Ove Sernhede sågar sossarnas politik

I en mycket bra ledare i ETC Göteborg om det segregerade Göteborg kritiserar Ove Sernhede den socialdemokratiska politiken i Göteborg mycket hårt. En politik som i praktiken har stöd av alla politiska partier i staden. Inget etablerat parti av något slag har något annat att erbjuda än kosmetiska åtgärder när det gäller att åtgärda den ekonomiska klyftorna i Göteborg. Inte högerpartierna och inte sossarna. Inte Miljöpartiet och inte Vänsterpartiet. Alla stöder de i praktiken den nyliberala politik som lett fram till den nuvarande situationen:

Redan den S-regering som tillträdde 1996 angav i sin regeringsförklaring segregation och rasism som allvarliga samhällsproblem. ”Om vi inte lyckas befästa idéen om allas lika värde riskerar samhället att brytas sönder.” Strax därefter kom en OECD-rapport där Göteborg, tillsammans med Stockholm och Malmö, låg i tätklungan bland Europas mest segregerade städer.

I dag, nästan 20 år senare, är segregationen än mer manifest. Det är uppenbart att den rådande politiken inte rår på de mekanismer som skiktar och sorterar människor.

Kommunens rapport ”Skillnaden i livschanser och hälsa” från 2014 är i många avseende en chockerande läsning om skillnader i arbetslöshet, utbildning, medellivslängd, ohälsotal och inkomster mellan olika stadsdelar. Medelinkomsten för män i Långedrag är till exempel 580?000 kronor högre än för män i Östra Bergsjön. I den uppföljande rapport som snart kommer har gapet ökat med ytterligare 100?000. Detta samtidigt som det rödgröna styret sedan år tillbaka bedyrat att man vill skapa en jämlik stad.

Oron för den sociala sammanhållningen har också fått Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI 2012) att rekommendera svenska storstäder att skapa handlingsplaner mot boendesegregationen.

Hermansson delar denna oro men vägrar se de socio-ekonomiska klyftorna och segregationen som strukturella problem relaterade till 90-talets systemskifte och den nyliberala stadsutvecklingspolitik som omvandlat staden. Detta gör att de föreslagna åtgärderna mest blir kosmetika.

Det som behöv sär inte kosmetika. Det som behövs är inte uppsnyggade och uppfräschade förorter. Det är visserligen bra men kommer inte att leda till någon grundläggande förändring. Det som behövs är en politik för att minska inkomstskillnader, en politik för social utjämning, en politik för rättvis fördelning av resurser och makt. En politik för arbete åt alla och bostad åt alla. Den politiken kommer socialdemokraterna aldrig att presentera och inte heller nåt annat av de etablerade partierna.

Ove Sernhede drömmer om en förändrad socialdemokrati. Men jag undrar om han tror på det själv. Det som behövs är nåt nytt. Det är inte Sanders eller Corbyn som behövs i Sverige. Det är Podemos eller Syriza, Anticapitalistas eller Varoufakis.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    Det är inte Sanders eller Corbyn som behövs i Sverige. Det är Podemos eller Syriza, Anticapitalistas eller Varoufakis”

    Dock finns inte minsta tecken på att något sådant skulle kunna ske inom överskådlig tid. Den enda vänsterkraften med substans, vänsterpartiet, är enbart intresserat av kortsiktig makt och politiska poänger för dagen, inget som i något val hittills visat sig fruktbart och som därför inte kan vara någon grund för en förändring.

    För mig grinar den hemska sanningen mig djupt in i ögonen och säger att den rådande ordningen tagit hem spelet och vunnit för överskådlig tid. Mot detta finns i dagsläget väldigt litet att göra. Min övertygelse finns kvar men tron på förändringens möjligheter minskar för varje dag.

    • Läget är onekligen lite deprimerande.