Åter till sjukhusspionen

Göteborgs-Tidningen (GT) hade i mitten av september en löpsedel och ett mittuppslag där de rekapitulerade skandalen med sjukhusspionen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1974.

Alltså att SÄPO och SAP (socialdemokraterna) – vilka skämtsamt kallades SAPO i dåtidens mediarapportering) – ägnade sig åt illegal åsiktsregistrering av kommunister på Sahlgrenska.

Jag var en av de registrerade så kallade säkerhetsriskerna spionen Jan Lindqvist registrerade på min arbetsplats där jag arbetade (och ännu arbetar) som patienttransportör (sjukhusvaktmästare).

Han frågade bland annat annan personal vem som läste min kommunisttidning, Proletären, som låg på vaktmästarna uppehållsbord på dåvarande röntgen norr. Senare kände de tillfrågade igen spionen när hans bild publicerades i tidningarna.

Jag hamnade med andra kommunistiska arbetskamrater på en lista med rubriken ”Säkerhetsrisker på Sahlgrenska”. Åratal senare gav en ångerfull pensionerad sjukhusdirektör listan till Göteborgs-Posten (GP) som publicerade den på första sidan.

Jag vill bara komplettera den i sak korrekta artikeln i GT. Vi beskylldes som sagt för sabotage via en klippt kabel på Östra sjukhuset. Rena löjan, vad skulle vi vinna med det? Folk skulle ju bara ta avstånd från ett sådant meningslöst dåd.

Vi beskylldes som sagt för hemliga terroristkontakter. Men det handlade om att partiet (KPML-r) helt öppet skickade kommunistiska sjuksköterskor och läkare till de palestinska flyktinglägren, i samarbete med palestinska vänsterorganisationer. Min dåvarande flickvän Eva åkte dit som hjälpande syrra.

Vad som inte berördes i GTs artikel var den tredje anklagelsepunkten: ”hemlig cellverksamhet”. Men politisk organisering är tillåten i Sverige även om man kallar sin grundorganisation för cell.

Dessutom var vi inte det minsta hemliga. Vi stod varje vecka utanför Sahlgrenska med tidningar, banderoller samt stödlistor och insamlingsbössor till förmån för typ strejkande arbetare och kampen mot rasismen i Sydafrika. Hur skulle vi kunna vinna arbetskamrater om vi var hemliga?

På den tiden var jag marxist-leninist-stalinist-maoist, men den politiken lämnade jag redan i slutet av sjuttiotalet – och sedan dess har jag varit oorganiserad vänster. Jag har alltså ingen orsak att ljuga om dåtidens händelser i KPML(r). Jag sympatiserar inte alls med dem längre.

Hans Norebrink, vänstersocialist och vårdarbetare på Sahlgrenska i 26 år.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!