”Jämlikare än andra”

SasjenkaBoknytt
Sasjenka
Simon Montefiore
Norstedts

”Jämlikare än andra”

Ryske historieforskaren Simon Montefiore har skrivit de intressanta faktaböckerna ”Stalin – Den röde tsaren och hans hov” samt ”Den unge Stalin”. Därefter har han använt sina efterforskningar i sovjetiska partiarkiv till en faktanära roman om Sovjettiden: ”Sasjenka – Revolution och passion i en svekfull tid”.

Och idén är bra, att kombinera faktaböcker och skönlitteratur för att få en fullödigare samlad verklighetsbild (jämför med ”Vilda svanar” om Maotidens Kina). Tyvärr har dock författaren misslyckats med den mänskliga skönlitterära psykologiska aspekten. Resonemang, reaktioner och relationer är fyrkantigt stolpiga – icke trovärdiga.

Och lika klumpigt skildras det socialistpolitiska vänstertänket och partispråket – floskulöst värre. Trots att Simon Montefiore är forskare har han uppenbarligen inte under sina Moskvaår brytt sig om, eller förstått, att leva sig in i hur de som kallade sig kommunister resonerade.

Istället är miljön författarens stora grej – med uppenbarligen mycket research bakom. Utsökt detaljerade vardagsskildringar från de tre tidsnerslagen i den rysksovjetiska verkligheten; revolutionens början, krigsutbrottet och efter Muren fall. Kläder, drycker, parfymer, överklassliv, möbler, affärer, caféer, nöjen, bostäder, hus, tidsfärg i allmänhet och den absurda sovjetiska och postsovjetiska partiarkivvärlden – allt är exakt återgivet. Imponerande, men ibland övermäktigt.

Jag är mest intresserad av den röda härskarklassen, som står i romanens centrum, och som skildras bra (utom när de som sagt pratar med varandra). Och man häpnar över hur självblinda dessa bolsjevikiska tråkmånsar och uppblåsta viktigpettrar var; Så kallade revolutionärer som tyckte sig förtjäna lite mer lyx än de arbetande klasser och de nationella folk de osjälviskt påstod sig företräda.

Desto mer berusade var de av sin nya röda makt. De var Historiens, Framtidens, Utvecklingens, Framåtskridandets, Framsteget, Sanningens, Folkets och Arbetarklassens ljusbärare och korsriddare mot kapitalistvärldens ondska. Dessa ”arbetare i ledande ställning” var Stålhårda Kämpar för Världsrevolutionen, Proletärstaten och den Universella Jämlikheten.

Ändå bodde de obekymrat i den gamla överklassens stora centrala lyxlägenheter – tilldelade dem av Stalin och partiet, tillsammans med möbler, kylskåp och andra eftertraktade varor. Ändå kopplade de av som vore det naturligt i den gamla överklassens sommarstugor (datjor) i Moskvas lantliga idylliska utkanter. Ändå åkte de som den gamla överklassen på solsemester till Svarta havet. Och ändå handlade de i liknande slags lyxaffärer och elitskrädderier som den gamla överklassen – nu förbehållna den privilegierade partieliten.

Vidare betjänades de som den gamla överklassen av pigor, kokerskor, barnskötare, trädgårdsmästare, hästskötare, chaufförer i lyxbilar och vakter kring sina forna gamla överklasskvarter. De var ju helt enkelt, uppenbart och simpelt en ny överklass – med socialistisk fernissa (min åsikt).

Man kommer att tänka på Georg Orwells satir om den reellt existerande ”socialismen”, alltså ”Djurfarmen”. Där djuren tagit makten, men grisarna snart styr under devisen: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”.

Man får ta till den psykologiska termen kognitiv dissonans för att förklara detta häpnadsväckande samhälleliga hyckleri av gigantiska mått; Människan störs i sinnet om hennes tänkande och handlingar går tvärs emot varandra.

Därför ljuger man för sig själv för att få ihop en sammanhållen självbild man kan stå för. Man tror att man trots sitt ”röda överklassleverne” går i täten för att ”bygga socialismen och arbetarstaten”.

Evolutionärt sett är det också lättare att manipulera och därmed exploatera andra om man också själv tror på sina egna lögner och självförsköningar.

Allt detta måste också ligga bakom den stora terrorn och skenrättegångarna mot uppenbart oskyldiga övertygande kommunister. Maktkamper och konspirationshysteri lyckades man förtränga för att ersätta dem med den falska övertygelsen att man rensade ut socialismens fiender.

Människans förmåga till självlögn är sannerligen enorm. Liksom förmågan att lura på andra sin självlögn. Som i det här fallet alla vanliga entusiastiska gräsrotskommunister världen över (inklusive undertecknad) som blåögt och troskyldigt gick på den stora lögnen att det byggdes socialism i öst (mina reflektioner).

Hans Norebrink

# Deprimerande är den inbitna antisemitismen i Ryssland och östra Europa, vilket boken förmedlar. Före den nu hundraåriga ryska revolutionen 1917 attackerades de för överrepresentation bland kapitalister och kommunister. Samma retorik hade Hitler.

Under och efter Sovjettiden attackerades de för ledande ställningar i kommunistpartiet – även av kommunistpartierna själva.  Efter murens fall anklagades de återigen för dominans bland de nya oligarkiska kapitalisterna.

Jag påminns om den främlingsfientliga retoriken enligt vilken invandrarna alltid gör fel. Arbetar de stjäl de jobben från svenskar, är de arbetslösa lever de på bidrag från svenska skattebetalare.

Läs mer: SVD, KA, UNT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Människans förmåga till självlögn är sannerligen enorm. Liksom förmågan att lura på andra sin självlögn. ”

    Så är det men det finns också de, som inte behöver ta till självlögnen utan som skrupelfritt nyttjar situationen oavsett politiskt system och ideologi. För dessa senare är egennyttan den enda drivkraften och de hittar alltid sin väg framåt.

    Besökte det ”nya” Ryssland några gånger under tidigt 90-tal, jag såg det inte då men ju mer jag nu reflekterar över det nu blir min bild att flera – en del trogna partimedlemmar – av de jag då träffade aldrig trott på systemet. För dessa var partiet och ”socialismen” vägen till karriär och privilegier. Dessa bemödade sig inte ens med att lura sig själva.