Ännu en gång har nu Andreas Malm gått ut och hävdat att vänstern borde alliera sig med den islamistiska högerrörelsen Hamas. Det var inte bara ett förhastat uttalande i stundens hetta. Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med.
Andreas Malm får numera räknas som en internationellt tongivande vänsterteoretiker. Av alla dem som läser hans böcker om klimatet och klimatkampen är det nog rätt få som känner till att han i Sverige har en lång historia av att hylla islamistiska rörelser som Hizbollah och Hamas. Inte för att han politiskt skulle stå nära islamismen. Nej, han bara företräder en viss typ av antiimperialism.
Antiimperialismen innebär i detta fall att “nationell befrielsekamp” i vissa lägen ges ett absolut företräde, på bekostnad av sådant som klasskamp och kvinnokamp. För palestiniernas del innebär detta att all befrielse utom den nationella befrielsen måste sättas på paus, ända tills folket, enat kring en väpnad rörelse, har vunnit sin seger över Israel. Tills dess får man inte ifrågasätta Hamas styre på Gaza. Det spelar tills vidare ingen roll om kvinnorna i Gaza trycks tillbaka till hemmet, om man avrättar homosexuella eller om socialister utsätts för tortyr av Hamas egna säkerhetsstyrkor. Gazaborna är underordnade ett större syfte i den antiimperialistiska planen: att besegra Israel.
En antiimperialism av detta slag brukar välja ut ett fåtal väpnade konflikter, vilka utnämns till “huvudmotsättningar” i den rådande världsordningen. Sen förväntas att alla tar ställning för en av de krigförande parterna. Vissa gånger handlar det om Nordirland men den här gången är det Palestina. Den som inte sjunger med i lovsången till Hamas misstänkliggörs för att vara en Israellakej.
Stora delar av den radikala vänstern ställer sig avvisande till den typ av “fiendens fiende”-antiimperialism och föga sugen på att agera hejaklack till militära strider. Andreas Malms senaste hyllning till högerrörelsen Hamas har också fått mycket kritik från anarkister, vänsterkommunister, autonoma och antifascister. Men han har också uppbackare som menar att all kritik av Hamas är ett stöd till vad Israel gör, eller att kritiken åtminstone inte borde formuleras nu. Som det lätt blir på Twitter så faller diskussionen sönder i fragment så att själva grunden försvinner. Därav detta försök till sammanfattning.
Under maj månad pågick en virtuell marxistkonferens vid namn “Red May“, organiserad från Seattle. På programmet den 14 maj stod ett panelsamtal som inte var tänkt att handla om Israel eller Palestina, utan rubriken löd: “Covid, Climate, Chronic Emergency: Antinomies of the State”.
Programpunkten tog avstamp i den mycket läsvärda artikeln “The State of the Pandemic“, skriven av filosofen Alberto Toscano. Han tar avstamp i kontrasten mellan två distinkt skilda sätt att förstå staten och dess kapacitet i vår innevarande katastrofepok. De två förståelserna av staten kan sägas utgå från två olika traditioner inom marxismen. De representeras av två böcker som utkom under 2020: å ena sidan De Virus Illustribus av Anselm Jappe et.al. (på franska), å andra sidan Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency. Således hade arrangörerna bjudit in både Toscano, Jappe och Malm till ett panelsamtal som strömmades på Youtube.
Först pratade Alberto Toscano i 20 minuter om stats- och kristeori. Därefter lämnades ordet till Andreas Malm, som förklarade att han i rådande läge inte kände att han kunde prata om annat än situationen i Palestina. Sedan sa han följande (av allt att döma efter manus):
What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?
I sitt anförande valde Malm att inte nämna ordet Israel. Han använde i stället frasen “the Zionist entity” – ett uttryck som insisterar på att Israel inte är en “riktig stat”, utan någonting annat, någonting som bara har maskerat sig till en stat.
Det finns omkring 200 stater på jorden. De bygger på olika grader av etnisk rensning, i olika historiska skeden. Turkiet är en stat. Syrien är en stat. Tyskland är en stat, Tredje riket var en stat liksom Sverige och Myanmar och Israel är stater. Varför ska just sistnämnda frånkännas sin statlighet och i stället betecknas i rent metafysiska ordalag, som en abstrakt “entitet”? Kanske för att leda bort all möjlig solidaritet med de konkreta människor som faktiskt lever i det som nu är Israel, de som inte är staten utan dess invånare.
Utpekandet av Israel som “ingen riktig stat” utgör i praktiken ett idealiserande och bejakande av staten som sådan. En tydlig undertext är att en riktig stat inte skulle kunna begå de brott som Israel begår. En attraktiv retorik för den som vill frikänna den egna staten från dess historia av folkfördrivningar.
Givetvis vet Andreas Malm att Israel är en stat och han nämner den också vid namn senare i sitt anförande. Men att han allra först pekar ut huvudfienden som “the Zionist entity” bör nog begripas som en hundvissla. Ett ord som inte är antisemitiskt, men samtidigt är som gjort för att tillåta betydelseglidningar i sådan riktning. “Den sionistiska entiteten” kan för den ene syfta på staten Israel, för den andre kan det syfta på själva närvaron av judar i regionen, för den tredje kan det rentav syfta på en global konspiration.
Den som uppriktigt månar om att Israelkritik inte ska blandas samman med antisemitism, den begriper också varför detta uttryck inte är så lyckat.
Edward Said är ett exempel. I flera av sina essäer påpekade han att palestinska befrielserörelser hade underminerat sin egen sak genom att envisas vid att kalla Israel för “den sionistiska entiteten”. Men så företrädde Said också en sekulär linje och var föga förtjust i Hamas, till skillnad från Malm.
Andreas Malms lovsång till Hamas manliga ledarskikt är en spottloska i ansiktet på de Gazabor, män och kvinnor, som har modet att trotsa Hamas-styret i sin kamp för bättre villkor, eller bara söker små fickor av frihet i vardagen. Han ger legitimitet åt en reaktionär, islamistisk våldsmakt som gång på gång slår ner sociala protester i Gaza. Det är ett ställningstagande i klasskampen – för den lokala borgarklassen.
Hamas odlar nära relationer till Turkiets regeringsparti AKP. De två grupperna brukar också beskrivas som utlöpare ur samma islamistiska organisation: Muslimska brödraskapet. När turkisk militär gick in i Syrien för att krossa det kurdiska självstyret i Rojava, blev de påhejade av Hamas (som självklart inte vill se några sekulära, socialistiska eller feministiska experiment i regionen).
Hamas strategi har alltid varit att militarisera konflikten, att aktivt undertrycka andra former av kamp än den väpnade kampen mot Israel. Att sitta i Sverige och säga att krig ska lösa Gazabornas misär, att de måste krossa Israel militärt för att kunna leva i fred, är varken realistiskt eller modigt. Det är cyniskt och naivt.
Rasmus Fleischer
Inlägget är en förkortad version av ett inlägg som är publicerat på Copyriot. Den ursprungliga texten är publicerad utan upphovsrätt (public domain).
Läs mer:
- Varken Hamas eller Hizbollah är terroristorganisationer
- Maoisterna, imperialismen och mellanöstern
- Hamas är en katastrof för Palestina
- Klimatkamp på ett radikalare spår
