Beteshagar – en naturtyp värd att bevara

I både Sverige och Spanien minskar arealerna av betade eklandskap. Kunskaper om hur vi värdesätter trädbärande betesmarker kan förbättra insatserna för att bevara dem. Genom att skapa kulturella värden knutna till landskapet, så uppfattas spanska eklandskap i högre grad än svenska som viktiga platser.

Runt om i Europa finns trädbärande betesmarker som skapar en rad ekonomiska, kulturella och ekologiska värden. Denna form av kulturlandskap, med glest spridda träd, gräsmarker och betande djur har dock minskat i utbredning. Markanvändningen förändras i takt med att det traditionella jordbruket intensifieras, eller läggs ned.

Pablo Garrido har i sitt doktorsarbete velat förstå hur dessa landskap värdesätts av de människor som bor och verkar där, och vad de betyder för regionala beslutsfattare som på olika sätt har inflytande på utvecklingen. Målet var att kartlägga vilka ekosystemtjänster som värderas högst och att identifiera utmaningar för bevarandearbetet. I avhandlingen har han jämfört förutsättningarna i de glesa betade eklandskapen (dehesa) i Spanien, och de bäst bevarade öppna eklandskapen i Sverige, som finns i Östergötland.

Lokala livsmedel och kulturarv betonas i Spanien

I det spanska dehesa-området var det primärproduktionen som framhölls mest av lokalbefolkningen. Det handlar om boskap (inkl. tjurfäktningstjurar och ollonsvin), djurfoder, ved, träkol och vilt, men också förädlade varor såsom ost, olivolja, korv och vin. När det gäller kulturella värden betonades landskapets betydelse för bland annat känslan av tillhörighet och identitet, traditionell kunskap och kulturarvet.

Spanska eklandskap uppfattas i högre grad än svenska som viktiga platser, eftersom många människor fortfarande bor i dess närhet, och de har därmed skapat andra värden och identiteter knutna till landskapet.

Landskapets skönhet och miljövärden betonas i Sverige

De bäst bevarade eklandskapen i Sverige förekommer som spridda små fläckar i Östergötlands län, där de täcker omkring 180 kvadratkilometer. I Sverige var dessa marker traditionellt viktiga för landsbygdsbefolkningen och användes för beteshävd och slåtter, och även i Sverige har det funnits ollonsvin. Idag erbjuder markerna värdefulla livsmiljöer för många hotade insekter och lavar som trivs i gamla, solexponerade grova ekar.

I Sverige var de högst värderade tjänsterna främst relaterade till landskapets skönhet, rekreation och ekoturism, men även värdet som betesmarker och bevarande av biologisk mångfald värderades högt.

Betet upphör i Sverige, men intensifieras i Spanien

Det hårda arbetet och den dåliga lönsamheten är viktiga orsaker till att hävdandet av eklandskapen gradvis upphör i både Spanien och Sverige, men förändringen går delvis i olika riktning. I Spanien ökar ofta betestrycket, vilket leder till avskogning. I Sverige upphör i stället beteshävden och markerna omvandlas till granskog.

Både spanska och svenska myndighetspersoner värderade markernas biologiska mångfald och betydelse för rekreation, ekoturism och utbildning. Traditioner, i form av både kunskap och sedvänjor, var det som nämndes oftast inom spanska myndigheter, där även primärproduktionen värderades högre än i Sverige.

– För att bevara eklandskapen behövs en utvecklad samverkan mellan intressenter från olika sektorer och på olika nivåer, säger Pablo Garrido i ett pressmeddelande. Skyddade ursprungsbeteckningar på produkter, och ett större utrymme för ekosystemtjänster i miljöstöden är exempel på åtgärder som skulle kunna förbättra lönsamheten för lantbrukare.

Gotlandsruss i stället för boskap?

I både Sverige och EU satsas stora pengar på att återskapa och underhålla gamla kulturbetesmarker. Pablo Garrido har studerat möjligheten att hålla skogsbeten i hävd med hjälp av gotlandsruss, en härdig svensk häst-lantras med ursprung som mer eller mindre frilevande på Gotland. Tanken var att russen skulle kunna vara ett billigare och mer lättskött alternativ än nötkreatur, samt ett test om hur vi kan använda hästar bättre i arbetet med bevarande av det öppna, svenska natur- och kulturlandskapet.

Under tre år har russen levt som vildhästar i 10 hektar stora, delvis skogklädda hägn en bit utanför Uppsala. Pablos Garridos studier visar att hästarna på vintern, när det inte fanns tillgång till grönt gräs, åt mer av träd och buskar.

– I hägnens mer skogsklädda delar minskade antalet små träd jämfört med kontrollområden utan hästar. På så vis bidrog hästarna till en öppnare och ljusare skog, med färre men äldre och större träd, säger Pablo Garrido. Framför allt åt hästarna av de mindre träden, och gärna lövträd såsom ask, rönn, ek och sälg. De undvek tall och gran.

Russen har med sitt bete skapat variation i landskapet och gynnat mångfalden av blommande örter och andra växter, vilket även har gynnat pollinerande insekter. Forskarnas slutsats är att hästar kan vara ett effektivt och billigare alternativ för att restaurera igenväxta ängs- och hagmarker.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements