Ju mer världen binds samman, ju mer det blir uppenbart hur hela jorden bara är ett enda stort samhälle och sammanhängande system, desto mindre tycks vi prata om makt. Det är som om allt blivit för abstrakt och för komplicerat. Långa kedjor av beslut och ageranden som binder samman skogsavverkning och utbredningen av biologiska monokulturer med pandemier och klimatförändringar.
Alla led i dessa långa kedjor är påverkade av människor och kan således förändras, men de är också enormt komplexa och svåröverblickbara. Så de flesta människor verkar mest känna uppgivenhet inför de katastrofer de läser om eller tvingas genomlida själva.
Men så finns det katastrofer som uppstått till följd av ett enda beslut, som fattats i ett styrelserum av en oerhört lättdefinierad grupp människor. När storföretag packar ihop och flyttar eller lägger ned produktion som hela samhällen är beroende av. Stora Ensos beslut att avveckla verken i Kvarnsveden och Veitsiluoto, i Finland, är bara det senaste exemplet.
”Vi trodde möjligen att en av våra två pappersmaskiner skulle komma att stängas /…/. Folk är bedrövade. Det här blir supertufft”, sa ordförande för Pappers avdelning på Stora Enso till Arbetet när arbetsgivaren släppte bomben.
Mönstret är smärtsamt bekant. Alltid är det samma typ av kommentarer; en facklig företrädare eller politiker som säger att det är tragiskt, sorgligt eller olyckligt – kanske till och med att det är ett svek. Men sedan har arbetarrörelsen satt upp en historisk gräns som aldrig passeras, trots att näringslivet struntar fullständigt i varje idé om ömsesidighet. Aldrig lyfts frågan om det är en rimlig ordning att arbetsgivare som håller hela städers öden i sina händer har rätten att packa ihop och dra så fort det passar.
I en tid då trygghet seglat upp som politiskt modeord är det tabu att ifrågasätta det faktum att människors och orters hela livsnäring och existens lämnas till fromma förhoppningar. Det är lönearbetarna i produktionen som skapar vinsterna, men när det kommer till kritan äger vi inte ens rätten att bli exploaterade.
Det är dags att på allvar börja lyfta krav på att de arbetande skall ha vetorätt mot nedläggningar i verksamheter som hela samhällen är beroende av. På samma sätt som att storföretag som tar emot statliga stödutbetalningar borde vara förbjudna att ta ut vinst eller dela ut bonusar, borde det finnas förbud mot nedläggning av verksamheter som går med vinst. På samma sätt som varumärken och kapitalägare är skyddade, borde produktionen och de anställda vara det.
Om ägarna vill lämna fältet, stifta då lagar som garanterar statligt stöd för att ge möjlighet att behålla och driva verksamhet i nya former. Utred möjligheterna och riskerna, lyft frågan i debatten. Bryt tabut som säger att det ska vara en självklarhet att leva med denna fundamentala osäkerhet i mitten av vardagstillvaron.
Den ökande sociala otryggheten är ingen naturkraft, den är inget öde vi alla måste lära oss leva med. Den är effekten av beslut tagna av människor som tilldelats alldeles för mycket makt över andras liv. Bara en väldigt snäv kapitalistisk logik säger att varje nedgång i vinstmarginalerna ska drabba de anställda. För kapitalet och högern är det förstås en utmärkt ordning eftersom den ställer löntagarnas intressen emot varje ifrågasättande av produktionsordningen – helt enkelt därför att allt annat än överproduktion och skövling innebär att arbetare riskerar att förlora hela grunden för sin inkomst.
Det finns ingenting som säger att det måste vara så, förutom denna grundläggande godtycklighet i relationen mellan kapitalägare och löntagare.
Därför måste vi börja ta striden om de beslut som ligger allra närmast våra liv, om löntagarnas inflytande över de arbetsplatser vars verksamhet och vinster vi sliter hårt för. Låt oss rucka på maktförhållandet mellan arbeta och kapital bara lite grann. Till att börja med.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen
