En anledning till att vänsterns inte går fram starkare i valet än en ökning med 2 procentenheter för Vänsterpartiet i hela Sverige är Vänsterpartiets sekterism och självgodhet. Det är ett parti som trots att de flest av dess medlemmar saknar vettig politisk skolning, insikt och kunskap tycker att de har svaret på allt och därför inte kan tänka sig att förändra sitt parti till ett brett parti av samma typ som Podemos i Spanien, Bloco Esquerda i Portugal eller Enhedslisten i Danmark.
Det går ju så bra för Vänsterpartiet är deras inställning. Alla andra borde därför upplösa sina partier och bli enskilda medlemmar hos dem. Men i verkligheten är det en dålig attityd som leder till splittring och partiegoism. Vänsterpartiets inställning försämrar läget för svenska vänster och för den svenska arbetarklassen, för jämställdheten, jämlikheten, försvagar antirasismen osv. Det vore mycket bättre att till de mindre vänsterpartierna, F!, vänstersossar och vänstermiljöpartister säga: behåll era internationella kontakter och behåll era tidningar men organisera er tillsammans med oss. Låt oss bygga ett gemensamt brett vänsteralternativ för att krossa extremhögern och ta över dominansen från en bankrutt socialdemokrati..
På samma sätt är det bara genom existensen av Feministiskt Initiativ (F!). Blotta förekomsten av F! försvagar kampen för jämställdhet, jämlikhet, ekonomisk rättvisa med mera. Det finns ingen som helst vettig politisk anledning till att V och F! är två olika partier. De borde vara ett och samma, men partiegoism och sekterism förhindrar detta. De små vänsterpartierna, i alla fall Socialistiska Partiet och kanske också Rättvisepartiet kommer med stor sannolikhet att integrerar sig i ett brett vänsterparti som borde kunna bli resultatet om V och F! gick samman. Vänsterfalangen i Miljöpartiet och Socialdemokraterna borde också kunna gå över till ett sådant modernt brett vänsterparti.
Som Johan Ehrenberg skriver kommer de aktuella partierna, V, F! och vänstern i MP och S knappast att gå samman av sig själva på grund av det jag skrivit ovan. De måste sannolikt tvingas ihop med hjälp av sociala rörelser, med hjälp av organisering bredvid och utanför partierna. Han skriver vidare:
Låt mig ge en annan bild av det som händer i världen och Sverige. Jag menar att allt det goda du sett, alla tecken på hopp, på motstånd, på nya lösningar kommer långt utanför partipolitiken. Den kommer från rörelser som räddar flyktingar, som bromsar förstörelsen av skogen, som ockuperar vägbyggen, som skapar #metoo, som cykelförlamar stadstrafiken i protest efter protest, som själva bygger ett annat energisystem, som gemensamt skapar annan matproduktion, som skapar motkrafter överallt eftersom det helt enkelt inte finns något alternativ. Ingen passivitet bevarar en mänsklig värdighet.
Klimathotet är, liksom feminismen, den enda fråga som konstant tvingats fram av människor utanför partierna, det är den fredliga motståndsrörelsen mot budgetar, nyliberalism och finanskapital, det är människor som enas om det väldigt enkla. ”Nu får det vara nog.”
DÄR finns politiken.
Där finns den kraft som tvingar fram stöd till solceller, stöd till likvärdig vård, motstånd till arbetslivet som stressar sönder vården, motstånd mot förgiftad luft och brinnande skogar i klimattorkan.
Allt det goda som skett – som är mindre än det onda som skett de senaste fyra åren (utsläppen, ojämlikheten och hatet ökar) – beror på krafter som inte gått i ide utan börjar organisera sig.
De få bra besluten har de rödgröna tvingats till underifrån, den kommande borgerliga regeringen (i vilken form det än blir) kan bara påverkas om tillräckligt många vägrar lyssna på deras ursäkter.
Politik är inte att vilja, det är något man säger inom apparaterna, politik är att göra här och nu tillsammans med andra.
En sak vet jag. Partiernas egna behov är inte samhällets. Partisekterismen är lätt att begripa, det handlar om organisationer som skyddar sina jobb och sitt inflytande, men när alla partier skryter om samma smulor man fått igenom i en ekonomi som förstör vår framtid, så är det inget roligt att se.
De rödgrönrosa måste helt enkelt tvingas till samarbete av krafter större än dem själva.
De måste få en gemensam klimatpolitik för att rädda världen, inte ”profilera sig” på skapade motsättningar.
Då kan nästa val (kanske redan EU-valet nästa år) bli ett steg mot en räddad värld.
Men det här valet är förlorat.
Eller? Det finns en viktig positiv sak. 82 procent röstar inte på ett rasistiskt parti.
Men som sagt vad. I längden räcker inte samarbete. Utan det behövs ett nytt brett parti på vänsterkanten. Men utan rörelser, utan kamp, utan organisering så går det åt helvete.
”En anledning till att vänsterns inte går fram starkare i valet än en ökning med 2 procentenheter för Vänsterpartiet i hela Sverige är Vänsterpartiets sekterism och självgodhet.”
Om man definierar den krasst partipolitiska och i riksdagsval avläsbara vänstern som summan av vänsterpartiet och FI ökade denna vänster inte alls i valet. Istället ser vi en marginell tillbakagång på 0.4 procentenheter. Det är förstås mycket positivt att FI i detta val inte splittrat och försvagat vänstern som i föregående val men samtidigt kan vi konstatera att vänstern, i meningen vänsterpartiet, uppenbart misslyckats med att göra inbrytningar i den socialdemokratiska vänsterflanken, den del av maktpartiet som otvivelaktigt innehåller människor med fasta vänstervärderingar. Från detta perspektiv är vänsterpartiets valresultat uselt. Från vänner som fortfarande är aktiva i partiet förmedlas jag bilden att besvikelsen att inte nå upp mot 10% är mycket stor.
Att det blivit på detta sätt är dock på inget sätt märkligt. Vänsterpartiets disparata agerande för att till varje pris få ett marginellt inflytande har suddat ut gränserna. Tydligheten har försvunnit då det mesta varit förhandlingsbart. Några fördelningspolitiska framgångar värda namnet uppnåddes inte i maktspelet. Nu hörde jag nyss Sjöstedt förklarat att han är beredd att förhandla med liberaler….det är nästa så att jag ångrar att jag inte valde den blanka röstsedeln.
Vänstern företräder inte arbetarklassen överhuvudtaget. Miljöpartiet är ett borgerligt parti som vill höja konsumtionsskatterna med hänvisning till en ogrundad teori om mänsklig klimatpåverkan. De förhandlar nu med alliansen i Stockholm, för att kunna fortsätta skadegörelsen. Att man får MP på köpet så länge man inte röstar på SD är groteskt.