina från en arbetarbondestat till en statsbyråkratkapitalistisk stat. Utan att det vanliga förment makthavande folket är inblandat, eller ens vet vad som händer i Beijingpolitiken. Tanken faller på sin egen orimlighet, anser jag. Det hela handlade om maktkamp, inte om klasskamp.

Nej, den enda vettiga förklaringen till Mao, maoismen och kulturrevolutionen är att en ny överklass tog över makten redan vid segern i inbördeskriget 1949. Ganska likt som när nya kejsare har tagit makten över gamla kejsare genom den kinesiska historien.

Sedan 1949 har den kinesiska politiken alltså enbart handlat om interna överklasstrider mellan olika fraktioner, åsikter, personligheter och alternativa utvecklingsstrategier för landet – under en kommunistisk fernissa av folkmakts- och jämlikhetsretorik.

Och när framstegen har uteblivet beroende på egna tillkortakommanden har man skyllt på sina motståndare och kallat dem borgaröverklass respektive anarkistisk ultravänster. Vad lurad man var som ung maoist (min suck)!

Och som sagt; Om en ny överklass tog makten, resurserna och privilegierna redan vid maktövertagandet från nationalisterna 1949, varför i herrans namn skulle man då i partitoppen vilja vara ”kapitalistfarare” inställda på att återinföra ett kapitalistiskt klassamhälle i Kina?

Partiledarna i KKP satt ju redan komfortabelt i den nya statliga kinesiska överklassen. Varför skulle kommunistpartieliten vilja byta ut ett klassamhälle med sig själva på toppen, mot ett helt nytt ganska oprövat kapitalistiskt klassamhälle med sig själva likaledes på toppen?

Nu återkom ju ändå kapitalismen i såväl Kina som Sovjet, men det berodde som sagt på det realsocialistiska systemets eget misslyckande! Det tvingade fram nödvändigheten att pröva något nytt.

Men i såväl Kina som Sovjet (på olika sätt) såg den gamla kommunistpartiöverklassen till att själva bli en del av det nya statsstyrda kapitalistiska blandade samhällssystem som följde (efter en kort vildkapitalistisk period i Ryssland) i de båda forna realsocialistiska stormakterna. Kommunistelit och privatkapitalistisk överklass har smält samman i såväl Ryssland som Kina.

Och varför misslyckades då realsocialismen i Kina, som jag ser det? Jag kan se några vikiga förklaringar som alla har medmänniskans natur att göra: Man kan inte bygga ett fungerande samhälle om man alltför extremt avviker från hur människan fungerar som evolutionärt utformad levande varelse.

Ett borgerligt samhälle som enbart bygger på individualism, konkurrens och själviskhet fungerar inte (inte ens ett vanligt kapitalistisk företag fungerar utan kollektivt samarbete för företagets bästa). Inte heller fungerar ett socialistiskt samhälle som enbart bygger på kollektivism, samarbete och ren altruistisk osjälviskhet.

Den maoistiska teorin bröt mot människans naturliga sätt att vara på flera sätt. Man försökte avskaffa familjen­ – en given grundbult i människans medfödda socialitet. – och ersätta den med kärlek till hela folket. Men en sådan kärlek till en miljard mestadels okända och anonyma människor är att kräva för mycket av människosjälen.

Det är en vacker men orealistisk tanke eftersom den går emot människans natur vilken rymmer såväl egoism som altruism (osjälviskhet). Något antisocialister helt riktigt har påpekat genom den moderna historien.

Vidare trodde maoismen och realsocialismen att ärliga kommunister kunde axla enorm makt utan att falla för frestelsen att själva behålla makten – istället för att som planerat ersätta det mesta av partimakten med arbetarnas, böndernas och tjänstemännens lokala självförvaltning av arbetsplatserna (inom planekonomins ramar).

Detta kombinerat med statens bortdöende som en vålds-, tvångs- och maktapparat. Man trodde vidare att äkta kommunister kunde leva jämlikt med folket – utan att själva roffa åt sig av mer av livets goda. Drömmar och illusioner bara (men arbetarlön till ledarna fungerade faktiskt i den lilla Pariskommunen).

I människans väsen ligger en strävan efter makt – som kan ge resurser och sex (och en motsatt strävan efter rättvisa och jämlikhet). Makten måste därför alltid delegeras, kontrolleras och spridas ut. Det måste till en oberoende rättsinstans, ett fritt civilt samhälle, grundläggande fri- och rätigheter, fria val, flera partier och en fungerande politisk demokrati.

Bara genom en sådan kontroll av makten kan vi gå vidare från politisk till ekonomisk demokrati – alltså till en riktig socialism.

Hans Norebrink, exmaoist – men ännu vänster 

# En slutsats till: Vänstern måste bryta fullständigt med arvet efter realsocialismen. Och med ”marxismen-vetenskapen”: Marx bidrog till den sociala vetenskapen, som så många andra.

# Jag har surfat på nätet, där jag enbart har hittat lovord för Frank Dikötter och hans böcker om Kina. Här nedan en informationsruta:

”Frank Dikötter, född 1961, är en nederländsk historiker och professor i humaniora vid University of Hongkong, samt tjänstledig professor i Kinas moderna historia vid School of Oriental and African studies vid University of London. Hans bok ”Mao och den stora svälten” från 2010 har blivit utvald som årets bok i bland annat The Independent, Sunday Times, New Statesman och BBC History magazine.”

Mer: Guardian, Goodreads, NY Times, WSJ, History Today,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements
  • Jag vill påpeka att det inte var svårt att få tag på korrekt information på 1970-talet. Den fanns lättillgänglig inom delar av vänstern. De delar av vänstern som maoisterna och stalinisterna kallades trotskister. Medlemmar i de organisationer som då stödde Maos politik ville helt enkelt inte ta till sig de fakta som fanns (om än inte lika detaljerade som Dikötters så var de tillräckliga för att veta hur stora problem det var med politiken i Kina). De personer som fortfarande är anhängare av samma idéer som de var när de kallade sig maoister stöder idag Putin i Ryssland och vägrar ta till sig sanningen om Assads diktatur och kriget i Syrien.

    • Sebbe Persson

      ”De personer som fortfarande är anhängare av samma idéer som de var när de kallade sig maoister stöder idag Putin i Ryssland och vägrar ta till sig sanningen om Assads diktatur och kriget i Syrien.”

      Och det är för jävligt men kanske ändå inte så märkligt. När det gäller våld, tortyr, mord och avrättningar känns ju Mao, Hitler och Assad ha en hel del gemensamt i synen på att ett människoliv inte är värt något. Den gamla Mao-freaken Myrdal har ju dessutom, på gamla dar, blivit en ansedd skribent på nassarnas nättidningar, fy fan så svinigt.