Under nästan 14 år, 1990-2004, var jag anställd som säljare till förmån för cancersjuka och trafikskadedrabbade. Under framför allt de första tre åren var det ett slitsamt och pressande arbete. Utifrån pass löpande på sex till åtta timmar sålde jag brevmärken via telefon, kanske 100–200 samtal per dag, och med en ren provisionslön. Efter ett sådant pass – med ständigt upprepande argument och övertalningsstrategier – kände jag mig som en urkramad trasa.
Efter några år förbättrades dock min situation, eftersom jag lyckades bygga upp en tämligen omfattande kundkrets där jag med jämna mellanrum återkom till redan värvade bidragsgivare. Samtalen fick nu en helt annan vänskaplig, nästan familjär, ton, samtidigt som jag själv kunde lägga upp min arbetstid och uppnådde jag en helt annan form av ekonomisk trygghet. Jag tillhörde dock det fåtal lyckligt lottade som lyckades ta sig i genom nålsögat. De flesta fick det inte att gå ihop ekonomiskt utan slutade efter en tid och en del andra slet ont i flera år utan att uppnå tillräckliga säljnivåer.
Åren därefter tänkte jag inte så mycket på min tidigare sysselsättning utan såg det närmast som en tämligen likgiltig passage under min levnadsresa, ett arbete vilket inte var värt något större mått av reflektion. På senare år har dock mina funderingar alltmer stannat upp vid denna tid. Orsaken till det tror jag har att göra med att min läsning av böcker i allt större utsträckning skiftat fokus mot arbetarlitteraturen. Visst hade jag redan tidigare i viss mån stiftat bekantskap med författare som Ivar Lo Johansson och Eyvind Johnson, men nu kom jag att fördjupa mig i såväl läsande av äldre som nyare svenska skildrare av arbetets mångfasetterade uttryck.
Och, förutom att beskriva kollektiv kamp i stort som smått samt att skildra de arbetandes livsvillkor, tror jag att arbetarlitteraturen har en än mer angelägen uppgift: att beskriva innehållet i skilda arbetsprocesser – med de olika former av handgrepp, fingerfärdighet och samarbete som ofta krävs.
Det var genom arbetarlitteraturen som jag indirekt fick upp ögonen för att även mitt gamla säljarjobb krävde en hel del begåvning, att det inte bara rakt upp och ner var att sätta sig och börja ringa – att jag retroaktivt uppnådde en känsla av värdighet, ja till och med stolthet!
För mig föll det sig därför naturligt att bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Den har idag runt 300 medlemmar och verksamheten består av skrivarkurser, uppläsningskvällar, medlemsmöten med författarbesök samt deltagande på bokmässor. Dessutom ges en antologi ut ungefär vartannat år med bidrag från såväl publicerade som tidigare opublicerade författare. Det allra finaste med Föreningen Arbetarskrivare är dock utgivningen av tidskriften Klass en gång i kvartalet – med porträtt av arbetarförfattare, intervjuer, publicering av nyskrivna dikter och noveller, recensioner, med mera. Klass ger läsaren en kvalificerad inblick i vad som rör sig i dagens arbetarlitteratur.
Om jag skulle ge mig på att ge några lästips skulle jag vilja lyfta fram Per-Gunnar Evander. Han har en bred produktion som spänner över ett flertal genrer, och då även arbetarlitteraturen. En av hans böcker som fångade mig mest var Sista dagen i Valle Hedmans liv. Den tar sin utgångspunkt i ett företag som utför plåtslageri och i det här fallet på taket på en skola. Centralt är en noggrann beskrivning av hur arbetet – med dess specifika hantverksskicklighet – flyter fram under dagens lopp.
En annan av Evanders böcker som gjort starkt intryck på mig är Berättelsen om Josef där vi får följa hur den skiftesarbetande valsverkaren Josef Blomberg ställs inför stegrande svårigheter i ett liv som spricker upp i sina sömmar.
Sedan, om man vill läsa något från en arbetare mitt i steget, är Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink en självklar klassiker.
Arbetarlitteraturen har en viktig funktion att fylla. Den pekar på möjligheter till förändring och ger oss värdighet i vårt dagliga slit – den är helt enkelt en väsentlig pusselbit i kampen!
Anders Karlsson
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
