Märkligt av Håkan Boström om Tyskland i GP

Håkan Boström har skrivit en märklig ledare i GP som andas förpubertal hjältdedyrkan. I detta fall är föremålet för förgudligandet inte en person utan ett land. Tyskland.

Anledningen tycks var ett besök i nån ort i det mycket gammaldags och konservativa södra Tyskland vilket fått Boström att helt idolisera detta Tyskland. enligt Boström håller sig varje tysk stad med en teater.Jag tvivlar på karln har undersökt det hela och kontrollerat varenda tysk stad. Påståendet är naturligtvis inte sant, men kanske alla städer med över 200 000 invånare. Det finns stora mängder med sådana städer i Tyskland. I Sverige finns det bara tre och alla har egna teatrar. Så jag tror nog inte skillnaderna är så stora.

När det gälel boklådor så har Boström självklart också fel. De flesta småstäder i Tyskland precis som i Sverige saknar bokhandel. I all fall de flesta av de småstäder jag varit i. Men de som Boström varit hade uppenbarligen små bokhandlar vilket ju är trevligt och bra, men det går knappast att generalisera utifrån detta konstaterande. Men det gör Boström i sin uppenbara och devota beundran av Tyskland baserat på ett besök i södra Tyskland.

Och tyskar är enligt Boström besatta av jakten på kulturell bildning. Jag antar Boström anser att detta var anledningen till att tyskarna såg till att Europa fick den moderna världshistoriens värsta diktatur. Eller kanske inte. Men det visar i alla falla att Boström devota hyllningar av et tyska och Tyskland har nåt sjukt över sig.

Tyskland är mycket hierarkiskt. Där har Boström rätt. et har fått till konsekvens att mycket lite uppfinns i Tyskland men att de är bra på att tillverka det andra uppfunnit. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Det är i alla fall inte likt Sverige som stått och står för en oproportionerlig stor del av världens patent och uppfinningar. Men för Boström betyder hierarki att det sätts värde på saker. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, men jag har då inte upplevt att Tyskland är prylgalet eller att tyskarna är det.

Kanske menar han att tyskar värdesätter det gamla. Det gör svenskar också. Det är de borgerliga politiker och den nyliberala politik som Boström stöder som inte gör det. Det är denna politik som leder till att arkeologiska föremål slängs och smälts ner.

Och Sverige är förstås enligt Boström inget riktigt kulturland. Det kan ett land så långt norrut, så glesbefolkat och så kallt inte bli enligt Boströms. Det var väl då för väl att denna kulturella efterblivenhet tycks ah lett till världens mest välmående land med världens mest liberala åsikter hos befolkningen. Men så är det nog inte utan Boström har nog helt fel.

Bostrsöms devota och förpubertala Tysklandsdyrken är faktiskt märklig. Tyskland är detta borgerligt och bra land, USA är individualistiskt och Storbritannien ett klassamhälle. En väldigt märklig analys. USA är i verkligheten ett ännu värre klassamhälle än Storbritannien men också mer individualistiskt. Tyskland är precis som Sverige är ett väldigt utpräglat klassamhälle men, också i likhet med Sverige, mer välorganiserat än många andra.

Det är en märklig ledare Boström skrivit, en ledare med känslor men utan substans. Utan innehåll. Utan empiri. Utan verklighet.

Men visst vore det bra om Sverige såg lite mer till Tyskland istället för till USA. Tyskland är ändå stora Sverige och omvänt, Sverige är lilla Tyskland. Om som det alltid varit är Sverige mer beroende av Tyskland än något annat land i världen. Det är trots allt Sverige största handelspartner och har så varit så länge vi haft statistik. Numera är det bara Norge som kan komma närheten av Tyskland när det gäller exporten men när det gäller importen finns inget land som har så stor betydelse som Tyskland. Inte ens i närheten så stor betydelse.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”USA är i verkligheten ett ännu värre klassamhälle än Storbritannien men också mer individualistiskt. ”

    Att båda är klassamhällen, ett öde de delar med de allra flesta av jordens länder, är förstås en öppen dörr att slå in. Däremot kan jag tycka att det är vanskligt att gradera vem som är ”värre” än den andre. Givetvis beror det på vad vi lägger i begrepp som klass och klassamhälle men jag kan ändå förstå ett bakomliggande resonemang där det brittiska klassamhället onekligen har vissa ”unika” egenskaper. Med detta dock inte sagt att det brittiska samhället med nödvändighet är ”värst”.

    Det som för mig utmärker det brittiska samhället är en månghundraårig kontinuerlig och högst levande tradition byggd på klassindelning – till en del utgående från feodalism – och att konkreta ”klassmarkörer” fortfarande är en integrerad del av samhällsstrukturen. ”Upper class” är i Storbrittanien något ”verkligt” och inte lika förädiskt diffust, som det kan vara i andra länder där klasser självfallet finns – och där dess påverkan kan vara lika stor – men där den inte sällan döljs på olika sätt och därmed inte blir uppenbar för alla.

    Ta, som ett av många konkreta exempel, det parlamentariska systemet. I överhuset sitter, trots reformer, fortfarande 92 ärftliga lorder. Fortfarande är kriteriet för att bli ledamot av överhuset att ”bli adlad”, även om värdigheten inte är ärftlig. I detta är klass en konstitutionell komponent, som saknas i andra länder där det som betecknas som politisk demokrati råder.

    • Den fattigdom jag set i USA har jag aldrig sett i Storbritannien. De extrema slumområden och övergivna stadsdelar jag sett i USA har jag aldrig upplevt i Storbritannien. Den extrem segregation jag sett i USA har jag aldrig sett i Storbritannien. USA är betydligt värre än Storbritannien.

      • Olof Larsson

        Du har säkert alldeles rätt när det gäller fattigdom. Det jag reflekterar över det brittiska klassamhällets integration med samhällsstrukturen, en integration där jag trycker Storbrittanien sticker ut. För mig är Storbrittanien ett exempel på klassamhällets formalisering.

        Underordning behöver inte innebära extrem fattigdom men det betyder likväl begränsade möjligheter, som har sin grund i klass eller social tillhörighet beroende på hur vi vill modellera samhället.

        • Ja, du har rätt, det finns en massa gammal formalia och traditioner i England som visar klassamhälet tydligt. Jag misstänker dock att det är lika utbrett i nordöstra USA även om jag inte vet om det är så.

          • Olof Larsson

            Hur klassmarkörer fungerar i fallet USA har jag till skillnad från fallet Storbrittanien ingen personlig erfarenhet av. Jag har tidvis bott i Storbrittanien men aldrig i USA.

            Dock är det ändå min bild att de enorma klyftorna i USA – för visst finns de – har sin grund i avsaknaden av sociala trygghetssystem och avsaknad av arbetsmarknadspolitik i meningen konkreta samhälleliga åtgärder (d.v.s. att samhället initierar, styr och finansierar). Bakom detta finns det individualistiska tankesättet som kan sammanfattas ”sköt-dig-själv-och-skit-i-andra”, vilket – som jag uppfattar det – satts i system i det amerikanska samhället.

            I Europa introducerade redan Bismarck sociala trygghetssystem med motivet att försvara den rådande ordningen från det kaos, som är en ofrånkomlig följd av allt för stor social oordning. Över tiden kom detta såsmåningom under efterkrigstiden att utvecklas till det ”västeuropeiska välfärdsamhället”, fortfarande ett klassamhälle men ändå med skyddsnät av olika omfattning och styrka. Välfärdssamhällen, som genom nyliberalism, kommit att färdas mot en mer individualistisk riktning. Ännu har vi inte den amerikanska situationen men hur framtiden utvecklas vet vi inte.