Det finns inte längre mycket folkligt kvar att hitta hos det forna Folkpartiet. Kanske var det därför man gav upp namnet 2015, för att slippa ha på den stora kavajen när partiet kämpade med att hålla sig över riksdagsspärren. Att ha ett folkligt namn rimmar dessutom illa med en politik som hämtar det mesta av sitt innehåll från näringslivet, och dessutom på ett väldigt direkt sätt.
Förra året avslöjade SvD (6/5 2020) nära kopplingar mellan Sabuni och lobbybyrån Nordic PA och kunde koppla Sabunis plötsligt uppkomna engagemang för elektrifierad långtradartrafik till ett betalt uppdrag ifrån Scania. Ett parti vars politiska linje kan köpas av näringslivet gör kanske bäst i att släppa alla anspråk på folklighet.
Nu är det många som påpekar att partiet också en gång för alla släppt liberalismen, men det tål att diskuteras. Då kanske man tänker på Liberalernas mylla och historiska arv såsom nykterhetsrörelsen, den sexuella frigörelsen, kulturradikalism och kritik mot välfärdsstatens byråkratisering. Men det är ju bara den ena sidan av det liberala arvet, för jämte den mjuka socialliberalismen finns dess tvilling.
I år markeras nittioårsdagen för Ådalshändelserna 1931, så det är på sin plats att påminna om att statsministern som stod som ytterst ansvarig för både användandet av strejkbrytare och för den hårda konfrontationslinje som ledde till skottlossningen inte var någon mörkblå högerman utan liberalen Carl Gustav Ekman. Vid tiden unisont hyllad i den borgerliga pressen för sin kompromisslösa hållning mot de strejkande.
Det skulle till rekordår och välfärdsbygge för att ge Liberalerna råd att vara det borgerliga blockets samvete. Då gick det att hitta partiet till vänster om socialdemokratin i många frågor. Så länge det fanns mycket välfärd att ta av kunde man till och med lura väljare (och kanske sig själva) med löften om både friare marknad och social trygghet.
Men det gäller, som så ofta annars, att inte blanda ihop parti och väljare, eller ens toppen av partiet med dess fritidspolitiker och gräsrötter. För det kanske inte är något historiskt brott vi ser i Liberalernas kursändring, men det kan mycket väl vara ett brott med väljarbasen. Ipsos publicerade för bara en vecka sedan (DN 26/3) en undersökning som visade tydligt motstånd bland Liberalernas väljare mot allt slags samarbete mellan Liberalerna och SD.
Att partiet valde att ignorera den siffran och ändå öppna just för ett sådant samarbete visar antingen på en tämligen arrogant hållning till väljarna eller en enormt välutvecklad förmåga till politiskt dubbeltänk. Var de skall hämta in allt det väljarstöd som saknas för att komma över fyraprocentsspärren återstår att se.
När historien nu i många bemärkelser stryker ett streck över efterkrigstiden och hela högern tycks inställd på att återvända till tiden före välfärdssamhället är det måhända historiskt logiskt. Liberalerna gör detsamma, men väljarna och den lilla folkrörelse som faktiskt finns kvar i Liberalerna är inte lika luttrade och cyniska som den politiska eliten.
För den breda vänstern är det hög tid att begrava varje idé om anständiga liberaler och istället rikta de politiska kraven mot de principer som i liberalernas värld står över såväl friheten som jämlikheten och broderskapet: marknadsmekanismerna och det privata ägandet. Det går nämligen inte att både ha kakan och äta den, vilket Sabuni tycks insett när hon nu satsat allt på blått.
Vänsterliberalismen är och förblir en högerfantasi.
En ledare från tidningen Internationalen.
