Den söndertjatade amerikanska drömmen är tanken att alla kan bli rika bara de kämpar hårt. Annars förblir de fattiga och det är deras eget fel. Det hörde jag ofta när jag liftade runt i USA.
I mildare europeisk tappning lägger man till att alla ska ha samma chanser genom skola (och eventuellt välfärdsåtgärder) som bas för konkurrensen i vuxenlivet.
Det pläderar Nyamko Sabuni för i DN Debatt den 23 maj 2021: ”Klassresan börjar klassrummet”. ”En skola där alla elever få chansen att lyckas är grunden för ett Sverige där livschanser och möjligheter är något för alla och inte bara för några.”
Men alla startar inte med samma karriärchanser i bagaget. Vi skiljer oss åt i intelligens, hälsa, attraktionskraft, sociala förmågor, stödjande välbärgade uppmuntrande föräldrar, klassbakgrund, invandrarbakgrund etcetera.
Och alla kan ju inte rimligen ”lyckas” i betydelsen bli välutbildade, företagare, högre tjänstemän, ha makt och pengar och status. Några – de flesta – måste ju så att säga göra grovjobbet också.
Den stora massan av arbetarklass och lägre tjänstemän måste ju utföra alla de många enklare, maktfattiga och pengafattiga, men nödvändiga uppgifterna i samhällsapparaten. Om städaren inte gör sitt jobb kan inte läkaren operera infektionssäkert för att ta ett exempel.
När nyliberala borgare som Sabuni pratar om att lyckas talar hon alltså inte för vanliga människor – folket – hon talar för eliten. För alla har ju inte samma chanser att lyckas även om en bra skola skrapar lite på de socio-ekonomiska–könsliga-etniska samhällsorättvisorna. Och överklassen behöver vanligt folk för att lyckas! Vem ska annars arbeta i deras fabriker?
Och för de som klagar på jobbet finns som sagt alltid den borgerliga individualistiska lösningen: Klassresan uppåt.
Att de flesta måste stanna kvar på verkstadsgolvet finns inte i deras tankevärld. De kan inte tänka kollektivt, bara elitärt.
Hans Norebrink
Läs också: En socialistisk politik för ekonomisk demokrati, makt och ägande
