För mig är det uppenbart att kön är ett biologiskt faktum och inte ett resultat av tanekgångar. Kön sitter inte i hjärnan utan främst i generna. Men inte ens biologiska faktum är utan inneboende motsättningar och komplikationer. Så hjärnan spelar också en viss roll. Låt oss börja med det biologiska.
Det finns bara två olika könskromosomer och normalt har människor två stycken, antingen två stycken X eller så en X och en Y. Men det finns också ett antal sällsynta kromosomfel som har med könskromosomerna att göra, X0, XXX, XXY, XYY och XXYY. X0, XX och XXX är vad vi i allmänhet kallar kvinnor medan XY, XXY, XYY, XXYY är vad vi i allmänhet kallar män.
Det finns en liten grupp kvinnor som har en Y-kromosom med förändringar eller ihop med en X-kromosom med förändringar som utgör ett undantag. Det finns fler olika genetiska orsaker till förändringarna. De ser i allmänhet ut som kvinnor.
Den mesta kända kvinnan med XY som funnits är Stella Walsh, en US-amerikansk löpare. Hon hade en blandning av XO, XX och XY. En annan känd kvinna med XY-kromosomer är löparen Caster Semenya.
Ett gemensamt namn för detta är intersex vilket även inkluderar män med XX-kromosomer eller personer med både manliga och kvinnliga könsorgan (som kan ha XX, XY, XYY eller kombinationer av XX och XY, XX och XXY eller nåt annat). Det finns en mängd kromosomfel plus ytterligare några orsaker till att det finns intersexpersoner. Vissa orsaker och kromosomkombinationer gör att kvinnorna kan få barn medan andra orsaker innebär att de inte kan få barn. Precis som alla andra människor kan intersex-personer vara heterosexuella eller homosexuella. Men intersex är sällsynt och är möjligt att medicinskt konstatera och diagnostisera.
Generellt kan vi därför hävda att personer med XY är män och personer med XX är kvinnor även om det finns undantag. Men eftersom det går att diagnostisera vilka personer som är intersexpersoner har det i sig inte med hjärnan att göra. men det går också att utifrån biologiska fakta hävda att det finns fler än två kön även om de vi kallar kvinna respektive man är de överlägset vanligaste.
Detta är egentligen basen för Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens – tankar om den nya synen på kön” som varnar för att en syn på kön som nåt som bara existerar i hjärnan leder till en svår backlash för jämställdhet och kvinnokamp.
Tankegångarna bakom åsikten att kön är något som skapas i hjärnan innebär nämligen i praktiken att alla som uppvisar en förkärlek för det som anses feminint enligt dessa teorier inte är nåt annat än kvinnor. Dvs är någon intresserad av att leka med dockor, klä sig i klänning och gillar rosa är personen en flicka eller kvinna. Och är någon intresserad av att leka med bilar, gillar maskiner och svåra fysiska utmaningar är det en pojke. Ett sådant synsätt gör de just nu rådande fördomarna och könsstereotyperna till det som bestämmer de faktiska könet vilket naturligtvis är helt orimligt.
Eller uttryckt med Kajsa Ekis Ekmans ord:
Den intersektionella begreppsapparaten är perfekt anpassad för att användas av kvinnor – men har oskadliggjorts. För i det ögonblick mannen uttalar orden ”Nej, det är jag som är kvinnan” är det han som har tagit över dem. Då händer det motsatta: verktygen vänds emot henne.
[…]
En verkligt intersektionell analys hade gett vid handen att kvinnors materiella verklighet är grunden för ett specifikt förtryck, lika specifikt som det som människor från minoritetsgrupper eller hbtq-personer upplever. Intersektionalitet handlar om att se till olika maktordningar – men till den maktordning som är byggd på biologiskt kön ska det uttryckligen inte tas någon hänsyn.
[…]
En dialektisk materialism har inget problem med att se biologiskt kön som en realitet. Det faktum att kvinnor kan föda barn och män inte kan det är så grundläggande att det i sig gör livsvillkoren för könen fundamentalt olika. Oavsett samhällsform finns några givna konsekvenser av denna premiss. Kvinnor vet genom sin kropp när de ska bli mödrar, män vet att de ska bli fäder när en kvinna talar om det för dem. Ingen moder tvivlar på vem som är hennes barn, en fader kan alltid tvivla.
[…]
Utan ordet kvinna blir det svårt för någon kvinnorörelse att existera. Utan ordet kvinna blir det svårt att tänka och tala om kvinnors situation. Utan ordet kvinna blir det omöjligt att förstå kvinnoförtrycket.
Kvinnoförtrycket försvinner däremot inte för att man tar bort ordet. Kvinnor kommer fortsätta att bli gravida och föda barn. Kvinnor kommer att fortsätta utföra merparten av allt reproduktivt arbete på jorden och äga mindre än en procent av resurserna; vi kommer att fortsätta vara majoriteten av offren för sexualbrott och våld i hemmet; vi kommer att fortsätta diskrimineras på arbetsplatsen; vi kommer att fortsätta förbises i medicinsk forskning; vi kommer att fortsätta älska mer och få mindre tillbaka; vi kommer att fortsätta sugas ut ekonomiskt, fysiskt, sexuellt och emotionellt.
Vi kommer bara inte kunna förstå det eller förklara det. Vi kommer inte veta vad vi ska säga. När vi försöker kämpa för våra rättigheter märker vi att vår grupp inte finns längre. Numret du ringer har upphört. Hänvisning saknas.
Detta är det viktiga i Kajsa Ekis Ekmans bok. Måhända innehåller den en mängd faktafel. Jag kan fö lite om transfrågan för att veta exakt vad som är sant och inte sant. Men som Gerda Christenson skriver i Aftonbladet Kultur är det väsentliga i boken:
Lisa Bjurwald beskriver i Expressen hur den könsneutralisering av språket som transrörelsen drivit fram i praktiken osynliggör kvinnors villkor och behov, inte minst inom just sjukvården där fysisk kropp många gånger är avgörande för behandlingen. Och medan kvinnorörelsen sedan årtionden försökt synliggöra maktstrukturen bakom mäns våld mot kvinnor, vittnar nu feminister om hur detta arbete omöjliggörs genom motiveringen att språket ska vara ”inkluderande” och därför inte nämna kvinnor eller män.
Vilken betydelse får det för möjligheten att kämpa för kvinnors rättigheter som förtryckt grupp i samhället? Flera statliga utredningar om trans (SOU 2017:92, Ds 2018:17) har föreslagit att samhällets definition av kön ska ändras till att inte längre utgå från biologiskt/fysiskt kön, utan självidentifikation. Juridiskt kön ska frikopplas helt från fysisk kropp. Om detta genomförs innebär det att begreppen kön och könsidentitet skulle komma att bli närmast omöjliga att skilja från samhälleligt formade könsnormer. En sådan ändring av samhällets syn på kön är så central att den närmast är att betrakta som ett paradigmskifte. Ska vi verkligen acceptera att en sådan både avgörande och omfattande förändring görs utan att i så fall först utredas ur alla tänkbara perspektiv – vetenskapligt, lagstiftningsmässigt, jämställdhetspolitiskt etc – och utan en bred offentlig debatt?
Samtidigt är det ett faktum att en del människor upplever att de är födda i fel kön av en mängd olika orsaker. Det behöver inte alls finnas biologiska orsaker bakom. Personligen känner jag personer och känner till flera personer som bytt kön. Så det är inte helt ovanligt.
Första gången jag större på en person i verkligheten som bytte kön var på 1980-talet på Saabs växellådefabrik i Göteborg. En man som arbetade där blev en kvinna inklusive hormonbehandlingar och fysiskt könsbyte. Han och hon arbetade kvar på fabriken under hela könsbytet och också efteråt. Jag hörde inte talas om (Jag var fackligt aktiv på fabriken) att hon upplevde några problem med könsbytet i förhållande till arbetskamrater och arbetsplatsen. Det kan ju ha förekommit ändå. Men jag tror hon slutade ungefär i samma veva som jag slutade på fabriken. En annan nära bekant, ett barn till några vänner, är en annan person som bytt könstillhörighet. Detta har skett nyligen när personen blivit vuxen. Det kändes inte oväntat. Det har alltid varit uppenbart att personen ifråga inte varit född i rätt kropp. Inte varit det kön som personen tilldelats på grund av fysiskt utseende.
När det gäller genus är det något social konstruerat som jag ser det. Genus sitter alltså i hjärnan. Enbart i hjärnan. Socialt konstruerade könsstereotyper och könsroller.
Läs också:
