Ingen vänstervåg utan brokighet

Det var inte första gången den brittiska finansiella och politiska eliten – och deras vänner på kontinenten – missbedömde de politiska vindarna och underskattade hur långt ifrån väljarnas verklighet de själva hamnat. Också Brexitomröstningen lanserades av en självsäker högerregering i tron om att den skulle stärka sin position vid makten. Den kampanjen kapades av de starka högervindarna och berövades på all sin progressiva potential.

Regeringen Mays ”snap election” berövades istället på all sin rasistiska och chauvinistiska potential av en stark vänsterkampanj. Båda valen visade på hur avgörande delar av den brittiska befolkningen har fått nog av nyliberalismen och dess förödande följder, men också hur kraften i den sociala frustrationen och vreden kan vridas ur högerns och rasisternas händer.

Men i Sverige är det få som velat, eller förmått dra de politiska slutsatserna. Regeringens representanter verkar inte alls inspirerade av vad som kunde vara recept mot deras egen tillbakagång. Här har Labour gått från nyliberal kampanjapparat med 150 000 medlemmar under Gordon Brown till en myllrande rörelse med 800 000 under Corbyn och svensk socialdemokrati skruvar sig obekvämt och ojar sig för hur en minoritetsregering i brexitförhandlingar kommer påverka svensk handel. Istället borde de fråga sig hur de skall gå tillväga för att uppnå samma resultat i Sverige.

Något som är centralt att göra klart för sig i sammanhanget är att Labour, med alla sina miljoner brister, är en helt annan typ av parti än de svenska. Trots en del försök till uteslutningskampanjer från högern har oppositionella radikala kandidater och aktivister alltid kunnat verka öppet i Labour. Corbyn har inte plötsligt kommit från ingenstans. Tvärtom har han, liksom alla de radikala strömningar som burit fram honom funnits där, som en strömning bland flera. Det har visat sig inte bara gynna vänstern inom Labour på bekostnad av ledarskiktet, det har visat sig vara räddningen för Labour både som organisation och som relevant politisk kraft i samhället.

I Sverige skulle en bråkig oppositionell som Corbyn vara rökt både i V och S, med hänvisning till ”fraktionsverksamhet” eller liknande. I svensk riksdagspolitik råder konsensuskultur och uppfattningen att alla interna konflikter är ett problem i sig – inte att de kanske är symptom på mer djupgående motsättningar. Det är ett bekvämt upplägg för dem som sitter vid makten, men det är dålig grogrund för politisk förändring. Vill man ha ett levande parti, som kan gå till storms både mot oddsen och mediala smutskastningskampanjer så behövs en brokighet och en bredd.

I Sverige är Sverigedemokraterna nu näst största parti i många undersökningar och de röda partierna gör inte mycket mer än står och stampar, med några procent hit eller dit i opinionen. I England har nationalistiska UKIP gått från mullrande kraft till att nära på utraderas.

Det är så klart komplicerade samband bakom deras nedgång, men ändå är tendensen så tydlig att den inte kan ignoreras. Där ett starkt vänsteralternativ går fram slår det undan benen för högerns rasistiska missnöjespartier. Återstår att se om något riksdagsparti är berett att låta de insikterna sjunka in.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements