För att se alla Kanadas provinser, territorier och huvudstäder liftade jag drygt 1 600 mil – tio gånger Sveriges längd. Halva den sträckan var mellan Vancouver vid Stilla havet, och St. Johns vid Atlanten. Däremellan ligger samtliga provinser med alla stora städer, jordbruk, transkanadensiska huvudvägen (och järnvägen) – på linje i syd. Strax ovanför gränsen till storgrannen USA.
Enkelt, lättrest och lättliftat, men aningen enformigt i de tre präriestaterna Alberta, Saskatchewan och Manitoba. Fast i den förstnämnda finns med rygg mot Klippiga bergen paradisvackra Banff och Jasper nationalparker, som man världen över ser på affischer i diverse matställen, och i bilderböcker. Och nästan lika vacker är delstaten British Columbia.
Valley of the Ten Peaks i Banff National Park. Bild: Public domain
Manitoba känner jag dock särskilt för eftersom farfar Sigurd och hans bror Gottfried en gång var pälsjägare där (det finns ett försvunnet foto med dem utanför timmerstugan). De hade bra relationer med ”indianerna” (ursprungsfolk som inte är inuiter = ”eskimåer”). I Kanada-Alaska måste man skilja på de två olika ursprungsbefolkningarna. Mina två släktingar höll också på att tvångsinkallas till första världskriget!
På prärien finner man även religiösa jordbrukskollektiv med anor av ägogemenskap, via radikal protestantism från 1500-talets Europa: mennoniter, amish och hutteriter. Vissa av dessa kristna lantbyar skulle enligt manliga ryggsäcksresenärsrykten erbjuda tillfälliga främlingar en kärleksstund med deras tonårsflickor (och äldre) för att undvika inavel. Jag kollade inte upp detta uppenbart mansgrisiga önsketänkande.
Religiösa jordbrukskollektiv finner man även långt nere i Sydamerika. I USA är amishfolket i Pennsylvania de mest kända, och deras omoderna otekniska gammaldags bybaserade gemenskapsliv har blivit en stor turistattraktion. Även skådisen Harrison Ford var i amishland i filmen ”Vittne till mord”
Norrut i Nordamerika är det en myckenhet av djupa barrskogar, arktiska ödevidder, iskalla vindar från glaciärerna, skifferoljefält, inuiter och farliga grizzlybjörnar – som det berättas skräckinjagande rövarhistorier (?) om.
Och ska man förutom provinserna se även territorierna (med huvudorter) måste man dels norrut till huvudorten Yellowknife i Northwest Territory – och dels norrut längre västerut till huvudorten Whitehorse i Yukon Territory. Alltså resa väst-öst mellan oceanerna för att se provinserna – och två olika resor norrut till Arktis för att se territorierna i Kanada.
Jag började med Yukon, men dessförinnan gjorde jag en avstickare till USA-delstaten Alaska, där jag vandrade i Denali nationalpark & tillika Nordamerikas högsta berg, 6000 meter högt. Namnet betyder ”Den höge, det höga” på den lokala ursprungsbefolkningens språk koyukon. Förr användes också namnet Mount McKinley efter en mördad USA-president – men 2015 slog president Obama fast Denali som USA-officiellt namn. Jag kunde båda namnen som halvlyckad deltagare i ”Smartare än en femteklassare” om jag minns rätt…
Intressantast på färden genom norra Nordamerika kring 1981 var de glesbefolkade vildmarksområdena längst uppe i Arktis. Där avlöstes storskogarnas älg och tvättbjörn av öppna områden med stora renhjordar myllrande framför horisontens snötäckta berg och glaciärer.
Den sommaren jag reste i det vilda norr fick en kvinna som kom för nära en björnunge halva ansiktet avrivet av den rasande grizzlymamman. Sådana historier hade man som ensam liftare gott om tid att begrunda mellan de fåtaliga bilarna i ödemarken på Alcan Highway (Alaska-Canadian).
Bortsett från de jättelika oljeledningarna representerades ”civilisationen” i de arktiska områdena främst av ”storstaden” Anchorage i Alaska, det enda samhället med någon befolkning att tala om i nordligaste delen av kontinenten.
Där fanns även underlag för ett av Frälsningsarmén drivet natthärbärge där jag trängdes med vita, svarta, latinamerikanska och ”ursprungsfolkliga” alkisar i tvångstilldelade rena ljusblå pyjamasar. Tillsammans plågade vi oss igenom en timmeslång svavelosande predikan, som fick den efterföljande välgörenhetssoppan att verka ljummen.
Nästa dag ”neutraliserade” jag predikan genom att göra ett lika intressant studiebesök i civilisationens syndiga ytterflank: en knarkfarm. Jag blev som liftare hembjuden till en driftig Alaskabo som inte låtit det bistra klimatet hindra uppbyggandet av vad han kallade delstatens största marijuanaodling.
– Även självaste polisen i Anchorage kommer hit för att handla, berättade han stolt och visade beredvilligt upp de välskötta manshöga narkotikaplantorna med sina lättigenkännliga ”småtaggiga” blad i det plastbetäckta olagliga växthuset.
Arktis är de tuffa männens värld. Och till de hårda gossarnas vanor hör givetvis en rejäl fylla då och då – även om de kör bil. Första gången jag råkad ut för de här rattfylleristerna var jag i Alaska så långt norrut man kan komma med bil. Jag liftade utanför leksaksaffären ”Santa Claus House” i en liten gudsförgäten håla med det synnerligen välfunna namnet ”North Pole”.
Då plockades jag upp av två fulla personer från en av ursprungsbefolkningarna i Alaska. De trodde att jag med min ljusa hud var tysk och förklarade då att de och jag därmed var lika varandra, därför att – som de sa – ”Vi indianer och ni tyskar startar ofta krig, men vi förlorar alltid ha ha!”
Sen hade de vett nog att sätta mig bakom ratten, varpå de tömde sin whiskyflaska och somnade i baksätet. Jag som aldrig ägt en bil var definitivt bättre bakom ratten än fulla förare (och det var därför de gett mig lift, erkände de).
Senare i nordanvidderna fick jag även lift med en ung bara lätt berusad långtradarchaufför och före detta hippie. Han sparade pengar för att kunna fly ut i vildmarken och leva ett ensam-är-stark-liv med gevär och timmerkoja. En inte helt ovanlig hårdkokt nordamerikansk individualistisk mansdröm (även fångad i filmens värld)
På tillbakavägen in till Kanada fick jag noggrant redovisa mina pengatillgångar – fattiga luffare ville man inte ha in i landet. Då hade jag hårt arbete i såväl Klippiga bergen (Kanada) som på Kodiak Island (Alaska, USA) bakom mig. Så jag hade totalt 3 800 dollar i pengabältet, jämfört med 2 700 dollar när jag lämnade Sverige 2,5 år tidigare! Inte illa alls om jag får skryta lite.
Några dagar senare letade jag (som en gång Farbror Joakim) guld på stränderna till floderna Klondike och Yukon i det vilda kanadensiska Yukon-territoriet, men allt är bortplockat sedan den berömda guldrushen kring sekelskiftet. Industriell guldgruvdrift finns dock kvar.
Kvar i flodsanden fanns bara nersjunkna rostiga femvåningars mudderverk. Dessa åt sig under en mellanperiod i guldhistorien igenom floderna, samtidigt som de anställda guldletarna i denna stordriftsindustri, i det miljöförstörande företagsmonstrets innandömen, rensade ut de begärliga gula metallklumparna .
Guldrushen skapade Vilda Västern-staden Dawson City i Yukon. Den är idag liksom när jag besökte den en småort på dryga 2 000 invånare, där jag på knarrande trätrottoarer och leriga gator letade efter flydda tiders hårda manliga nybyggarromantik. 60 000 turister om året gör samma sak.
Dawson City och Yukon River. Bild: Dawsonesque Licens: CC BY-SA 3.0
Jag besökte vildmarksförfattaren Jack Londons timmerkoja (flyttad från ursprungsplatsen). Därefter blev jag bjuden till några kanotisters lägerbål, gitarrspel i natten och sovplats vid lägerelden.
Dagen därpå besökte jag det vacklande och ålderstigna gamla nöjespalatset. Där försörjde sig några av de få bofasta på gammaldags, läckert strumpebandsprytt bensprattel. Några små guldbitar som under forna dagars storhet kastades dock inte längre upp på scenen…
Dags för nästa resa norrut, till nästa kanadickterritorium. Från Edmonton i Alberta till Yellowknife vid Great Slave Lake i nordvästterritoriet. En ung lastbilschaufförs hett efterlängtade weekendkörning till en vacker flickvän. Närmare 150 mil på närmare 20 timmar via grusvägen Mackenzie Highway.
Det är en jättelik återvändsgränd som går nästan spikrakt norrut genom ”grizzlyinfekterade” urskogar. ”Städerna” längs barrskogsvägen bestod i stort sett av caféer och bensinstationer.
Därför tyckte jag att jag hade tur som plockades upp av en trevlig lastbilschaufför som skulle ta hela sträckan via en maratonskörning. Själv kunde jag ju sova och sen vakna upp utvilad i det långtbortiga Yellowknife – men sedan blev det samma historia som i Alaska.
Han knäckte öl efter öl. Och hans körning blev allt vingligare. Enda orsaken till att jag inte klev av var att jag var ännu räddare för den nattliga storskogens djur. Jag mindes att det inte var långt ifrån dessa trakter som farfar och hans bror hade jagat varg.
I ren självbevarelsedrift tiggde jag mig till att ta över ratten på mitt livs första lastbil. Killen somnade, men vaknade till då och då och hotade att överta ratten om jag inte körde fortare. Ett val mellan pest och kolera – en farligt full förare, eller en farlig ovan förare…
Även jag började halvsomna av det-monotona-raka-vägen-körandet-genom-det-enformiga-nattmörkret. Jag upplevde det hela lika overkligt som att titta på en stor ofarlig teveskärm istället för på vindrutan. Jag klarade mig enbart genom att bita mig blodig i läpparna och i tungan för att smärtan skulle hålla mig vaken.
Plötsligt ser jag en timmerlastare vars chaufför tydligen somnat och kört ner hela ekipaget i diket. Hjulen på lastbilen spann fortfarande ilsket när vi drog honom och hans tomma Johnnie Walker whiskyflaska ur bilen.
Han var helt oskadd, men det påminde en om faran. Och man fick en välbehövlig paus. Så vi nådde oskadda Yellowknife. En gammal guldgrävarort, etniskt blandad, territoriehuvudstad och – en charmlös småstad inte egentligen värt besväret att besöka.
Men jag var nöjd, som efter denna långa återvändsresa dit och tillbaka, strax därefter kom att pricka av samtliga av Kanadas tio provinser och två territorier – med huvudstäder.
Tills den glesbebyggda nordostliga provinsdelen av North West Territories långt senare (1999) styckades av till inuit-territoriet Nunavut med huvudort Iqaluit. Bra för ursprungsbefolkningen, men retligt för min samlarvurm att få ett nytt svårtillgängligt territorium kvar på besökslistan. En skitsak men ändå.
Vidare österut: Den kanadensiska ”symbolikonen” är tevetornet CN Tower i Toronto (som typ motsvarar Eiffeltornet i Frankrike), belägen i östprovinsen Ontario. Med sina 553 meter är detta stora turistmål den högsta byggnaden på västra halvklotet. Det har 147 våningar och ett svindelgivande glasgolv att gå ut på – nära restaurang och observationsdäck.
Den kanadensiska parlamentsbyggnaden på en kulle i huvudstaden Ottawa var också imponerande. Men min definitiva favoritbyggnad i Kanada är det fortlika Citadellet i Quebec, med sin utsikt över St. Lawrencefloden. Där bor den engelska drottningen vid officiella besök hos sina undersåtar.
I Quebec är ju en majoritet fransktalande, och jag lade märke till samma trista fenomen som i Frankrike – många sätter en ära i att inte förstå engelska. En franskchauvinistisk polisman som med tecken sa åt mig att bara gå på övergångsstället vägrade helt enkelt att svara mig på engelska, fast jag visade med ett svenskt pass att mitt språk inte är engelska.
I miniprovinsen Prince Edward Island, berömd för sin välsmakande potatis på vackert röda jordar, fick jag mitt livs kortaste lift. Från en mjukböjande kulle till den nästa – inom synhåll, en sketen kilometer bort. Då fick en tacka artigt ändå.
Från Nova Scotia tog jag färjan till sista provinsen, östliga Newfoundland. En förare visade mig var vikingarna hade hållit till, innan de fördrevs av ”skrälingarna” (inuiter och ”indianer”). Vikingarna förde med sig (kvinnliga) skrälingar” hem till Island. Detta vet vi numera eftersom kanske några hundra islänningar i sydöstra Island bär på ”uramerikanska” gener.
De låånga Kanadamilen från ocean till ocean avslutades i St. Johns, där jag diskuterade facklig och politisk kamp med bolagsanställda fiskare från Portugal. De hade gått i (löne)strejk och förlagt sina fiskebåtar på den karga Atlantön ”Newfoundland and Labrador”. Och därmed oåtkomliga för de ilsket uppretade ”arbetsgivarna” hemma i Lissabon (egentligen arbetsköparna – de köper ju arbete av havets arbetare…).
Och apropå arbete, så fick jag under färden över kontinenten oväntat ett jobb i sydligaste Ontario/Kanada, i det lilla ”fingret” som pekar ner i USA – på samma breddgrad som Rom. Den jämförelsen gör det lättare att förstå att tobak otroligt nog odlas i kalla Kanada. Det hade jag ingen aning om, men jag upptäckte det från en bil jag liftade med.
Spontant sa jag då åt föraren att stanna, tackade för skjutsen, och tog mitt pick och pack till tobaksfältet vid sidan av vägen. Där och då i direkt kontakt med den förvånade markägande bonden fick jag jobb som skördearbetare i Kanada.
Detta tillsammans med två andra lantarbetare, och en trevlig kille med intellektuell funktionsnedsättning jag fick dela rum med. In med ryggsäcken i rummet bara, och upp på stört på ”tobaksmaskinen”.
Den bestod av en ”högbent” traktor som åkte mellan tobaksraderna på de stora odlingsfälten. Bakpå hade man hängt på en slags vagn med tre sittplatser. På denna mackapär satt man och plockade 4-5 stora gröna ”fuktkletiga” tobaksblad åt gången – till höger och till vänster. I mitten lades de färdiga bladen i en uppsamlingshög.
Låter ju enkelt, men det var svettdrivande och stressigt för en total nybörjare som jag. Ovan som jag var missade jag ibland bladen på vänstersidan, och när jag sträckte mig bakåt för att nå dem, så kom jag förstås på efterkälken på högersidan. Och så vidare.
Jag kände förstås ett pressande ansvar att inte sinka de andra två på ”eftervagnen” (typ” inte förstöra ackordet”). Men mina händer började snart ömma och värka och bli kladdiga. Fingrarna blev känslolösa och knarrande. Blodet stockade sig i händer och armar. Solen stekte skoningslöst. Törsten fick mun och läppar att torka in.
Jag vägrade dock ge upp när jag såg de andras skadeglada flin (de sa senare att de inte hade trott att jag skulle palla för det hemska jobbet). Men det gjorde jag stolt – ovetande om att det värsta ännu låg framför oss och mig.
Två av lantarbetarna sydde ihop buntar av klibbiga tobaksblad. Dessa skulle sedan hängas upp för torkning i lador som redan var satta på hög inblåst hettande värme. I de annars tomma ladorna satt en massa trästavar från vägg till vägg.
Dessa skulle man (jag och min rumskompis förstås) klättra på med buntar av tobaksblad med oss för att hänga upp dem på de högsta stängerna, och sedan arbeta oss nedåt och fylla på med nya ångande blad på de lägre stakarna.
Det blev allt varmare. Det blev allt ”ångigare”. Det blev allt trängre och klibbigare. Det blev allt svårare att få syre och orka klättra på långsamt allt halkigare trästavar, Lungorna brände, andningen blev svårare.
Vi tvingades snabba på för att hinna med alla tobaksbuntar, de andra lantarbetarna fyllde på med. Vi balanserade livsfarligt på de ofta lösa träslåerna. Tobakslukten genomsyrade varenda cell i ens kropp. Hela ens väsen var invaderat av TOBAK.
Det vedervärdiga megatunga arbetet var som att styrketräna i en hetångande bastu, med en kolossal, fet, yrseldrivande och obarmhärtigt bolmande Havannacigarr i munnen!
Hans Norebrink
# Ursprungsfolken i Kanada benämns officiellt (av den kanadensiska staten) First Nations (”indianer”), inuiter (”eskimåer”) och métis (fransk-indianska mestiser). Sammanlagt 1,4 miljoner människor. Själva vill oftast de amerikanska ursprungsbefolkningarna benämnas efter sin lokala etniska gruppidentitet
Inuiter bor i Sibirien, Alaska, Kanada och Kalalit Nunaat (Grönland). Urfolken i Alaska utgör 20 procent av delstatens befolkning.
I den officiella amerikanska folkräkningsstatistiken används i Alaska de etnisk-kulturella beteckningarna American Indian (Native American) och Alaskan Native. Etniska beteckningar kan variera, och namnfrågorna är ofta kontroversiella och röriga att reda ut.
# Trump ville köpa Grönland från Danmark, som man förr köpte Alaska från Ryssland. Det finns en viss logik i båda köpen, då dessa två områden geografiskt tillhör världsdelen Nordamerika. Men Kalalit Nunaat är självstyrande under viss dansk överhöghet, så de bestämmer själva om sin framtid.
Men om jag finge bestämma (vilket näppeligen kommer att ske..) skulle Grönland slås ihop med det kanadensiska inuit-territoriet Nunavut, och tillsammans bilda en enad självstyrande inuitregion i Kanada. De är ju samma folk och är nära grannar.
# Självklart stoppade jag vid hemkomsten till Sverige en tacksam femhundring i Frälsningsarméns julbössor, som tack för övernattningen hos dem i Alaska.
Läs mer:
