En del av de så kallade finansfamiljerna i Sverige bor inte i Sverige, deras företag hör hemma i andra länder och ägas via stiftelser och holdingbolag i ytterligare några andra länder medan vinster och royalties hamnar nån helt annan stans i andra bolag som på olika sätt ägs av samma rika familjer. Allt för att betala så lite skatt som möjligt i alla led. I företagen, personligen och på all andra sätt. det syftar också till att dölja hur ägandet ser ut och var det egentligen ligger. Det ska inte gå att beskatta dem.
Ett antal länder är viktiga för att det sak vara möjligt. För svenska finansfamiljer eller som vi kanske hellre bör kalla dem finansklaner är länder som Storbritannien, Malta, Cypern, Nederländerna, Luxemburg, Schweiz, Liechtenstein, Jersey, Guernsey, Panama och Bermuda viktiga länder. I vissa länder finns holdingbolag, i andra länder stiftelser och fonder. Bolagen som sköter stiftelserna och fonderna finns i ytterligare andra länder och de bolag eller stiftelser som tar emot vinsterna och sen fördelar dem till finansklanernas medlemmar finns i ytterligare några andra länder.
Detta system av skattesmitarländer, rådgivningsbolag, fonder, stiftelser och holdingbolag vars huvudsyfte är att minimera skatten för de extremt rika kallas Moneyland av journalisten Oliver Bullough som skrivit en bok om detta som inte förvånande har Moneyland som titel.
Boken handlar dock inte främst om de superrika skattesmitarna i Väst utan i huvudsak om det korrupta näringslivet i Ryssland och Ukraina där oligarker stjäl pengar och flyttar dem till Moneyland, Även olika diktatorer som placerat stora förmögenheter i Moneyland tas upp. Jag tycker det är en intressant bok som visar hur det fungerar även om den inte specifikt tar upp västvärldens kapitalister och storföretag. Något som upprört Erik Haking som recenserat boken i Flamman:
I sin ivriga jakt på skattgömmornas lokalisering glömmer Bullough med jämna mellanrum dock bort att fråga sig var avkastningen slutligen hamnar (det är inte på Jersey) och vems armé som säkerställer utfallet (den tillhör inte något klatschigt, banér- och vapenlöst tankeexperiment-land utan utgår från sina vanliga baser i Florida, Stilla havet och Persiska viken).
Lika gränslös som han föreställer sig den nya ekonomin är författarens blåögdhet när han påstår att ”västerländska regeringar har försökt ligga i framkanten när det gäller att stävja dessa trick”. Han berömmer särskilt USA:s allt tuffare krav på transparens kopplad till skatteparadisen, men problematiserar det faktum att Washingtons krav på omvärlden att dela med sig av kundregister och nycklar till kassavalven gäller alla utom dem själva, utan att lägga ihop ett och ett.
Kritiken från Haking är dock inte korrekt vad det gäller möjliggörarna och profitörerna. Detta då boken visst tar upp detta, Dvs de bolag, finansrådgivare och banker i London som gör Moneyland möjligt.
Oliver Bullough nämner förstås inget om de svenska finansklanerna som döljer pengar i Moneyland. Men de finns. Några exempel finansklanerna Kamprad (Ikea), Rausing (TetraPak), Stenbeck (Zalando), Lundin, Axson Johnson, Olsson (Stena), af Jochnik (Oriflame) och Hult (EF).
