En av de mer osannolika verksamheter som har privatiserats under den senaste generationen är den militära underrättelsetjänsten. Mycket riktigt resulterar det hela i något som bra mycket liknar Graham Greenes klassiker Vår man i Havanna.
Greenes berättelse handlade om en nyrekryterad brittisk hemlig agent som för att visa sig duktig och få mer betalt hittade på hemligheter att avslöja. Eftersom han egentligen var dammsugarförsäljare fotograferade han dammsugardetaljer och påstod att de var hemliga militära anläggningar. Vilket hans uppdragsgivare gick på – för en tid.
I det fallet lät Greene galenskaperna till slut bromsas av hans överordnades proffsighet och ämbetsmannamoral. Men i våra dagar får dessa allt mindre svängrum.
Några av de privata underrättelsetjänster som finns heter Atlantic Council och Institute for Statecraft. Det är möjligt att de har många järn i elden. Ett är i alla fall att skrämma upp politiker och allmänhet för rysk aggressivitet.
Ryssland betedde sig visserligen folkrättsbrottsligt ifråga om Krim, men någon aggressivitet har inte märkts av på våra breddgrader. Men finns det inte kan det tillverkas, som Greenes agent Wormold gör. Man måste ju sälja om man är privat, och då måste det presenteras på ett lockande vis.
Den brittiske f.d. underrättelseofficeren och numera historikern Paul Robinson roar sig ibland med att gå igenom de ovannämnda organisationernas journalistiska verksamheter. Och finner att det mest är luft. Paniken är aldrig borta i de rubriker och ingresser de presterar, men när det gäller konkreta exempel finns det aldrig något att ta på. Eller består av trams.
Intrycket förstärks av att det enda allvarliga fall där någon har försökt konkretisera något – anklagelsen att Trump var någon sorts rysk agent – trots en oändligt påkostad undersökning inte påvisade någonting. Och här är lite färskare exempel.
Det är kanske meningslöst att dra fler exempel, det finns tillräckligt många under länkarna ovan. Brittiska parlamentet köper, USAs senat köper, och EU inrättar sin egen konspirationsfabrik, antagligen av pur förskräckelse.
Som gammal underrättelseofficer och som historiker vet förstås Robinson att misstänksam aggressivitet ynglar av sig. Om A ser med misstänksamhet på B börjar B gärna se med misstänksamhet på A. Och sen trappas det upp, om man är oförsiktig.
Det var så första världskriget började.
Det skulle förstås kunna hävdas att det här är en fullt medveten politik från de nordatlantiska staterna i syfte att få till ett kallt krig, kanske för att avleda missbelåtna medborgares ilska mot en yttre fiende. Men att det förra kalla kriget inte resulterade i ömsesidig utplåning berodde på en enda persons goda omdöme. Och jag tror inte att den samlade politikerklassen i i-länderna är fullt så vårdslösa spelare eller är fullt så desperata att de chansar på det. Det skulle också kunna tänkas med lite bättre grund att det är byråkratin i Nato som försöker bevisa att denna helt onödiga organisation faktiskt behövs.
Tills motsatsen har bevisats tänker jag dock tro att konfliktuppbyggnaden beror på att seriösa militärer har ersatts av amatörer som bedriver business i sensationsjournalistik.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam
