Den 22 – 24 mars samlades Socialdemokraterna i Örebro för att hålla kongress. Några dagar innan presenterade partiet sin valutvärdering. En sämre start på en partikongress, som numera framför allt är en medial uppvisning i sammanhållning och framstegstro, är svårt att tänka sig.
Redan i första meningen slås det fast att socialdemokraterna 2018 gjorde sitt sämsta val sedan det demokratiska genombrottet, 28,3 procent. Så sent som 2002 röstade 40 procent av väljarna på partiet.
Den stora förlusten har skett i tre segment: bland arbetare, utanför de expansiva storstäderna och bland ungdomen – partiets traditionella stödjepunkter. Partiet krymper inte bara. Det ömsar skinn.
Det mest uppseendeväckande är det fortsatta tappet av LO-medlemmar. Så sent som i förra valet röstade hälften av LO-medlemmarna på socialdemokraterna., 2002 var det över 60 procent. 2018 hade det sjunkit till 40 procent – i senaste SIFO är siffran ner på 35. Bland SACO-medlemmarna, däremot, ökar partiet.
Bara 18 procent av väljarna under 30 röstade på socialdemokraterna, medan stödet är starkast bland pensionärerna. Ju yngre väljare, desto svagare stöd, konstateras. Problemet återspeglas också bland partimedlemmarna, där få är unga och hälften är över 60.
De största geografiska förlusterna har skett på orter där socialdemokraterna traditionellt varit starka, i storstädernas invandrartäta områden och på orter med färre än 20 000 innevånare. Konsekvenserna är tydligt avläsbara i landstingsvalen. Idag finns inget landsting där partiet har över 36 procent av rösterna. I bara ett landsting finns det en rödgrön majoritet. På 1970-talet hade socialdemokraterna egen majoritet i bortåt hälften av landstingen. 2002 hade de röd-gröna majoritet i 2/3.
I kommunerna har de rödgröna majoritet i bara 35 kommuner av 290 – under lång tid var nästan alla större städer och kommuner styrda av socialdemokratin. I några få områden ökar socialdemokratin – som på Södermalm och i Mälarhöjden, två allt mer gentrifierade stadsdelar i Stockholm.
Valresultatet kan inte betraktas som en framgång, skriver valutvärderarna med århundradets understatement.
Nej, det var ett katastrofval hur man än mäter. Självfallet borde diskussionen om partiets läge stå i fokus för partikongressen. Särskilt som partiet genom den famösa 73-punktsöverenskommelsen med den nyliberala borgerligheten säkert som amen fortsatt att sälja ut det som redan ligger bakom valförlusten: ökade samhällsklyftor genom avskaffandet av värnskatten. Försämrad vård och skola, genom att ta bort alla spärrar för fortsatt vinstplundring av välfärden. Ytterligare spärrar för unga människor att skaffa bostad genom accepterandet av marknadshyror. Försvagning av fackens ställning genom att öppna för avskaffandet av anställningstrygghet och försämrad a-kassa.
I denna krissituation väljer partiledningen att lägga locket på och kalla till en kongress helt avskalad politiska diskussioner. Två tunna programtexter, om utbildning och ”det politiska samtalet”, det var allt. För första gången i partiets historia genomfördes en ordinarie kongress utan rätt för medlemmarna att motionera. Hur är det möjligt?
Kanske är det 2015 års partikongress som spökar. Den hade ett tema med många kopplingar till årets om det politiska samtalet, nämligen hur folkrörelsepartiet skulle kunna vitaliseras. Partistyrelsens förslag såg inga kopplingar mellan partiets organisatoriska försvagning och den politiska utvecklingen. Det gjorde medlemmarna. Och eftersom motionsrätten ännu inte hade upphävts översvämmades kongressen av hundratals motioner. Många lyfte i skarpa ordalag fram konsekvenserna av partiets högervridning.
Demokratin utarmades. Politiken skapades inte längre i rörelsen utan av tjänstemän och lobbyister.
Ur medlemmarnas oro kom också konkreta förslag om ett öppnare parti – ett mer levande samtal skulle det kanske kunna uttryckas. Ökade möjligheter för medlemmar att föra fram sina synpunkter. Medlemsomröstningar. En öppen valprocess. Direktval av partiordföranden. Men partistyrelsens svar var kemiskt fritt från varje reflexion över de grundläggande problem som motionerna pekade på. Påståendet att den demokratiska processen inom partiet skulle vara sluten ”är helt enkelt inte sant”, hävdades harmset. Istället erbjöd Löfven, med ett uttryck hämtat från affärsvärlden, ett ”Handslag för ett framtidsparti” – och såg till att inga motioner skulle störa årets kongress.
Hur mycket detta handslag var värt visade årets kongress. 73-punktsprogrammet, den största enskilda högervridning av partiets politik någonsin, var över huvud taget inte uppe till diskussion. Än mindre har medlemmarna haft något som helst inflytande över tillkomsten av överenskommelsen.
Utanför kongresslokalen har protesterna rasat. Hyresgästföreningen och många fackliga organisationer har sagt ifrån. Det här är inte socialdemokrati, hördes Pappers ordförande Matts Jutterström säga ifrån.
Men därinne var det tyst. Det gäller här att förstå vad ett socialdemokratiskt parti är. I takt med att folkrörelsebasen eroderat har ledningen allt mer sett som sin uppgift att maximera sitt parlamentariska inflytande. De politiska kompromisserna är dess livsluft. Ju mer dessa avviker från partiprogrammet, desto mindre utrymme finns det för medlemmarna att påverka. Sista gången partiet försökte förankra en utförsäljning av socialdemokratiska kärnvärden i en överenskommelse med de borgerliga partierna var pensionsöverenskommelsen i mitten av 1990-talet. Det höll på att ta en ände med förskräckelse. Flera partikongresser i rad vägrade att ge sin sanktion och partiet fick helt enkelt köra över partibasen. Den risken tog man inte med de 73 punkterna.
Det gäller också att se vad en socialdemokratisk partikongress är. Om partiet förlorat sin bas i arbetarklassen är det bara en svag återspegling av vad som hänt i de ledande organen. Den sociala skiktningen är större än någonsin. Få delegater kommer från golven på fabriker eller vård, desto fler från uppdrag som kommunalråd och andra politiska heltidsjobb. De har alltifrån SSU-åren skolats i 90-talets nedskärningar och nyliberala politik. Och för att kunna behålla sina välbetalda poster kommer de i takt med partiets tillbakagångar vara beroende av kompromisser och blocköverskridande överenskommelser med borgerliga partier. Nej, därifrån kommer inga uppror mot partiets högervridning. Också Reformisterna accepterar 73-punktsöverenskommelsen och har hörts hylla Löfven som en fantastisk partiledare.
Nej, lösningen för socialdemokratin finns inte inom några kongressväggar. Och var finns de krafter som orkar riva ner dem för att släppa in det syre och bygga de allianser som krävs för att hindra partiets fortsatta sönderfall? I Örebro 2019 var de i alla fall svåra att få syn på.
Kjell Östberg, ursprungligen publicerad i tidningen Internationalen
