Hyllning till Katalonien?

Det är symbolladdade bilder som möter oss. Högerregeringens svartklädda, maskerade polis, i full kravallmundering och med batongerna vinande över huvudet. Mot dem självständighetstörstande massor med händerna knäppta över huvudet i klassisk anarkisthälsning. Varje vänstersinnad människa hittar sina sympatier omedelbart, men vad är det egentligen som pågår i Katalonien?

Handlar det om en politiskt förtryckt region som kämpar för sin frihet och sitt oberoende från en förtryckande centralmakt, eller om en ekonomiskt privilegierad landsända präglad av nationalistiska strävanden, som inte vill dela med sig av sina rikedomar till fattigare delar av landet? Båda beskrivningarna används för att beskriva Katalonien idag och båda är de på sätt och vis sanna.

Den katalanska självständighetskampen är lika gammal som landet Spanien varit ”enat” under Madrid. När den regionala regeringen i somras valde att rösta om självständighet, utmanade man i samma skede den spanska konstitutionen, som blockerat frågan om Kataloniens självständighet sedan 1978. Men det som kanske främst varit en fråga om tradition och nationell självhävdelse har nu blivit en kamp mot centralregeringens korruption, auktoritära tendenser och extrema högerpolitik. Det är med den ekonomiska krisen och dess politiska följder som självständighetsfrågan blivit verkligt dagsaktuell.

Om det fanns något sätt att verkligen befästa sprickan mellan centralmakten och katalanerna så var det att lämna all argumentation åt sidan och slå ned omröstningen med våld. Partido Popular, svenska Moderaternas syskonparti och den indirekta arvtagaren till Francoregimen, har som så många gånger förut visat hur man hanterar folkliga protester; med arrogans och med våld.

Stormade tryckerier, tillslag mot postgången och slutligen våldsamma stormningar av vallokalerna för att förhindra omröstningens genomförande. Mot Madridregeringens undantagstillstånd och kalla maktmedel svarar katalanerna och deras allierade med folkliga protester och generalstrejk.

Ryggradsreflexen att utan problematisering ensidigt hylla frigörelsesträvandet leder dock fel. Det katalanska självständighetsprojektet är inte lösningen på problemen i dagens spanska stat, med dess ordning och dess institutioner från Francoregimens tid, men det är ett symptom på hur illa landet far.

Det är också ett exempel på hur det vänsterorienterade Barcelona står emot högerns fäste Madrid. Ett solidariskt, och i genomgående bemärkelse, demokratiskt Spanien kan inte födas ur regional självhävdelse, men inte heller kan Spanien hållas enat med repression och våld.

Som socialister måste vi hålla två bollar i luften. Solidaritet med katalanernas rätt att rösta om och besluta sin egen framtid. Samtidigt måste vi fortsätta kämpa för frigörelsekamp över gränserna, vare sig de är nationella eller regionala.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    Nationalism är aldrig okomplicerad. Ser vi till historien har nationalismen ofta frambringat ”vi-och-dom-tänkande”, ett tänkande som inte sällan i en nationalistisk kontext får företräde framför solidariteten mellan människor oavsett ursprung. Nationalism riskerar alltid att bli en kult bakom vilken ljusskygga krafter – av olika slag – kan agera. Sådana risker finns även i Katalonien.

    Sedan kan det finnas rationella utgångspunkter, som t.ex. språk och geografi, med vilka nationalstater motiveras. Det finns säkerligen minst ett tiotal europeiska regioner, där det finns relativt substantiella självständighetsrörelser men det är ändå sällan frågan om stora kvalificerade majoriteter utan mer om ganska jämnstora grupperingar för och emot (se t.ex på den skotska omröstningen). Någon konsensus kan knappast uppnås utan följden av självständighet blir då mer att grupperingarna byter roller vilket knappast för solidariteten framåt.