Fredagen 11 juni sparkar det som vi fotbollsälskare väntat på så länge – Europamästerskapen för landslag – igång. En månad senare avgörs finalen på anrika Wembley i London. Det är 24 nationer som kvalificerat sig till turneringen och dessa har delats in i sex grupper med fyra lag i varje. De två bästa lagen i varje grupp – samt de fyra treorna med flest poäng – går därefter vidare till åttondelsfinaler, varpå följer kvartsfinaler, semifinaler och slutligen finalen. EM skulle egentligen ägt rum förra året, men coronaviruset sköt upp det hela. Nytt för denna gång är att hela elva länder/städer delar på arrangemanget. Pandemin lägger därtill hinder i vägen för fulla läktare. På vissa arenor tillåts 50 procents publiktäckning, medan andra stannat vid 25-33 procent.
Fotbolls-EM debuterade som turnering 1960, då Sovjet rodde hem vinsten, och har därefter ägt rum vart fjärde år. Två länder har stått överst på prispallen hela tre gånger: Spanien (1964, 2008, 2012) och Västtyskland/Tyskland (1972, 1980, 1996). Två gånger har den segrade nationen varit en riktig knallsensation. Det handlade dels om det Danmark som 1992 fick hoppa in i sista stund på grund av att Jugoslavien diskvalificerades utifrån det rådande inbördeskriget. Med målvakten Peter Schmeichel och anfallaren Brian Laudrup som främsta segerexekutörer betvingade Danmark till de flestas förvåning såväl Nederländerna i semifinalen som Tyskland i finalen. Den andra gången handlade det om Grekland 2004, som med en skicklig defensiv i finalen till och med drog det längsta strået mot den favorittippade hemmanationen Portugal.
Det är främst tre segrande lag som etsat sig fast i mitt minne. Det jag först tänker på är Tjeckoslovakien 1976. Landet har en rik fotbollstradition och var förlorande VM-finalist såväl 1934 som 1962 och 1976 var således året då den stora fullträffen kom. Oförglömligt är hur Antonin Panenka avgjorde finalen mot Västtyskland i straffsparksläggningen när han fintade ner den tyske burväktaren i det vänstra hörnet och sedan lugnt bara chippade bollen mitt i målet. Inte heller glömmer jag Nederländernas virtuosa lagmaskin 1988 med de tre fixstjärnorna Marco van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkard i spetsen. Finns det något vackrare mål än van Bastens i finalen mot Sovjet när han med en perfekt precision på volley placerade bollen otagbart för den ryska målvakten Dasajev? Slutligen är det Spanien 2012 som imponerade storligen på mig. Finalen mot Italien blev här – med mittfältskreatörena Zavi och Iniesta på allra bästa spelhumör – rena utskåpningen där segersiffrorna kom att stanna vid 4-0.
Hur kommer det då gå denna gång? Ja, mitt tips är att det blir England som lyfter segerpokalen på Wembley 11 juli. Trots att fotbollens vagga stod här – i form av de första kända klubbarna Sheffield (1857) och Hallam (1860) – har man också endast en gång triumferat i ett stort mästerskap, VM på hemmaplan 1966 när Västtyskland slogs tillbaka i finalen med 4-2. England gick fram som en ångvält i kvalet till EM och har i Raheem Sterling, Marcus Rashford samt Harry Kane en synnerligen svårstoppad forwardstrio. Faktumet att det var två engelska lag i årets Champions League final – Chelsea och Manchester City där Chelsea blev mästare – är därtill en tydlig värdemätare på dess enorma styrka.
Vad kan vi då vänta oss av Sverige? Ja, vi har sällan rosat marknaden i EM sammanhang. Den bästa insatsen hitintills är semifinalplatsen i samband med hemmamästerskapet 1992 (och där Sverige var den enda nationen som besegrade den slutgiltiga vinnaren Danmark), men annars är det tunnsått med framgångar. Denna gång tror jag dock att Sverige kan gå tämligen långt, kanske till semifinal om det vill sig väl. Laget är mer gediget och välkomponerat än på mången god dag. Dessutom är kedjeässen Alexander Isak och Dejan Kulusevski två unga, hungriga vargar som kan komma att sätta skräck i mer än ett försvar. Jag tror faktiskt inte heller att det är någon nackdel att Zlatan befinner sig vid sidan av planen.
Anders Karlsson
