Jag har nu sett de flesta av avsnitten i polisserien Tunna blå linjen. Jag finner den helt orealistisk. Ingen polis i Sverige skulle komma på den urkorkade idén om att öppna ett kontor i en förort bemannat av en judisk polis och en idiot. Det är ju helt enkelt totalt vansinne och i verkligheten inte ens genomförbart.
Inte heller skulle nån komma på den puckade idén att en grupp av polishatande ungdomar (en rimlig inställning i deras situation) skulle tas in i ett projekt där de tränas i handboll av en polis. Det är ju att bädda för bråk och oegentligheter.
Det tramsiga odlingsprojektet är lika orealistiskt men på många sätt visar det ändå hur korkade samhällets makthavare kan vara.
Beskrivningen av polisens arbete vid nazistdemonstrationen i ett av avsnitten ger en helt felaktig bild av hur polisen arbetar vid sådana tillfällen. I verkligheten har de dubbla kravallstaket med ett tomt utrymme emellan. Innan det uppstår bråk har polisen inte sina hjälmar på sig och de poliser som arbetar vid dessa tillfällen är inga rookie-poliser utan poliser med specialutbildning i något som heter SPT (särskild polistaktik vid arbete med folkmassor). Dessutom finns det dialogpoliser med uppgift att sköta kommunikationen mellan demonstranter och polisens insatsledning.
Sen handlar det dessutom om Malmö, ett polisområde där rasismen inom polisen är ökänd och inte isolerad till enskilda rötägg inom polisen. Nivån på trakasserier mot ungdomar med invandrarbakgrund är utan tvekan underskattad. I verkligheten är det sannolikt betydligt vanligare än vad Tunna blå linjen visar.
När det gäller framställningen av de enskilda poliserna och deras öden tycker jag dock serien är intressant och sevärd. Dubbelheten i deras arbete framgår klart liksom hur skadligt det för enskilda människor är att nästan bara möta misär, tragik, hat och våld. Jag kan förstå hur många poliser upplever att de blir sedda genom seriens porträtt av enskilda poliser.
Tunna blå linjen är ingen dålig TV-serie utan bra, även om den till stora delar är orealistisk.
Läs också:
- Vacker men orealistisk bild av Malmöpolisen
- Bara blå perspektiv som räknas
- De lämnar en med känslan att nästa gång tar vi dig
Ps. Att vanliga TV-kritiker tycks gilla serien nåt oerhört har mer med dem själva att göra än med serien. De har ingen personlig erfarenhet av polisen, vet egentligen inget om polisarbete och vet absolut inget om arbetarklassen har det. Tunna blå linjen ger dem en medelklassbild av polisen och polisens arbete som dessutom är direkt felaktig på flera punkter, delvis på grund av att de som gjort serien lider av samma medelklassfördomar som kritikerna och delvis för att de faktisk int tagit reda på hur polisen arbetar i olika situationer. Samtidigt är det ju engagerande enskilda historier.
