Sverige har i historisk tid tillbaka haft i stort sett samma rovdjur, björn, varg, lodjur, järv, räv, fjällräv, utter, grävling, mård, småvessla, hermelin och iller. Under 1900-talet rymde minkar från pälsfarmer vilket gjort att det numera också finns en vild minkstam i Sverige.
Under 2000-talet har vi sedan fått stenmård, mårdhund och guldschakal vilka alla invandrat spontant även om mårdhunden enligt EU ska betraktas som invasiv då en planterats in i ryska Karelen. En art som förmodligen har setts i Sverige är tvättbjörn som också betraktas som invasiv då förekomsten i Europa skapats genom att tvättbjörnar rymt från djurparker. Guldschakal och stenmård anses dock inte vara invasiva arter.
Guldschakal (vanlig schakal, Canis aureus) sågs i Finland första gången under 2019 och sommaren 2020 fotograferades en guldschakal i Norge av en kamera nära Treriksröset. Sannolikt finns arten i Sverige även om den ännu inte observerats. Gulschakalen har utökat sitt utbredningsområde som en följd av varmare klimat. Redan 2015 hittade sen trafikdödad guldschakal på Jylland i Danmark och flera observationer har gjorts därefter. I Estland finns en etablerat bestånd av guldschakal som omfattar 10-20 par. Finns även i Ryssland, Ukraina, Lettland, Vitryssland och Litauen.
Guldschakalens huvudsakliga levnadsområde är tropiska och subtropiska regioner i Asien, Mellanöstern och sydöstra Europa dvs norra Grekland, Rumänien, Bulgarien, Kroatien och Ungern. Den har sannolikt också etablerat sig i nordöstra Italien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Polen, Österrike och Tyskland. De schakaler som finns i Afrika är enligt senare tiders forskningsrön en egen art som så kallas afrikansk guldvarg (Canis anthus).
Guldschakalen har en kropp som är mellan 60 och 130 centimeter lång (huvud och bål), vanligen kring 70 cm. Vikten är mellan 7 och 15 kilo. Pälsens färg kan vara guldgul till grå. Lever i grupper som omfattar ett par, ofta med ungdjur från tidigare kullar. Flocken har ett fast revir med en yta upp till 3 kvadratkilometer. Dvs de sociala förhållandena liknar vargens som också är en när släkting.
De jagar i par eller i grupp och detta huvudsakligen under natten. 80 procent av alla angrepp som görs av ensamma djur misslyckas. Hos par sjunker denna andel till 30 procent. De äter sällan as och fångar den största delen av sin föda med hjälp av sin goda hörsel och sin snabbhet. De sätt som schakalen jagar sitt byte på liknar rävens. Liksom den reser de öronen, kröker ryggen, lyfter svansen och gör sedan ett hopp och landar med sina främre tassar på bytet, som dödas efteråt med ett starkt bett.
Till guldschakalens föda räknas bär, insekter, gnagare, fåglar, amfibier och mindre gaseller och hjortdjur. De är alltså allätare. När inte hela bytet kan ätas upp bärs det till en buske eller grävs för schakalen ska att återkomma till det vid ett senare tillfälle.
Anses inte vara ett stort hot mot tamboskap men det finns rapporter om att får angripits.
Läs mer:
- Mårdhund – ett oönskat djur i Sverige
- Förr eller senare kommer tvättbjörnar hit
- Brunbjörn – Sveriges farligaste rovdjur
- Varg på väg tillbaks i hela Europa
- Positivt med mer varg
