Ett besök i förorten

Jag är den enda som stiger av bussen. Jag möts av en starkt förslummad miljö; En urinstinkande gångtunnel i rå betong med fuktfläckar, ett förvridet cykelvrak i en vattenpöl och ett högt, grått, nedklottrat plank som sträcker sig så långt ögat når åt norr och söder.

Genom en omarkerad, liten öppning i muren kommer jag, via en skräpig och lerig grässlänt, in i själva bostadsområdet. Jag möter inte en enda människa, bara de misstänksamma blickarna bakom de tonade rutorna på de stora svarta, till synes bepansrade bilarna, som saktar in när de glider förbi mig.

Husen ligger halvt dolda bakom höga murar och slutna, förstärkta grindar framför uppfarterna, som alla har plats för minst tre bilar. På husens fasader och murar är det överallt monterat övervakningskameror som följer mina steg.

Hit åker aldrig polisen.

Däremot cirkulerar privata vaktbolag ständigt.

Ibland kan jag skymta mörkhåriga människor med klart icke-nordiskt utseende inne på tomterna. Området verkar i det närmaste etniskt rensat från svenskar.

Självklart är jag här på dagtid. Efter mörkrets inbrott är det bäst att undvika att åka hit om man inte har en direkt inbjudan från någon i lokalbefolkningen. Känslan av rädsla griper omkring sig och är nästan fysiskt påtaglig.

Jag skyndar mig tillbaka till den nedgångna och vandaliserade busshållplatsen för att så snabbt som möjligt ta mig därifrån.

Bort från en av Göteborgsregionens mest extrema no-go- zoner; Hovås.

Jan Henning

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements