Tidningen Hem & Hyra har utsett Sveriges värsta hyresvärdar. Göteborg har flest på listan som totalt omfattar 21 hyresvärdar/företag. Tre stycken äger hus i Göteborg. Två av dem på Bangatan i Majorna. Även Stockholm har tre hyresvärdar på listan. Med tank på at Göteborg är en betydligt mindre stad är det en klar överrepresentation för Göteborg.
Lars-Erik Persson som har bolaget KB Signalen är den av de två hyresvärdar som har hus på Bangatan. En veteran på Värsta värden-listan. Under 2016 en fastighet tvångsinlöst i Landskrona och äger också en annan tvångsförvaltad fastighet på Bangatan i Göteborg. Det senare huset är i bedrövligt skick och Hyresgästföreningen har bett om utökad tvångsförvaltning.
Den andre med hus på Bangatan är Jan Tiberg. Han har en lång historia av konflikter med hyresgäster och innehar sedan länge en plats på Hem & Hyras svarta lista. Han är faktisk känd ända sen 1970-talet för att vara en notoriskt hopplös hyresvärd. Då var han också känd för att i en av fastigheterna på Bangatan enbart hyra ut till prostituerade, dvs han drev i praktiken en slags bordell. Äger också ett möbelförsäljningföretag, Johan Tibergs Möbelaffär AB, också det på Bangatan. Detta företag ska inte förväxlas med Erik Tiberg Möbler AB ute i Tynnered/Västra Frölunda. I våras utdömde hyresnämnden ett vite då han inte åtgärdat brister i fastigheten. Även tingsrätten beslutade i höstas om vite då han inte följt miljöförvaltningens föreläggande.
Den tredje göteborgsvärden på listan är Willhem AB, ett så kallat slumvärdsbolag som köpt upp mängder med fastigheter i förorter som exempelvis Biskopsgården och Bergsjön i spekulationssyfte och chockhöjer hyror utan att göra egentliga några förbättringar för hyresgästerna. Bolaget har hamnat på värstingslistan då en oproportionerligt stor del av klagomålen från hyresgäster i Västra Sverige rör bolaget som också får klart lägst resultat i Hyresgästföreningens medlemsundersökning om privata värdar i regionen. Boende klagar över ständigt återkommande renoveringar som görs för att höja standarden.
I styrelsen för Willhem sitter Per-Håkan Westin, Lena Larsson Daag (VD i Stockholms stads Bostadsförmedling AB), Johan Magnusson (VD i Första AP-fonden), Siv Malmgren (VD i John Mattsson Fastighets AB) och Simon de Chateau (Chief Investment Officer, Alma Property Partners). VD är Mikael Granath. Det är alltså ett bolag som är väl förankrat i den etablerade fastighetsägareliten. Första AP-fonden är huvudägare så det är också ett bolag som använder våra gemensamma pensionspengar på ett sätt som inte är okej och därför också ett bolag som vi alla egentligen äger tillsammans.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Bostadspolitik, Boende, Hyresvärdar, Hem & Hyra, Sveriges värsta hyresvärdar, KB Signalen, Lars-Erik Persson, Jan Tiberg, Willhem AB, Slumvärdar, Göteborg, Majorna, Biskopsgården, Bergsjön, Samhälle, Politik
”Första AP-fonden är huvudägare så det är också ett bolag som använder våra gemensamma pensionspengar på ett sätt som inte är okej och därför också ett bolag som vi alla egentligen äger tillsammans.”
Det mest intressanta är ägandets syfte och inte ägaren. AP-fonderna, ett slag av buffertfonder, har som en viktig prioritet att förränta pensionskapitalet. Samma gäller det stora antal pensionsfonder och pensionsstiftelser, som är ansenliga ägare på börsen och som ofta återfinns på börsbolagens listor över största ägare. Allt fler blir – för att få en anständig pension – beroende av dessa pensionsinstituts profitmaximering. Detta gäller såväl privatanställda som anställda i den gemensamma sektorn, där KPA är en gigant som förvaltar bortåt 150 miljarder. Härigenom har ett effektivt korsberoende skapats mellan arbetstagare och det kapitalistiska systemet, ett korsberoende näst intill omöjligt att komma ur.
Det viktiga är vem som äger, Dvs vi alla. Vi har rätt att ställa helt andra krav på det vi själva äger. Attt politikern sen har bestämt saker som vi inte gillar är en annan sak.
Du har också en felaktig uppfattning om aktieägandet i Sverige. Det är inte som i andra länder att pensionsfonder och liknande är de viktigaste ägarna. I Sverige är det personer eller personliga bolag och investmentbolag. De finns några stora aktieägare som är stiftelser också (Wallenbergstiftelserna, Johnsonstiftelserna, Söderbergstiftelserna och några till). Om du tittar i aktieägarlistorna på många mindre bolag ser du ofta olika banker och bankanknutna fonder. Detta är i de flesta fall förvaltarregistrerade personliga aktier. Pensionsstiftelser och liknande är inte några viktiga ägare på den svenska börsen. De satsar istället sina pengar i riskkapitalbolagens skattebefriade fonder i skatteparadis .
”Det viktiga är vem som äger, Dvs vi alla”
Det motsäger jag inte. Det jag pekar på det är ägandets syfte (bestämt av ägaren vilket ju implicerar att ägaren är viktig), som är det intressanta.
”Att politikern sen har bestämt saker som vi inte gillar är en annan sak.”
Jag kanske uttrycker mig oklart men det är precis detta som är min poäng. I detta fall har ägarna, vars styrelser utses av folkvalda politiker – med det giltiga och rationella skälet att säkra pensioner – bestämt att AP-fonderna skall användas för att förvalta pensionskapital till bästa avkastning inte för att förändra maktstrukturer i näringslivet eller för att använda kapitalet för att förhindra spekulation på bostadsmarknaden. Detta innebär att såväl AP-fonder såväl som andra pensionsfonder drivs av samma precis profitmaximeringsdoktriner som både privata ägare och de stora maktstiftelser du nämner.
”Du har också en felaktig uppfattning om aktieägandet i Sverige. Det är inte som i andra länder att pensionsfonder och liknande är de viktigaste ägarna.”
Jag delar inte denna syn. Tittar vi t.ex. på det största börsbolaget Volvo är pensionsrelaterade fonder och stiftelser (bl.a. Alecta, AMF, AFA, 1:a och 4:e AP-fonderna, Skandia Life) tillsammans den tredje röstmässigt starkaste ägaren med ~12% av rösterna. Ett stickprov bland andra stora börsbolag ger samma bild. Pensionsinstitut finns närmast undantagslöst bland de 10 största ägarna.
Vissa av dessa institut, t.ex. Alecta, AMF, AFA, KPA etc. förvaltar pensionsmedel för stora löntagargrupper, men de drivs efter precis samma profitmaximeringsdoktriner som övriga större ägare. Detta skapar dubbla lojaliteter och korsberoenden, som utifrån ett maktperspektiv är problematiska.
Vi tycker alltså lika. Jag missuppfattade dig helt enkelt.
När det gäller ägandet har jag gått igenom samtliga svenska börsbolag vid åtskilliga tillfällen. Det finns ett mycket stort och ganska många små som är helt dominerat av pensionsstiftelser och bolag som förvaltar sådana fonder. Det stora företaget är Autoliv. Enligt undersökningar använder pensionsfonder och liknande dessutom sin rösträtt mycket sällan. Andra undersökningar har visat att det institutionella ägandet minskat i Sverige sen 1970-talet då Skandia, SPP och Trygga-Hansa var bland de 5 största ägarna i alla stora börsföretag. Undersökningar jag har i bokform är från Studeiförbundet Näringsliv och Samhälle och från Industriförbundet.. Ett citat från en artikel i DN:
”Vad som är mindre uppmärksammat är att det institutionella kapitalet i livbolag, pensionsbolag och AP-fonder också minskat sin andel av Stockholmsbörsen under motsvarande period från 20 till 10 procent.”
Det handlar om utvecklingen de senaste 25 åren.
http://www.dn.se/debatt/sa-kan-viktiga-svenska-foretag-fa-langsiktiga-agare/
”Enligt undersökningar använder pensionsfonder och liknande dessutom sin rösträtt mycket sällan.”
Precis, och varför är det på detta sätt? Pensionsfondernas huvudsyfte är att få så stor avkastning som möjligt. I detta litar man fullt ut på de traditionella makthavarna. Ser man enbart i en dimension – den kortsiktiga avkastningsdimensionen – gör man förstås helt rätt då det kapitalistiska systemet är överlägset i denna dimension.
Problemet är att det uppstår ett starkt spänningsfält gentemot andra dimensioner som makt och fördelning. Det är här dilemmat uppstår, ett dilemma som blir allt mer svårlösligt.
Ta som exempel AMF, som LO och Svenskt Näringsliv till lika delar står bakom. I AMF förvaltas 500 miljarder (årsredovisning 2015), en kapitalbas nödvändig för att ge många löntagare en anständig pension. Ordförande är den person, som var Göran Persons högra hand – Pär Nuder.
För att ge en jämförelse till kapitalets storlek förfogar Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse över en knapp tiondel av AMF kapital (maktmässigt är dock inte jämförelsen riktigt relevant då stiftelsen med och via Investor – som är huvudinnehavet – förfogar över röststarka A-aktier). Dock går det inte att komma ifrån det faktum att AMF förfogar över ett gigantiskt kapital.
Av tillgångarna finns 40% eller 200 miljarder i aktier av vilka dryga 40% består av svenska (alltså ett större svenskt kapital än den refererade Wallenbergsstiftelsen), dryga 30% av amerikanska medan den europeiska andelen består av knappa 20%. Exponeringen mot Asien är mindre än 10% (man är alltså försiktig med ”Tigerekonomierna”).
I detta sammanhang har alltså LO dels
– att företräda sina medlemmar utifrån det fackliga perspektivet med dess makt- inflytande- och fördelningsfrågor
och dels
– att tillsammans med Svensk Näringsliv förvalta sina medlemmars pensioner så att dessa blir så anständiga som möjligt genom att maximera avkastningen i AMF vilket sker efter profitmaximeringens principer.
Intressekonflikten i detta är uppenbar och vad som skett är att pensionssystemet – som är trögt och som knappast kan ändras över en dag då så många är beroende av det – låst fast löntagarna i ett beroende till det rådande ekonomiska systemet. Ett faktum som väldigt få vågar förstå och kännas vid.
”Vad som är mindre uppmärksammat är att det institutionella kapitalet i livbolag, pensionsbolag och AP-fonder också minskat sin andel av Stockholmsbörsen under motsvarande period från 20 till 10 procent.”
Det är väl en följd av globaliseringen. Kapitalet har de senaste 25 åren globaliserats på många sätt. Om fonderna är mer utländskt/globalt har egentlige inte så stor betydelse för den grundläggande interssekonflikten.
Jag vet inte varför du tjafsar. Du har ju fel om att pensionsfonder är de stor aktieägarna i Sverige. De och andra liknande står för 10% av aktieägandet. Det utländska ägandet som det hänvisas till är i huvudsak svenska ägande. Det är riskkapitalbolag och deras fonder som förvaltar svenska pengar.
Hel ditt resonemang om AMF är ju oväsentligt och dessutom välkänt. Självklarheter. för mig. Naturligtvis inte för alla. Du får gärna skriva ett inlägg på bloggen om det, men det är meningslösheter i en diskussion med mig. Jag vet och det förändrar inte verkligheten. Kommentarer läses av en bråkdel av de 2000-3000 läsare jag har per dag.
För att sammanfatta, min huvudpoäng, som kanske döljs av för mycket sifferexercis, är att det i pensionssystemet byggts upp ett starkt beroende mellan löntagares pensioner och det kapitalistiska systemets profitmaximeringsdoktrin – grundprincipen för pensionsfonderna.
I det övergripande resonemanget spelar det ingen roll om kapitalet är svenskt, utländskt eller globalt. Beroendet finns där lika fullt ändå och bidrar allt mer till att cementera den rådande ekonomiska ordningen, en ordning som, enligt min mening, är mer fastväxt än någonsin och som dessvärre knappat kommer att kunna förändras under överskådlig tid. I denna cementering och genom dess innebyggda intressekonflikten går det inte komma ifrån att de fackliga organisationerna haft en väsentlig del.
Jag tvivlar inte på din insikt om beroendeförhållandena men i samhällsdebatten lyser denna problematik nästan helt med sin frånvaro – därför mina anspråkslösa kommentarer.
Om detta är vi överens.